Hjälp! Min mamma är en backpacker!

Jag minns det tydligt. Mamma kom in på mitt jobb och sa att hon hade bestämt sig.
– Jag följer med. Till Tanzania. Jag följer med er! Och en sådan resa kräver förstås en del planering. Eller mycket, i mammas fall. Väldigt mycket.

– Jamen, har han rest med ryggsäck, undrar mamma när vi pratar om min nyfunne resekamrat.
– Vad spelar det för roll vad han packade sakerna i? svarar jag, fast jag vet väldigt väl vad hon är ute efter. Hon undrar om han är en backpacker. Han också. För mamma anser att hon är det nu. Och hon är stolt över det.

– Tänk, Birgitta höll på att storkna när jag berättade för henne hur jag skulle resa. Det trodde hon aldrig om mig. Själv skulle hon aldrig kunna tänka sig det, hon som bara vill på charter till Turkiet, säger hon.

Jag går inte in på diskussioner och mina definitioner av en backpacker. Inte här och nu, vid mammas köksbord där kvällsfika står framdukat. Vill mamma backpacker det, så låt henne. Och är hon stolt över att resa med alla sina saker packade i en ryggsäck av mycket okänt märke hon lånat av syrrans granne, så får hon vara det. Sen kommer det jag inte väntat på, men som alltid dyker upp när vi pratar Resan, och det gör vi i princip varje gång vi ses.

– Har du bestämt vad du ska packa än?
– Nej, svarar jag som vanligt, det gör jag veckan innan vi åker eller så. Men mamma har bestämt vad hon ska packa. Flera gånger. Flera gånger i veckan, alltså. När vi kommer till den här punkten i vår reseplanering, brukar det se ut ungefär så här:

• Mamma visar hur packningen för närvarande ser ut.
– Sen tänkte jag ta med de här byxorna. Jag köpte dem på rea, och använder dem inte så ofta, så jag är inte rädd om dem. Men jag tänkte färga om dem, för ljusblått är ju en sån opraktisk färg, kan det låta när hon tar sig igenom högen av kläder och annat.

• Mamma vill att jag ska kommentera lämpligheten av varje plagg och sak.

• Mamma vill att jag ska ta bort det jag tror att hon inte kommer att få användning för. (Till exempel en rund vattenflaska av metall, inköpt på något militärt överskottslager, grova kängor, flera rullar lakan och massa urklippta korsord.)

• Mamma protesterar och argumenterar för de saker jag tagit bort, och som hon vill ha kvar.

• Mamma behåller alla saker i allafall. Där brukar det på ett ungefär vara slut, men denna kväll har hon ett tillägg:

– Vänta ska du få se vad jag hittade i Ellos, säger hon och rundar köksbordet i en väldigt fart, och märker knappt att hon stöter till bordshörnet så att ljusstakarna svajar. Prassel och tidningsblädder.

– Titta, den här är väl fin, säger hon glatt och uppspelt och håller fram den uppslagna katalogen. Hon pekar på en… en… tja… en safaridräkt. Tänk 1800-talets engelska upptäcksresanden korsat med lite piffig postorder. Den är tvådelad, byxor med massa praktiska fickor på och en kortärmad skjorta med axelklaffar. Den finns i beige och grön. Fast i sådana här sammanhang heter det väl säkert ”ljus ökensand” och ”djungelgräs”.

– Den är väl fin? Jag tänkte att det kunde väl vara roligt att ha på sig en sån nu när vi ska till Afrika på safari. Hon betonar Afrika extra mycket, och fortsätter prisa postorderfyndet.

– Den är av bomull, så den andas också, det är ju skönt… Mina tankar har svävat i väg, jag fick associationer till tyskar i Indiana Jones-fimerna när jag såg dräkten, och nu ser jag mig själv i en massa heta scener med min favoritfilmhjälte.

– Men Anna, du lyssnar ju inte. Vad tycker du? Va? Jag tycker att jag inte till se min kära mor i en sådan dräkt och jag ber en stilla tacksamhetens bön till eventuella kataloggudar att de åtminstone inte säljer matchande tropikhjälmar och dekorativa machetes, för då skulle nog mamma vilja ha det också.

– Men du behöver väl inte köpa en sån, det är väl lite onödigt. Tror du att du kommer att använda den hemma sen. Du kan gott ha vanliga kläder, skjorta eller t-shirt, svarar jag. Och det är inte det svar hon vill ha, det ser jag.

– Ja, jag ska tänka på saken. Det är ju inte säkert att den hinner komma innan vi ska åka i allafall, säger hon och går bort med katalogen igen, med god mariginal till bordshörnet den här gången.

Vi kommer iväg i allafall. Utan safaridräkt och utan massa lakan, jag och min mamma, backpackern. Men på Arlanda inträffar en liten incident som stukade hennes nyfunna backpacker-tillhörighet lite. Vi har övernattat på Arlanda, sovit så gott det går i några stolar. På morgonen är vi båda lite småirriterade, nervösa och väldigt förväntasfulla.

Efter frukost tar vi ut våra ryggsäckar från förvaringsskåpet, mamma ska packa om lite. Tjoff! Mamma drar ut sin nästan fullpackade så att den landar med en vadderad duns på golvet. Hon fipplar med remmar och spännen, drar i dragkedjor och händerna far över ryggsäcken i ett väldigt tempo.

– Men vad tusan är det här nu då? Jag kan inte öppna den. Men vad är det här nu då? Vad tusan, jag har ju öppnat jättemånga gånger förut, och det har aldrig varit några problem. Men vad är det här nu då?! Irritationen stiger. Högt hos henne, det har ju gått så bra att öppna förut. Mindre hos mig, men kan hon inte bli klar någon gång?

Hon börjar svära mera nu, men inte fan-i-helvetes-jävla-skit-helvete går det att öppna ryggsäcken för det.
– Men Anna, vad är det här nu då? Vi hukar bägge vid hennes rygga, och det är något konstigt, för blixtlåset är borta. Sen går det upp för oss:

– Du har ryggsäcken upp och ner! Och när den är på rätt köl sitter blixtlåset där det alltid har gjort. Vi skrattar så vi gråter.

14 kommentarer på Hjälp! Min mamma är en backpacker!

  1. Lisa

    Haha, det var roligt skrivet. Ibland kan ens föräldrar verkligen bli som barn på nytt! Man får väl helt enkelt inse att varje generation existerar inom en särskild kontext och att det är humor när de försöker mötas.

  2. Soppsleven

    Ha, ha, ha!

    Himla målande beskrivning, precis sådär skulle min mamma också kunna göra…..

  3. Anna2

    Kul och bra skrivit!
    Antar att det kändes ganska skönt att det inte blev någon ”djungeldress” från Ellos! 🙂

  4. Anni

    Haha, oh, vad jag känner igen min egen mamma i din berättelse! 🙂 Kul och träffande skrivet!

  5. Anna

    Tack så mycket för era kommentarer!
    Ja, det var skönt att safaridressen inte blev av, mest för att dte är en sån onödig grej. Men jag insåg också hur stor hela resan var för mamma. Visst betydde den mycket för mig också, men så mycket mera för henne.

  6. Susanne

    Hahaha… jag är 46 o min dotter 28… hon är en van backpacker, Indonesien senast o nu kommer Galapagosöarna o Amazonas.. hon skulle DÖ om jag sa att jag skulle dra iväg… vi tar en vecka i Prag när hon kommit hem.. lagom äventyr för mig kanske.. ler. Underbart berättat… =)

  7. Frida

    Haha! Grymt kul skrivet! Harlig morsa du har! Fram for fler backapacker mammor (utan safari dress da saklart;)) xx

  8. martina

    ha ha ha ha- jag är glad att min mamma inte erbjudigt sig att bli mitt ressällskap! Hoppas ni hade trevligt i Tanzania!

  9. Morsa och dotter

    Kul, och så bra det stämmer. Som (backpackande!) morsa vet jag också varför – hela min sons uppväxt har jag fått ta ansvar för allt praktiskt. Detsamma gällde för min egen mamma, som jag gärna reser med när vi kan, men då blir det inte med ryggsäck, fast inte heller charter, så omåttligt tråkigt det är! Fast, hon skulle nog gilla khakidressen 🙂

  10. Hussein

    Den berättelsen var ju bara kvalitet! hur gick det sen då!

    Go backpacking moms! Reste med morsan till London 2 gången jag var här. Fan va orolig hon var! Lolzzzz

  11. Yvonne Redgård

    Hmm, mycket underhållande. Och informativt! Som 49-årig wannabe på väg till Tanzania inser jag ju nu varför dottern påstod att hon inte kan ta ledigt från jobb, när jag frågade om hon skulle följa med……Men jag undrar precis som Hussein; hur gick det sen?

Svara till