En natt i tredje klass

”Sorry  first and second class is sold out for another three weeks, but we have some economy seats for you.” Jag hinner med långt ”faaaaaan-i-heeeelveeetes-jävla-skiiiiit!” innan jag lägger handlederna mot ögonen och påminner mig själv om alla de tallösa gånger jag blivit tillsagd att bara ta förstaklass och andraklass, när man åker tåg i Tanzania.

Jag befinner mig i Bukoba i Tanzania, mitt visum håller på att rinna ut och jag köper en tredjeklassbiljett till Kigoma, fjorton timmar bort. Detta kommer bli tufft…
”The train leaves at 8 pm! Don’t be late!”
 
Tåget verkar vara mörkt. Det verkar vara helt bäcksvart. Klockan är 11 på kvällen, tre timmar efter utsatt avgångstid och jag har precis hittat vagnen jag skall spendera natten i. Vagnen är så full att jag först inte kan komma in. Jag går upp på stegen mot ingången, men jag blir inte insläppt och jag måste gå ner på perongen igen. Först när jag visar min biljett vill folk maka på sig, lite. Det verkar vara exklusivt att ha köpt en platsbiljett till en person och när folk märker det blir de genast mer hjälpsamma och jag blir påsläppt ombord. Kutymen verkar vara att köpa två platsbiljetter till en familj på ungefär sex personer.
 
Inne i vagnen uppenbarar sig verkligheten för mig. Det är bäcksvart, enligt termometern trettio grader varmt, och en luftfuktighet på minst 90 %, och en syrenivå långt under den vanliga. Kroppsodören är omisskänlig. Tänk dig att du är på en koncert med ett band med entusiastisk publik, till exempel Iron Maiden. Tänk dig att du tappat något på marken, som du böjer dig ner för att plocka upp – exakt där är jag. Jag är på det varmaste, fuktigaste, mörkaste, mest kvava stället i världen. Här skall jag spendera natten.
 
När jag kommer fram till min plats, guidad av pannlampan, har jag turen att de tre personer som sitter på min plats (ja, de är tre på min lilla plats) flyttar sig utan omsvep. Likt rutinerade distriktsmästare i Tetris trollar mina grannar oförklarligt bort min väska bland allt annat bråte som ligger överallt i vagnen. När jag sätter mig tillrätta måste jag ha mina fötter på en kubisk tygväska. Mina grannar har också väskor under sina ben och alla sitter med raka ben och täcker vad som egentligen döljer sig där nere. Helt oförhappandes börjar det låta från väskorna och det visar sig att två treåriga barn ligger där under. ”Gode gud”, tänker jag. ”Jag kunde ha trampat armarna av de stackars barnen i mörkret”.
 
Vagnen börjar röra på sig strax efter midnatt. Folk är överallt i den mån att jag knappt kan röra mig. Folk är tätt brevid mig, tätt framför mig i mitt knä och fortfarande ligger två under mig. Situationen angående värme, luft, doft har förändrats mot det sämre. ”Jag kommer inte få någon sömn i natt”.

Jag somnar till någon kvart precis efter gryningen, och jag vaknar med ett ryck när någon  reser sig häftigt och tar stöd mot min ljumske. ”Aj!” Kvinnan fnyser lite åt mig när jag tittar oförstående på henne. Det är morgon och hon skall amma sina två barn. Jag får hålla det ena barnet medan hon oblygt fiskar upp ett sprängfyllt bröst med båda händerna.

Barnet tittar på mig, och sen ner mot min bröstkorg och gör sugrörelser med munnen samtidigt som han försöker närma sig. ”Du kan ju försöka, men jag är hyfsat säker på att det inte kommer att ge frukt, grabben”. Jag håller honom på säkerhetsavstånd. När det första barnets mumsande avtar tar hon bort barnet från bröstet varpå en stråle varm fet bröstmjölk precis missar mig med några decimeter. Gisses! Jag hade ingen aning om att det fungerade så, och med denna erfarenhetslärarformen i sitt esse kommer jag aldrig att glömma det.
 
Ett tag funderar jag på att ta ett kort, tyvärr går planen i kras eftersom jag inte kan få fram kompaktkameran. Ett tag funderar jag på att vila häcken lite genom att ställa mig upp. Inte heller det går att genomför eftersom det inte går att sätta ner fötterna. Jag är fastkilad, allt jag äger likaså.
 
Det är nu morgon. Jag har varit på tåget i åtta timmar. Det är ljust, och jag inser att jag gillade den här vagnen mycket bättre när det var mörkt. Det slår mig igen att folk är precis överallt. Det skall vara trettiofem sittplatser i vagnen, jag kan med enkelhet se sextio personer. Jag uppskattar att det är över hundra personer i vagnen. I min fyrkant är vi fjorton personer på sex platser, eventuellt fler. Efter att ha frågat runt får jag höra att alla sittplatser säljs med officiella biljetter, men tågen fylls upp till bristningsgränsen av konduktörerna som släpper på mer folk med svarta biljetter. Allt kostar tydligen samma.
 
Jag uthärdar fyra timmar till innan tåget kommer till ett definitivt stop och kan, efter att ha fått folk bortplockade från mig och efter att tåget spytt ut folk i några minuter, resa mig upp. Precis innan jag går ut tar jag ett kort, det enda från vagnen som presenteras i artikeln. Resan är över ”Jag överlevde!”.
 
Jag tror många med mig brukar trösta sig med att tänka på att en jobbig och tuff situation alltid mynnar ut i goda anekdoter. På den här tredjeklasstågresan kunde jag inte tänka så. Det fanns liksom inte plats för det. Situationen var så påfrestande att den aldrig blev komisk. Explosionen av intryck blev för mycket för att behandla direkt på plats och resan blev komisk först dagarna efter.

Ett tredjeklasståg i Tanzania är en ytterlighet i nästan alla områden. Hur ofta somnar folk på ens ansikte? Eller ta bara det faktum att det inte finns ljus på tåget. Vill man testa sina gränser eller verkligen vara säker på att ha något att berätta om när man kommer hem, kan det vara en god idé att sätta sig på tåget. Annars håller jag verkligen med om vad alla sagt till mig ”that 15 extra dollars for first class will be the best money you ever spent”. Ta sovvagnen, från mitt tredjeklassäte såg den verkligen jättemysig ut.

8 kommentarer på En natt i tredje klass

  1. Suequita

    Välskriven artikel. Det måste ha varit en jobbig upplevelse, men det är i alla fall något att prata om i efterhand. 😉 Undrar dock hur man klarar en så lång resa utan att gå till toaletten.. (!!)

  2. TobiasdeSuecia

    Det var fan det obehagligaste men roligaste jag läst på länge. Inget ställe för klaustrofobiker.

  3. Sari

    Hahaa, känner igen mig så väl i din artikel! Jag gjorde en liknande resa fast Tabora-Mpanda 2006 i tredje klass också, för allt annat var utsålt. Min kompis och jag hade en fruktansvärd natt med folk som sov under oss och överallt runtomkring. De hade en glödlampa för hela vagnen som de skruvade i när vi väl började åka. Så medan alla letade efter sin sittplats fick vi använda vår ficklampa som alla sen ville låna 🙂 Förra året åkte jag första klass, då Dodoma-Tabora-Mpanda. Inte heller så skoj. Nu fick vi iaf egna sängar och lakan (på ena sträckan) men det var kallt som f__! Jag var helt förkyld morgonen därpå, tappat rösten och allt. När vi var i 3:e klass fick man iaf värme från alla andra som sov runt en men den enda värmen vi fick i 1:a var från varann, råttorna och kackerlackorna som kröp runt. En sak är säker iaf; det är ett riktigt äventyr att åka tåg i TZ.

  4. jenny

    haha,, vi befann oss samtidigt i Kigoma tror jag erik 🙂 appr att tickets hela tiden ar utsalt har jag fatt berattat for mig av flertalet att de alltid sager sa till vitingar… eg finns det massor me platser..

  5. Lars

    Fy fan… Folk sa att jag var tokig nar jag cyklade Bukoba-Uvinza-Mpanda-Zambia… Men jag fattar darimot inte hur ni star ut! 🙂

  6. Mats

    Detta lät ju inte direkt underbart, men berättelsen är det roligaste jag läst på länge! Fortsätt resa, fortsätt skriva.

  7. Bo Holm

    Det var en tuff resa. Ett minne här från Indien. Rekommenderar därför att ni åker 3:e klass från Agra till Chennai i Indien. två nätter och en dag eller kanske var det tvärtom. Där fanns ljus, man köpte mat ombord, det var trångt men trevligt. Vi (min fru och jag) hade egna sängplatser (efter en del mystik förstås). En trevlig upplevelse var tre transvestiter som hoppade på mitt i natten och tiggde på ett mycket charmigt sätt. Tag med mycket vatten! Och toapapper. Jobbigt var toabesöken! Indiska toan bättre än den ”for europeans”. Ett minne för livet. Visst var det jobbigt. Det finns 1:a och 2:a klass.

Svara till