Engelberg

Chamonix och Val Thorens är skidorter som alla känner till, oavsett om man själv åker skidor eller inte. Men nedan följer info om en skidort som ännu är ganska okänd för gemene man, nämligen Engelberg.

Det röda leksakståget rullar in vid Engelbergs station, vi vinkar av tåget och går med förväntansfulla steg in mot byn. Där möts vi av skylten ”willkommen in Stans stad”…. Fel stad! I vår längtan efter bergen har vi nu hoppat av en station för tidigt, vi konkar in all vår packning på det lilla Caféet vid stationen och inväntar nästa tåg. En kvart senare kommer konduktören som nu har varit och vänt i Engelberg, han vinkar glatt och ler vänligt när han påpekar att han påkallat vår uppmärksamhet när vi gått av. Som tur är går det ett tåg till innan trafiken läggs ner för natten.

   Senare på kvällen anländer vi till ett stjärnklart Engelberg, det sägs att byn grundades efter att det setts änglar dansa på de vita glaciärerna. Skulle vi bli dessa änglar denna vecka?

Vid stationen väntar Carina och Mattias, två förväntansfulla nybörjare på skidor som för första gången får vila sina blickar på de snötäckta Alperna. Det var vi fyra som tillsammans skulle göra backarna osäkra den närmaste veckan. För mig och Maria har längtan efter orört puder varit föremål för drömmar i flera år nu men denna vecka skulle vi dessutom agera guider i de vida pisterna.

Knack, knack, knack. Livet som skidåkare är inte alltid en dans på rosor och döm av Carinas förvåning när två vandrande underställ dundrar in 07.30 på hotellrummet. Efter en stadig frukost väntar de för dagen dimmbetäckta bergen. Att Mattias nu anlänt till byn undkommer knappast liftvakterna på Brunni, Engelbergs östra sida. Mattias når toppen men efter lite strul vid påstigningen inte hans ena skida.

Som tur var missade även blivande frun Carina liften, och får med nästa med sig tre skidor. Mattias tar medett leende på läpparna på sig skidorna igen och äntligen ska vi se om endagars-tränings-lägret i Romme givit något resultat för paret som inte sett en skidbacke sedan barnsben.

Om Val Thorens och Chamonix är som IKEA en lördag efter löning framstår Engelberg närmast som ICA på Aspö utanför Karlskrona en sen tisdagkväll. Man kan knappt tro att liftarna öppnat då de nypistade manchesterbackarna ligger näst intill orörda fastän klockan börjar närma sig lunch. Uppe på berget råder en gemytlig stämning. Personalen hejar glatt och borstar snön av sätena i liften. Man får en känsla av att alla känner alla här.

Engelberg består av två delar, Brunni och Titlis. Den senare är den högsta toppen i området och mäter 3020 meter över havet. Med pister som sträcker sig ända ner till byn skapas en fallhöjd av nästan 2000 m. Engelberg är långt ifrån en av alpernas giganter vad gäller kilometer pist. Har man som Carina inte åkt sen barnsben räcker dock de 82 kilometerna med råge. Även för oss andra finns det offpist möjligheter som knappast tar slut på en vecka.

Skulle man mot förmodan för en stund tröttna på att fara ner för berget finns möjligheten till att transportera sig åt motsatt håll. Tillsammans med en i alpmått räknat kraftig överrepresentation av kineser och indier kan man från den roterande karbinliften utforska glaciärens landskap lyssnande till de senaste discoplågorna. I liften som tar dig upp till toppen är det inte bara kamerautrustade asiater utan även de allra vassaste skidåkarna som står med skidor breda som strykbrädor redo att ta sig utför den isiga glaciären. Ett inte helt ofarligt åk.

Skulle du av misstag tagit dig såhär högt och inte vill ta vare sig glaciären eller liften ner, finns inga andra alternativ än Rotegg, Engelbergs enda svarta pist. Och att det inte är frågan om någon vanlig svart backe förstås av skylten ”Only for experts”.
 

 
Men det är ju som bekant inte bara skidåkning som gör en skidsemester till något utöver det vanliga. En dags hårt arbete kräver sin belöning. Svalkande öl i halv- eller helliters glas väntar på Edens after ski mitt i centrum. Tävlingarna i backen fortsätter här med kamp om det populära fotbollsspelet. Reglerna är enkla. Vill man få tillgång till spelet är det bara att lägga en franc på kortsidan för att utmana de aktuella duellanterna. Vinnaren möter nästa utmanare och så fortsätter det hela eftermiddagen. Det syns genast skillnad på vilka som bor i byn och oss vanliga turister. Med en enkel handvändning sätter de mål efter mål, vi får hålla oss till den mindre populära darttavlan.

Dag två börjar även den i dimma, men med en decimeter tjockt lager av rykande färsk nysnö. Vi delar oss parvis under dagen, jag och Maria tar oss snabbt ut i offpisten på Brunni. Med några enkla stavtag står vi mitt ute i naturen, tystnaden och stillheten lägger sig runt oss. Men även i offpisten finns det tidsbegränsningar, vi ska hinna med tåget från Grünnenwald, Engelbergs grannby, dit härlig orörd snö ska ta oss. Vi har cirka en halvtimme på oss innan tåget går.

Vi får stundtals svårt att sväva ovanpå pudersnön när det lutar mindre och får försöka ta fäste med stavarna. Terrängen är rolig, skog och små gupp. När vi stannar till för att hämta andan ser vi en liten mus komma springande mot oss. Den studsar lätt fram över snön, vi frågar oss vad denna lille krabat gör här? Sista sträckan ner är en smal passage genom skogen, träden svischar förbi. Så plötsligt når vi gläntan, med ett litet gult stationshus. Vi hinner precis spänna av oss skidorna när tåget kommer tuffande runt hörnet. Dagen fortsätter lekandes studsande och tumlandes runt i ett glädjerus av all lätt snö.
 

 
Senare under veckan tycker Carina att det är dags för lite utmaning och vi tar en morgon kabinbanan upp på Titlis. Vi åker pist upp och ner och framåt lunch släpper molnen sitt grepp runt bergen och de visar sig i sin allra vackraste skepnad. Detta är precis vad vi önskat oss! Carina är tuff och står på bra i backarna, som egentligen är i svåraste lagret för en nybörjare. Mattias tar även han mod till sig och nosar lite på pudret precis utanför pisten.

Engelberg är verkligen den lilla alpby som man ibland kan sakna i havet av stora exploaterade skidparadis. Även om många av backarna är i svåraste laget för de riktiga nybörjarna och den verkliga behållningen finns utanför pisterna så passar orten för alla, då de backar som finns tål att köras om och om igen. Även om liftköerna kan antas vara snäppet längre under de stora loven infinner sig en känsla av lugn i den mysiga byn och någon trängsel blir det sällan.

Hur gick det då med guidandet. Ja, om ni hör någon i stans sportbutik under hösten som frågar personalen efter ett par pistmissiler eller rent utav ett par fetlagg därför att han eller hon ska pumpa champagnepuder, kan det mycket väl vara Mattias eller Carina som jag tror hittat en hobby för ett bra tag framöver.