Firewalking

Upprymda och förväntansfulla går vi ut, tar av oss skorna och står tysta och barfota på den iskalla marken och lyssnar på den hypnotiserande rytmen av bongotrummorna. Josianne använder en kratta för att sprida ut högen med glödande kol till en avlång matta, och sen dröjer inte länge förrän alla har tagit sig över till andra sidan, även de som svor att de aldrig skulle våga. Det känns att kolen är glödhet, men på nåt underligt sätt gör det ändå inte ont.

Josianne Bischofberger är 25 år, småbarnsmamma och utbildad bokhandlare. Under en långresa i Sydamerika fick hon höra talas om Sundoor, ett utbildningscenter i USA där man under ledning av Peggy Dylan, pionjär inom modern firewalking, kan utbilda sig till instruktör i kolvandring. Josianne blev genast intresserad och satte sig på ett plan till Kalifornien. Resten är, som de säger, historia.

Klockan är två en molnig dag i januari, och vi befinner oss i en stuga ute på landet i Winterthur, Schweiz. Vi är en blandad grupp med människor som har samlats; kvinnor och män, de flesta yngre, en del äldre. De flesta i gruppen är okända för varandra, men vi har en sak gemensamt; vi är alla här för att delta i en firewalking workshop.

Inne i stugan sprakar elden i den öppna spisen, och folk sitter i en cirkel på golvet och småpratar. Till sist kommer Josianne och sätter sig; blickarna vänds mot henne och sorlet dör ut. Hon presenterar sig, hälsar alla välkomna och börjar berätta om kolvandring och dess historia, att det förekommit i de flesta kulturer i en eller annan form i mer än tusen år, och att människor i alla tider haft en speciell relation till eld. Vi pratar om vad vi alla har för tankar kring kolvandring, och den röda tråden är att alla i gruppen valt att komma hit för att vi vill ha en utmaning, en chans att göra upp med oss själva.

Under de närmsta timmarna följer gruppdiskussioner och enkla men effektiva övningar i bekräftelse, feedback och självinsikt. Vi tvingas att konfrontera och rannsaka oss själva, vilket är stundtals svårt men lärorikt. Framförallt är det energikrävande arbete, och efter några timmar är alla hungriga och behov av en paus. Vi äter soppa, bröd, choklad och torkad frukt, och efteråt samlas vi utomhus på fältet bakom stugan. Vi hjälps åt att bygga ett torn av vedträn, och sen tänder vi elden. Det är kolsvart ute, och en bit bort sitter en grupp musiker och spelar bongotrummor. Alla står och betraktar elden försjunkna i sina egna tankar.

Efter ett tag samlas vi inomhus för ytterligare några timmar av övningar och diskussioner. Det pratas, skrattas, skrivs och funderas. När klockan närmar sig åtta har elden brunnit ner, och Josianne talar om att det strax är dags att gå ut för att göra det vi väntat på hela dagen; själva kolvandringen. Men först är det en övning kvar, den tuffaste av alla. Hon plockar fram en hög med ca 1 meter långa träpilar och delar ut dem tillsammans med märkpennor.

Hon ber oss att skriva ner vår största rädsla på pilen, och förklarar att tanken med övningen är att symboliskt krossa våra rädslor genom att bryta pilen – med halsen. Hon går igenom övningen muntligt steg för steg, och sedan visar hon hur övningen går till: hon ställer sig stadigt med den ena foten framför den andra, med tyngdpunkten på det främre benet och rak i ryggen. En person ur gruppen ställer sig mitt emot henne och håller upp en träplanka som stöd, och hon balanserar pilen emellan sig och träplankan, med den avtrubbade spetsen i halsgropen.

Hon tar några djupa andetag och låter luften fylla bröstkorgen. På det tredje andetaget andas hon inte ut, utan tar istället ett bestämt steg framåt. Pilen knäcks, och hela rummet drar en gemensam suck av lättnad, beundran och förvåning. En efter en gör vi sedan likadant; hjärtat bankar när pilspetsen vilar mot halsen, men det är otroligt befriande.

Upprymda och förväntansfulla går vi ut, tar av oss skorna och står tysta och barfota på den iskalla marken och lyssnar på den hypnotiserande rytmen av bongotrummorna. Josianne använder en kratta för att sprida ut högen med glödande kol till en avlång matta, och sen dröjer inte länge förrän alla har tagit sig över till andra sidan, även de som svor att de aldrig skulle våga. Det känns att kolen är glödhet, men på nåt underligt sätt gör det ändå inte ont.

Kvällen lider mot sitt slut, och alla samlas en sista gång i stugan för att värma oss vid brasan, för att dricka en kopp te och prata om vad vi gått igenom under dagen. Det kramas, lyckönskas och tas farväl av nya vänner. När jag lämnar stugan är jag trött och glad, hög på endorfiner. Jag har lärt mig mycket om mig själv, insett att jag har potential inom mig som jag inte visste fanns, och jag har mer klart för mig än någonsin vem jag är och vad jag vill. Jag känner mig oövervinnlig.