Sagolandet Slovenien

Slovenien är ett grönt, kuperat och välkomnande landInte alla svenskar är medvetna om de enastående äventyr och den tidlösa skönhet som står att finna inom Sloveniens gränser. Detta lilla land, till ytan inte större än Dalarna, är ett eldorado för den som älskar att resa. Följ med till ett sagoland mitt i Europa.

Över de julianska alperna når jag gränsen. Fötterna skaver. Min rygg värker. Solen sänker sig över landskapet medan jag hämtar andan. Bakom mig står Italiens snövita toppar, hotfullt vakande, väntande, allt mer fördolda i det skymmande ljuset. Som en onåbar dröm försvinner de långsamt bort. Min väg leder österut, in i Slovenien, in i forna Jugoslavien. Jag ser bortåt runt hörnet och inser att jag inte vet vad som väntar.
 
Jag bestämmer mig hastigt, tar på mig ryggsäcken och släpar två tunga ben framåt över det fuktiga gräset. Får plötsligt upp farten och ser mig aldrig om mer. Jag lämnar Grossglockner, Mont Blanc, Eiger, Matterhorn – alla dessa berg från mina drömmar, bakom mig. När mörkret fångar mig är de redan långt borta. Bortglömda.

Jag tältar vid en bäck och sover ensam i natten och kylan. Ljuset kommer åter och bär med sig karga berg. Orubbliga reser de sig över skogens gröna tak och försvinner upp i den disiga himlen. Gud vet vart. Jag fortsätter min vandring österut längs med en turkosfärgad flod. Smält snö från bergen som rinner fram. I min ensamhet når mig dofterna och ljuden av sommar.

Vršič pass tar mig rakt upp i himlen. Landets högsta bergspass, beläget i dess nordvästra hörn, där branta vägar slingrar sig uppåt bland enorma dalar och skogar. Ibland passerar bilar och jag vinkar till dem. När det börjar skymma igen slutar de komma, och tystnaden tar vid. Kylan biter mig och får mig att längta hem.
 
Två ensamma lyktor skymtar plötsligt och en bil stannar. Där sitter Andreij – långt, svart hår, mörka ögon, vit hy. En cigarett i ena handen och smutsiga kängor på fötterna. Han öppnar munnen och talar, till min stora förvåning, perfekt engelska.
Do you need a ride, sir?

Han är nyss nedstigen från en närliggande topp, på väg till en stuga som inte finns med på min karta. Jag sätter mig i passagerarsätet och efter en stund svänger han in på en knastrande grusväg och stannar utanför ett lågt trähus vid en skogsdunge. Där i dunklet möter vi fler slovener, italienare och österrikare. Alla med ryggsäckar och kartor.
 
Andreij visar sig vara en 25-årig musiker från östra Slovenien, ute på en resa utan mål. Jag slår följe med honom och vår färd nästa morgon går mot sjön Bled. Hans röda bil kämpar sig upp och ner i det väldiga landskapet, och i lågmäld ton berättar han sina egna historier om sitt land medan jag sippar svart té ur en rostfri termos. Med en brun spretig lugg som döljer ena ögat och med två långa fingrar på ratten talar han om de djupa grottorna och de vita hästarna i söder, de stora bergen i norr och väster, de smaragdgröna floderna som likt pilar skär genom landet, den adriatiska kusten och om skidor – många sloveners stora lidelse. Vad visste jag om allt detta?

Han berättar om hur hans två miljoner landsmän klarat sig efter självständigheten från Jugoslavien 1991. Att saker blivit bra. När den jugoslaviske ledaren Tito dog 1980 började de stater som hållits ihop av hans styre att splittras, och Slovenien bröt sig ur först av alla. Den lilla republiken, för länge sedan en del av det romerska riket, kunde snabbt närma sig Europa och gick med i både EU och Nato år 2004. Tre år senare byttes den inhemska valutan Tolaren mot Euron och förändringen var ett faktum. Slovenien är nu en del av det nya Europa, fastslår Andreij. Det är i dag det land som kanske klarat sig allra bäst av de forna Jugoslavstaterna då man talar om saker som ekonomi, demokrati, yttrandefrihet. Men det beror väl på vem man frågar. Jag frågade Andreij.
 
Under ett grått molntäcke når vi Bled, som ligger tyst och stilla omringad av gröna berg. Inga motorbåtar hörs, endast ekor och kajaker bärs fram av åror som varsamt bryter den ljumma vattenytan. Mitt i sjön ligger Sloveniens enda ö och på den står en kyrka. Som i en saga. Bled är en av landets stora attraktioner, en praktfull rekreationsort uppbyggd kring sjön med samma namn, dit engelsmännen länge rest men som de flesta svenskar ännu inte tycks ha upptäckt. Andreij berättar om ännu en sjö några mil västerut – Lake Bohinj, som ska vara ännu vackrare, vildare – mindre utvecklad. Därifrån kan man påbörja en tredagarsvandring som leder hela vägen upp för Triglav, landets högsta berg som når 2800 meter över havet. En bestigning som varje sloven bör göra en gång i sitt liv.

Andreij parkerar bilen vid ett litet hus med en stenfasad och vi börjar vandra långsamt mot ett vattendrag ett par kilometer bort från sjön. Han kallar det Vintgar Gorje. Alltfler slår följe med oss ju närmare vi kommer och när vattnet börjar skymta mellan träden håller vi jämna steg med gott och väl tio andra. På en landgång gjord av trä vandrar vi alla hänförda in i en smal dalsänka, en ravin, med grönskande växter hängandes på sluttningarna omkring. Forsen slingrar sig fram mellan stupande bergväggar likt en grön orm med ett vatten så klart att forellerna tycks sväva i luften. Det hypnotiserar ögat. Picknickbord dyker upp längs med landgången och vid slutet når vi en souvenirshop och ett glasstånd. Längre bort hörs ett vattenfall. Šum Waterfall. Crescendot.

På natten tältar jag vid vattenbrynet av Bled. Jag samtalar med ett äldre par från England som rest till denna magiska glaciärsjö fem somrar i rad. Här finner de lugn. De dricker vin från södra Primorska, en av Sloveniens tre vinregioner. De talar om kusten och dess medeltida städer. Den lilla kusten. De talar likt Andreij om grottor i söder – om enorma salar i bergen och underjordiska floder. Om bergens dolda hemligheter.

Andreijs gängliga gestalt väcker mig dagen därpå just som det börjat ljusna. Ett molntäcke hänger stilla över sjön och gräset är blött av dagg. Han tycks angelägen.
Jag reser mot grottorna. Det finns plats i bilen, John.
Är det långt?
Han flinar.
Det är inte långt till något i Slovenien.
 
Inte långt senare är vi i södra Slovenien. I sällskap av oräkneliga österrikare och en guide vandrar vi med solen i ryggen ner mot öppningen till de 5800 meter långa och 250 meter djupa Škocjan grottorna. Sen fångar oss mörkret. I ekande grottsalar och trånga tunnlar vandrar vi mållösa allt djupare in i det svala berget, anförda av vår unga guide och skenet av hennes lampa. Hon visar oss en ny värld, i århundraden hem åt stalagmiter, stalaktiter, omöjliga stenformationer, märkliga växter, stora spindlar och skrikande fladdermöss.


 
Vi når en underjordisk flod. Svart vatten i dunklet som hörs men inte syns. Det är Rekafloden, vars kraft under sekler har karvat ut denna tidlösa plats. Floden börjar sin resa på 1800 meters höjd i Slovenien, ringlar sig in i Škocjan grottornas mörker och försvinner därefter bort under jorden för att senare dyka upp igen i Italien några mil bort, vid ett annat namn, och flyter sedan ut i Medelhavet. En gänglig, 45 meter hög bro är enda vägen över där den rinner under oss i grottan.
 
Ett enormt gap i bergväggen leder oss slutligen ut ur mörkret och kylan, till gröna träd och en ljummen kvällssol. Gruppen upplöses och jag finner mig ensam med Andreij på en svettig vandring upp för en stig omgiven av eldgula blommor. Vi når en utsiktsplats och blickar ut över ett kuperat landskap som färgas rosarött av den sjunkande solen – Sloveniens Karstregion, själva ursprunget till det erkända begreppet Karst och världsberömd för de otaliga världar som döljer sig under dess mark. Bergens dolda hemligheter.

Andreij frågar mig med en nytänd cigarett mellan läpparna vart jag skulle vilja åka nu. Han själv har inga planer, och det har inte jag heller. Men jag hinner inte öppna munnen förrän han berättar att Slovenien är hemland för den snövita Lippizanerhästen och att möjligheten finns att besöka någon av de hästgårdar där de föds upp. Han försäkrar att upplevelsen att få rida en av dem i sin naturliga miljö berättar en av hans lands många historier, på ett sätt som ord inte kan.
 
Medan vi i skymningen vandrar tillbaka ner mot hans röda bil bryr jag mig inte om att fråga hur långt bort detta nya äventyr ligger. Jag bara förutsätter att det är just runt hörnet.

Guide till Slovenien

Allmän information
Slovenien gränsar i norr till Österrike, i väst till Italien, i öst till Ungern och i söder till Kroatien. Landet är mestadels kuperat och i väster och i norr reser sig de allra högsta och mest dramatiska bergen, som till stor del infångas av landets enda nationalpark – Triglav national park. I söder och vid landets 46 kilometer långa kust råder ett Medelhavsklimat liknande det i norra Kroatien. Över hälften av landets totala yta upptas av skog.
 
Slovenska är officiellt språk, men engelska fungerar bra om man rör sig bland unga, i synnerhet i de större städerna och turistorterna. Valuta är Euron, sedan 2007.
 
Ta sig dit
Sloveniens största internationella flygplats går under namnet Brnik Airport, och ligger några mil nordväst om huvudstaden Ljubljana. Detta är en utmärkt bas för att utforska resten av landet. Från Stockholm kan man flyga med bland annat Lufthansa, Swiss och Czech Airlines, dock med en mellanlandning. Biljetter går att få tag på för 2000-3000 kronor om man har lite framförhållning.

 
Alternativt kan man ta tåget ner. Gå in på www.bahn.de för en bra översikt av tåglinjerna i Europa. Från Malmö till Ljubljana tar det drygt 20 timmar.
 
Vill man köra ner en egen bil får man räkna med cirka 15 timmar av effektiv bilkörning från Malmö till Sloveniens gränser. Ett tips är att på vägen ner köra via den dramatiska Grossglockner strasse, som går genom ett ojämförligt spektakulärt landskap genom de Österrikiska alperna. Missa heller inte att undersöka möjligheten att sätta bilen på tåget, ett väldigt smidigt och relativt billigt alternativ till att köra ner själv.
 

 
Ta sig runt
Bästa sättet att se Slovenien på är med bil. Även fast lokaltrafiken är relativt bra och hyfsat billig når den inte riktigt ända fram till alla de fantastiska platser som finns att upptäcka i landets alla hörn. Alla de större biluthyrningsfirmorna har kontor i Ljubljana. Tåg är för övrigt generellt rätt mycket billigare än att resa med buss.
 
Slovenien är ett utmärkt cykelland, med enastående landskap att uppleva från sadeln. På tågen kan man ta med sig cykeln utan extra kostnad.


 
När åka dit?
Slovenien är en tvättäkta året runt destination. Sommaren är för det mesta helt underbar, och ifall värmen är olidlig i de låglänta områdena kan man alltid fly upp till de svalare bergen, dyka ner i det adriatiska havet eller bege sig in i någon av landets många grottor. Sjön Bled, en av de mest besökta platserna i landet, bjuder på förvånansvärt varma vattentemperaturer även under tidig sommar, trots att det är en glaciärsjö som är omringad av berg. Sommaren är också den tid på året då alperna inbjuder till aktiviteter som vandring, cykling, paddling, canyoning, glidflygning och paragliding – allt till överkomliga priser. De som lockas av detta vill inte missa staden Bovec.
 
På vintern är Kranjska Gora i norra delen av landet ett utmärkt alternativ för den som vill åka skidor.

8 kommentarer på Sagolandet Slovenien

  1. Sophie Abrahamsson

    Fin artikel. bra skrivet. jag besöker slovenien med jämna mellanrum då det blivit mitt ’grannland’, däremot har jag aldrig upplevt det på det sätt som du beskriver. men det är helt klart ett land värt att besöka ochett land som många nordeuropeer inte tänker på. (jag håller fast vid min idé att europa är underskattat som resmål!)
    /S.

  2. Per

    Riktigt bra artikel.
    Bra skrivet med personlig vinkel.
    Man blir sugen på att resa och kolla själv…
    /Per

  3. Håller fullständigt med

    Har själv varit vid Lake Bohinj och det var sagolikt vackert. Jag bara längtar efter att åka tillbaka.

    /Tomas

  4. Elina Fors

    Härlig artikel. Man blir verkligen sugen på ett besök i Slovenien naturen ser makalös ut!Smidigt att kunna ta tåget på kortare tid än att åka Kbh-Luleå.

  5. Anette Fasth

    Vilken härlig berättelse! Passerar genom Slovenien i sommar med bil och tänkte i princip bränna igenom landet på väg till Kroatien. Men efter att ha läst detta och sett bilderna inser jag att jag MÅSTE insupa Slovenien i ett par dagar, kan inte vänta!

  6. Douglas

    Jag besökte Piran förra året efter att åkt igenom ett snötäckt Italien med tåg. Några vänner skulle komma efter och vi skulle fira en trevlig jul och nyår tillsammans och det slutade inge lyckades ta sig ner eftersom det sön och kallt med inställda flyg.

    Efter mina 2 veckor i Piran i ett stort hus vid havet ska jag igen fira jul och nyår tillsamman med mina nya slovenska och europeiska vänner i Piran

    Det var en fantastisk trevlig bekantskap som jag mötte med ett stort hjärta, Piran och dess invånare

    Så den 20 dec sticker jag igen till detta vackra land

  7. Renata

    Vill bara säga att artikeln är suverän. Är från Slovenien, tillbringat alla mina
    Sommar där, längtar jämt dit, och nu ännu mer efter att ha läst din artikel, då
    Jag inte åker ner i år. Ett land alla borde se en gång

Svara till