48 h Barcelona

– Någonting händer med människorna när de kommer till Barcelona, berättar vår nye, marockanske bekantskap. Efter ett sent besök i Montjuic, på flamnecoshow och paradgatan Las ramblas börjar jag förstå . Det ”hetare” livet präglar världsstaden som lever upp till förväntningarna.

Genom vindrutan uppenbarar sig staden mellan bergen, grönskan och havet. Med en pust stannar bussen och när fötterna får asfalt under sig vid Sans Estacío känner sig blicken genast något vilsen.

Efter en timmes krånglande med tunnelbanetåg sitter vi på Passeig Joan De Borbo, stråket där inkastare försöker övertyga turister om att deras restaurang är bäst, och blickar ut över småbåtshamnen Port Vell. Svenskar haglar tätt förbi när vi beställer det billigaste (det enda vi förstår) på menyn; kyckling med pommes frites.

Någonstans i kvarteren hos en person som heter Jamie skall vi inkvartera oss. När jag ringer svarar en mansröst och påstår sig vara Jamie, förklarar att Jackie, som jag träffat genom Internet och som av ett sammanträffande är hans bästa vän, väntar i hans lägenhet på oss.

Efter att ha betalat traskar vi mellan 250 år gamla och sju, åtta våningar höga stenbyggnader, smala gränder och ett genom ett gemytligt gatuliv. Män och kvinnor i alla åldrar pratar, skrattar, gapar, träffas, dricker kaffe, äter. Bilar och cyklar knör sig fram här och var. Vi är i stadsdelen Barceloneta, en kulturrik del av stan där invandrare från alla världens hörn bor tillsammans med spanjorer.

Här ligger Barceloneta Beach, stranden som Pablo Picasso avbildat, som fick sig en ansiktslyftning inför OS 1992. Innan dess var det ingen som besökte stranden. Nu är den full av liv. Här finns inga stora hotellkomplex, men flera restauranger och strandbarer.

En tjej med nyfiken blick och rött, livligt hår möter oss med ett leende i dörren. Jackie är från England, har bott här i fyra år och livnär sig på att ge privatlektioner i engelska.
– Välkomna till Barcelona, utbrister hon och omfamnar oss som om vi känt varandra hela livet. 100 trappsteg senare befinner vi oss i en typisk Barcelonetalägenhet. Kompakt, högt i tak och stora fönster. Sticker man ut huvudet ser man det eländiga elsystemet, tvättlinor och om man sträcker på nacken; palmer och stranden.

Efter att ha rest sedan åtta i morse borde vi vara trötta men upprymdheten gör vila omöjlig. Jaime ringer och vill ta en kaffe på hörnet Calle Sevilla/Amirall aixada. Det gör han varje dag efter jobbet. ”Kaffet” består av Kahlua kaffelikör, espresso, cognac och vispgrädde. Hans leende omfattar hela ansiktet.

Jaime uttalas ”Schamie” och är marockanskt. I sju år har han bott här och innan dess reste han runt i Europa i tre år.
– Så fort jag kom till en ny stad frågade jag bara på vilken bar araberna höll till. Där träffade jag alltid någon som erbjöd mig en säng för min vistelse där. Araberna håller ihop, säger han på helt okej engelska. Tycker att det känns som att vara på semester när man är ledig här. Har bestämt sig för att inte ha flickvän när han bor här. Det skulle aldrig fungera. Menar att ”livet är hetare här” och att ”någonting händer med människorna som flyttar hit”.

Jamie fick en muslimsk uppfostran tills han var arton år och fick sedan göra som han ville med sin religion, tyckte hans far. Talar arabiska, spanska, tyska, franska och engelska flytande.

På kvällen tillagar han en marockansk maträtt som består av kyckling, potatis, broccoli, lök, kokt ägg, krossade tomater, hela chilifrukter och fem-sex olika kryddor som får sjuda i en jättelik wokpanna i en halv evighet. Klockan är en halvtimma efter midnatt när vi äter från samma fat. Med gaffel och med händer, vänner, grannar, brodern och vi. Starkt, vällagat och nyttigt. I Spanien äter man middag mellan nio och tolv på kvällen ungefär.

Vid tretiden skall vår marockanske bekantskap köra hem en tjej som han träffat tidigare på kvällen. Han vill att vi följer med. Resan går genom ”det nya Barcelona”, där skyskrapor och andra nya byggnader poppar upp som potatis i jorden och vi beskådar ”penisbyggnaden”. Staden marknadsför denna delen av stan hårt och vill få turisterna att bo här.

Vi stannar vid en marockansk marknad som äger rum på gatan. Tv- och stereoapparater, kläder, datorer, videokameror och annat krimskrams. Klockan fyra på natten är det minst antal poliser på gatorna vilket kan vara bra om man vill kränga stulna prylar. Jag håller hårt i min kamera.

Marockaner finns det många i Barcelona, legala och illegala. Många kommer i enkla båtar. En del har lyckats i det nya landet, flera har det inte. På vägen hem stannar vi vid ett Casino. Vi blir inte insläppta utan våra pass, men Jamie hinner slänga i en Euro på ett rouletthjul och vinner 50.

Jag vaknar av mobilen och Jackie yrar något om ”blessing of the palms” och att jag måste upp nu. Den nionde april varje år samlas invånarna till lokala torg runt om i Spanien. Barnen får små lansar i trä, uppbundna med blommor, girlanger och dekorationer. Prästen kommer så småningom och välsignar folket. I Barceloneta samlas folk från en hel världsdel. Uttråkade barn som fäktas med sina spjut, män i kostym och mörka solglasögon, konstnärer, mammor och pappor, mor- och farföräldrar.

Efter frukost på stranden bestående av färska baguetter, ost, parmaskinka och färskpressad mango promenerar vi mot Las Ramblas, den välkända avenyn som börjar vid Columbusstatyn i hamnen och slutar vid Plaza De Catalunya. Columbusstatyn är en påminnelse om spanjorernas våldsamma framfart i det nya landet i väst som förändrade det för alltid. Därför är den inte speciellt omtyckt av dem.

Ramblas är gatukonstnärernas, turistförsäljarnas och livets gata. La Bouqeria är den jättelika saluhallen på Ramblas där vi köper avocado. Stirrar lite äcklade på ett avhugget grishuvud och flådda kaniner lagda på is innan vi beger oss. På Plaza Reial, andra sidan gatan, går en fransk skolklass förbi när vi känner doften av kaffe. Jag blir påmind om att cafe latte heter cafe con leche när jag beställer i kaffebaren. Magasin, böcker, kaffe och hälsoprodukter till salu rymms i den gemytliga källarlokalen.

Öster om Ramblas ligger de gotiska kvarteren, gamla delen av stan. Gränderna är trånga, husen åldrade och torgen dyker upp lite överallt. Plaza de Sant Josep Oriol är torget där konstnärerna och bohemerna hänger, säljer tavlor och där doften av marijuana ligger tät. Picassomuseet dyker upp nära katedralen. I kronologisk ordning hänger här en stor del av Pablos konstverk och omfattar även skulpturer i lera. Man kan följa hans utveckling från de enkla barndomsteckningarna till hans absurdaste experimenten.

För 18 Euro om dagen kan man på Plaza De Catalunya ta turistbussar som kör runt till alla sevärdheter i stan, men det har vi varken pengar eller lust med. Så vi traskar norrut från Plaza De Catalunya på Passeig De Grácia. Två av arkitekten Antoni Gaudís många skapelser ligger på denna gata. Först ut är min favorit; Casa Bartlló, som stod klar 1909. Kanske var det från Gaudí skaparen av Alice i underlandet fick sin inspiration, funderar jag. Hans verk är alla inspirerade av naturen. Mot en avgift på femton Euro får man beskåda byggnaden inifrån. Om man säger att man är student får man gå in för elva Euro. De kollar inte studentlegitimation.

Lite längre fram på gatan ligger La Pedrera, eller Casa Milá. Skall man se något i stan så skall man se detta, anser guideboken Lonely Planet. Även här kan man strosa runt inne i byggnaden.

Antoni Gaudí är en av världens mest kända arkitekter och föddes 1852 i Reus, 120 km söder om Barcelona. Hans överväldigande fantasi och nyskapande förmåga gjorde att många samtida uppfattade honom som en vettvillig dåre, snarare än den visionär han upfattas som idag. Det var explosionen av Art Nouveu, den nya stilen eller Jugendstilen och renoveringen av Reus och Barcelona som möjliggjorde hans arkitektur. ”Gaudí formades av kulturlivet i Barcelona och staden formades efter honom”, säger guideboken Lonely Planet. Han dog 1826 efter att blivit överkörd av en spårvagn.

Hans kanske mest kända verk, La Sagrada Familia, ligger i stadsdelen L´Eixample några tunnelbanestationer nordost om Ramblas. I L´Eixample finns också många av de bästa exemplen på den moderna arkitekturen. Runt La Sagrada Familia är det packat med turister och försäljare. Byggnaden är omgärdad av lyftkranar och byggnadsställningar. Arbetet påbörjades 1884 och Gaudí hann aldrig avsluta det. Sedan dess har en handfull arkitekter tjänstgjort på det ganska mastiga projektet och många undrar om det någonsin kommer stå klart.

Vi beger oss till Olympiaområdet i hamnen, granne med Barceloneta. Jag noterar en vacker park och tråkiga skyskrapor. Den jättelika strandpromenaden är lagd med tiotusentals kvadratmeter svensk skiffer och stränderna här är lite bättre än Barcelonetas. Säkert ett hundratal turistrestauranger trängs vid strandfronten och på piren vid Port Olímpíc. På en annan betongpir åker ungdomar skateboard och uppumpade män lyfter hantlar på utomhusgymmet. Efter en dusch sitter vi på La Bombeta, en lokal restaurang i Barceloneta dit få turister hittar.

Stället är fullsatt och ljudnivån hög. Folket pratar livligt och personalen springer kors och tvärs. Man kan se in i köket när de lagar mat, vilket jag tycker är trevligt. Menyn är som vanligt rena grekiskan men vi har fått direktiv att beställa ”Bombas”. Eftersom alla rätter i Spanien verkar vara i miniatyrformat (tapas) beställer jag dessutom också det enda jag förstår; champinjoner. ”Bombas” är ugnsstekta potatisbullar med kött ungefär och en stark, krämig chilisås. Den andra rätten är champinjoner som är grillade, fast ingenting annat. Allt smakar kanon.

Vi traskar mot Bornområdet för där det skall finnas bra klubbar och barer. Slinker in och beställer en paraplydrink någonstans. Några tjejer från Schweiz skall möta upp snart. När de dyker upp vill de ta en taxi någonstans med bra barer utan turister. Vi tycker det räcker bra med någon av de barer vi blivit påpackade flyers av på Ramblas. På en tvärgata till Ramblas hamnar vi till sist på ett ställe som kallas The Guru. Klubben är lyxig i överflöd och trendigare än den trendigaste klubben hemma i Göteborg.

Vackra spanjorer som dansar kring jättelika vita Palmer i betong, lasrar i alla färger och nästan inga turister gör mig glad, men att ölen kostar fem Euro tycker jag inte om. Jag kommer på att jag har ett helt gäng San Miguel hemma i kylen, och övertalar min reskamrat att dra dit.

När vi smäller upp dörren kommer vi lite olägligt. Jag drar mig till minnes att Jamie skulle visa en Peruansk tjej sitt lediga rum kväll, men hans oknäppta byxor vittnar om att han tog steget längre. Han får plötsligt för sig att vi skall dra upp i bergen, till Montjuic. Tio minuter senare har vi plockat upp Jackie och Raiche, hans marockanska vän som arbetar som andrestyrman på en fraktbåt. Han är glad, skäggig och ser ut att ta livet med en klackspark i sina träningsbyxor och flip-flops.

Vi stannar vid ett marockanskt kafé. Lokalen är sliten, fläkten surrar i taket och det känns som att kliva in i ett annat land. Eller det gamla, fattigare Spanien. Vi dricker ett sött te, blir uttittade av män (kvinnorna syns inte till) i små hattar och skynken till kläder och promenerar sedan vidare på ”robber street” där prostituerade står uppradade på trottoaren.

Poble Espanyol De Montjuic är tredje största turistattraktionen med en och en halv miljon besökare om året. Det är en by med varje kvarter byggd i en arkitektur specifik för en viss stad i Spanien. Klockan två på natten är det gratis inträde. Vi slinker in på en restaurang med Flamencoshow som normalt kostar 50 Euro, efter att ha övertygat vakten om att vi funderar på att äta där imorgon.

Vi parkerar på toppen av Palau Nacional. Storslagen panorama över stan. I vanliga fall pryder en 40 meter hög vattenpelare slottets entré och Jamie erkänner att han började gråta första gången han såg ”Montjuics magiska fontän”. Men inatt är den avstängd så han kan hålla tillbaks tårarna. Från Castell De Montjuic får man en utomordentlig utsikt över hamnen, något som spanjorerna antagligen redan räknade ut när de byggde borgen som försvar mot Catalanerna.

Tillbaks i Barceloneta gör Jaime den omöjligaste fickparkering jag sett genom att knuffa bort två bilar och tvinga upp hjulen på den 25 centimeter höga trottoarkanten så att fälgen smäller i. Jackie får något galet i blicken när hon får syn på sin favoritbar, El Paraiso. Två machokillar spelar gypsy gitarr. Den ene av dem saknar en framtand, antagligen utslagen med vilje för att se mer hårdkokt ut. Jag är totalt utmattad och har inte ätit på år och dar, så jag ber att få gå hem. Sväljer en baguette och faller i djup sömn.

När jag vaknar lyser solen in. I april är vädret perfekt. På sommaren blir det djävulskt hett i lägenheten och det går knappat vara där, berättar Jamie. Idag är det cirka 25 grader, söndag och stranden är full av människor. Ungefär en av 50 badar i det sextongradiga vattnet. Några spelar beachvolley med en tennisboll.

Jag skall egentligen träffa en journalist som jobbar som producent för katalansk Tv, men det verkar inte bli så. I Spanien kommer ingen i tid om dom ens kommer överhuvudtaget, förklarar Jamie och Jackie samtidigt.

Maremagnum heter det ganska nybyggda köpcentret på en pir vid Marina port vell. Här finnd affärer, tredimensionell bio och akvarium (L ´Aquárium). Här kan man göra av med pengar om man hade haft några. Jag nöjer mig med ett snapsglas och en liten bok om Antoni Gaudí.