Men då hörs vi då – om konsten att komma hem

Aldrig hade jag väl trott att det skulle vara så förvirrande att komma hem. Jag hade ju längtat, men kände snabbt paniken växa över de tomma löften denna stad verkar stå för.
Och snabbt gick jag från uppbokad, via ombokad till uppskjuten tills vidare meddelas.
– Då hörs vi när det närmar sig, avslutade hon sms:et. Och jag trodde det.

Ring! Jag skyndar till telefonen, glad av signalen. Ring! Trycker på gröna luren, glad av namnet som dök upp på displayen.- Hej, älskling! Va kul att du är hemma. Vi måste ses! Tisdag, oh, va underbart, det är ju inte länge! Men jag hör av mig i början på veckan då?Superlativen haglade i mitt öra och jag gjorde allt för att försöka komma ihåg att jag nu var uppbokad på tisdag .

Uppbokad. Ett ord jag nästan glömt bort betydelsen av, men som jag ändå förstod var ett ord jag var tvungen att använda mig av. Jag visste att jag varken hade rätt eller möjlighet att kräva av mina vänner att leva i det icke-planera-något-staduim jag hamnat i under de nio senaste månaderna. Trots detta var jag livrädd för ordet. Ville inte planera, men insåg att jag måste. Konstigt nog kändes det ganska skönt att veta att jag var uppbokad. Jag hade planer på tisdag.

Måndag. Inboxen är full. Mejl om volleyboll.- Vad gör du på tisdag? Ska du med? Vore skoj! Sorry, jag kan inte. Jag är uppbokad. Jag har planer. Ingen ringer. Tisdag.- Ska du med på bio? Uppbokad. Viktig. Väntar på att höras. Onsdag.- Var det trevligt i går då? Jag vet inte. Tydligen ombokad. Skulle tydligen inte höras.

Första gången detta hände tog jag det mest som om personen troligen fått förhinder. Det kom nog något emellan. Kanske mycket på jobbet? Vi bestämde en ny tid, och jag var återigen uppbokad. Men innan jag visste ordet av var jag ombokad igen. Jag var dock inte utan planer, vi skulle ju höras nästa vecka. Veckan kom och jag tog saken i egna händer och hörde av mig själv. – Oh, vi bara måååste ses snart. Det var ju så länge sedan. Guuud va bra. Nej tyvärr, denna veckan är lite full, men kan vi inte höras till helgen? Nu tog jag det faktiskt personligt och det kändes mest som om jag hamnat på avbytarbänken medan jag var borta. Jag hade gått från uppbokad, via ombokad till nu: uppskjuten tills vidare meddelas. Trodde jag.

Var jag verkligen suspensoaransvarig? Mönstret upprepade sig – med gamla vänner och nyfunna, med luncher och dejter – och i takt med att superlativen om hur kul det skulle bli att träffas kombinerades med ”Men då hörs vi när det närmar sig” kändes det som om jag hamnade lägre och lägre ner bort från avbytarbänken. Positionen som killen som tvättar suspensoarerna hägrade, och ungefär samtidigt växte sig paniken over att vara hemma allt starkare. Paniken orsakades inte enbart av detta, även om det kanske skapade lite av den totala livsförvirrning som ledde fram till just paniken. Nej, det var mer känslan av att vara fast som fick min hjärna att koka. Att inte kunna åka vart jag ville när jag ville det. Att allt kändes så utstuderat. Och kanske framförallt: att jag bara längtade bort igen och inte kunde se mig leva här. Men som sagt, jag ska inte sticka under stolen med att min degradering till suspansvarig inte fick mig må bättre direkt.

Paniken växte sig så pass stark att jag hamnade i en mindre depression och likt de flesta ”galna” människor började jag fundera. Så klart fanns de vanliga frågorna med i mina hjärnsynapser. Vad vill jag egentligen? Va ska det bli av mig när jag blir stor? Den klassiska komma-hem-och-ha-panik-sjukan helt enkelt. Men frågan malde. Varför ville ingen – okej, ingen kanske är en överdrift – träffas, utan alla bara skulle höra av sig hela tiden.Snart tappade jag räkningen hur många som skulle höra av sig och jag slutade att planera. -Visst, vi ses på tisdag!

Men när det närmade sig visste jag att jag lika gärna kunde hitta på något annat. Jag gav upp med att övningspussa på min arm och det var nog i samma sekund som jag gav upp jag insåg att det inte alls var personligt. Jag VAR ingen materialare utan sprang minsann omkring ute på planen och trollade med bollen som aldrig förr. Ombokningen. Avbokningen. De tomma löftena om att höras var inte det minsta personligt – det är bara så det funkar i Stockholm.

Har det verkligen gått så långt att konceptet på att vara lyckad är att vara så svårtillgänglig som möjligt. Och det gäller att få alla i ens omgivning att inse detta: – JAG HAR PLANER, DÄRFÖR FINNS JAG! Kommer ni ihåg månaden, eller kanske till och med månaderna, innan millennieskiftet?  Jag pratar inte om millenniebuggen utan sättet många, jag troligen mittibland, betedde sig. Det gällde att få en inbjudan till den perfekta festen, och i hopp om att det magiska inbjudningskortet vilken dag som helst skulle dimpa ner i brevlådan tackades det nej till fester som aldrig förr. Egentligen har jag ingen aning om vad vi alla höll på med. Helt ärligt: Hur många av er var på den PERFEKTA festen? Inte jag.

Nu tror jag att stora delar av denna stad fastnat i den där decembermånaden för fyra och ett halvt år sedan. Det känns som om alla går omkring och väntar på något bättre och därav den ständiga oviljan att bestämma sig för något. ”Men vi hörs då” är ett ganska säker sätt att undkomma. Om utifall det där perfekta skulle dyka upp. Men när vi inte hörs då? Ja, då är det absolut största misstaget att ta det personligt.

Som singel är jag expert på att tolka. SMS, mejl och vad som sagts. Allt tas isär i sina minsta beståndsdelar, orden dissekeras och sätts ihop igen.Föreställ detta: dejten är tidsbestämd, vinet inhandlat och allt planerat. Men så hörs ni inte. Tro fan att jag tar det personligt efter ett gäng ”Ska vi hitta på något?” från min sida och superlativ samt ”Men då hör jag av mig då” från hennes. Tänk er bara att ni som svensk ska förklara för en utländsk kille som råkat bli betuttad i en förtjusande svensk tjej. Hur förklarar man för honom att ”jag hör av mig” inte betyder ett smack. Om hon inte menar det som ett ”jag hör av mig när jag vill prata med dig så sluta höra av dig till mig mångo” förstås. För då ska man ta det personligt, annars är det bara ett sätt att svara, och då ska man inte alls ta det personligt. Förklara det!

För ett tag sedan gav jag upp. Jag slutade att ta det personligt, och gladdes åt alla de som faktiskt hör av sig. Stockholm kommer inte att bli en bättre plats av att jag retar upp mig på småsaker, och det kommer definitivt inte bli bättre av att jag går omkring med ständig panik över att vara här.

Jag kommer säkert att åka igen, men nu är jag här. Slut på panik alltså. Men jag retar mig så på att även jag tillhört ”Jag hör av mig”-skaran, så nu lovar jag i alla fall att jag aldrig kommer att säga ”Vi hörs” när jag inte menar det. Gör jag det har jag inte lärt mig något alls. Och faktiskt ingen rätt alls att klaga.