En obehaglig historia, del I

John har varit med om mycket spänning på sina resor och delar gärna med sig av sina historier. Här får ni följa med på en kajaktur och höra hur den nästan fick två personer att sluta upp på botten av Indiska oceanen.

Som så ofta sker när två främlingar möts i ett avlägset land hade samtalet först handlat om hur de hamnat där de nu befann sig. Mannen hade till en början beskrivit sin resa över Asiens kontinent ytligt och med halvhjärtat intresse, men när han sedan kommit till Thailand tycktes han beröra en punkt som väckte eftertänksamhet inom honom. I den sydvästra delen av det tropiska landet hade han besökt en ö och där hände något som gett honom nya perspektiv. Det hade tydligen varit en obehaglig historia.

Under hela berättelsen som följde satt kvinnan mitt emot nedsjunken i en flätad fåtölj likt en tyst skugga – orörlig, stum, stundtals frånvarande men hela tiden lyssnande och hon betraktade oavvänt mannens mörka skepnad i dunklet medan han talade.
 
De båda satt vid ett avskilt bord längst ut på en lång brygga, vid vattenbrynet av en stor sjö i Sumatras tropiska inland. Bordet tillhörde ett guesthouse vars karismatiske ägare, en kortväxt uppriktig man som tillhörde Batakfolket, hade gjort sig känd för att laga Sumatras bästa jordnötssås. Ägaren hade just ställt ner en tallrik stekt fläskkött på bordet med en stor skål jordnötssås vid sidan av när mannen började sin historia.

”Jag och min flickvän hyrde en kajak av en fet thailändska”, sa han. ”Hon småskrattade hela tiden medan vi diskuterade priset, och nämnde också mellan skrattsalvorna något om ett hål som kanske kunde vara ett problem. Hur stort det var lämnade hon osagt. Hon framhöll dock att en fransk man och hans son hade använt kajaken dagen innan och sen fnissade hon fram att de ”hade återvänt med livet i behåll”. Om fnissandet var hennes sätt att avdramatisera problemet på eller om hon faktiskt tyckte att hålet i kajaken var roande var rent omöjligt att säga. Hursomhelst, det skulle säkert inte vara någon fara för oss, tänkte vi. Eller iallafall jag. Min flickvän såg mer skeptisk ut men jag övertygade henne om att vi också skulle återvända med livet i behåll.”

”Har du träffat min flickvän?” avbröt han sig själv. Kvinnan mitt emot skakade på huvudet.
”Hon sitter därborta”. Mannen pekade inåt land mot några kojliknande stugor som med sina sluttande tak skapade en liten by av gästhus. Ljuset av en fotogenlampa bröt mörkret och kring dess svaga sken satt en samling människor och samtalade upplivat. Mot ljuset avtecknade sig en smal, mörkblond kvinna med vita tänder och solbränt ansikte. Den andre kvinnan tittade lojt mot de upplivade människorna och spände sen sina trötta ögon i mannen, utan att upplåta ett endaste ljud, som ett tecken på att historien borde ta fart om hon inte skulle förlora intresset.
Mannen smakade på jordnötssåsen, slöt ögonen och blev tyst en stund. Sedan fortsatte han historien.

”Havet var stilla och solen sken, du vet, som det brukar vara vid den kusten. Förutsättningarna var bästa möjliga för en tur med kajaken och det var nog därför som vi struntade i flytvästar. Vad kunde hända oss? Vi kunde ju simma, dessutom skulle vi hålla oss nära stranden hela tiden. Vi konstaterade oberört att flytvästar verkligen inte var nödvändigt för en så ofarlig utflykt

Den feta thailändskan hade bara en paddel åt oss”. Jag tog på mig ansvaret, så jag satte mig framför min flickvän och så gav vi oss av för en liten provrunda. För att se så att kajaken inte sjönk direkt, du vet. Det var en underbar liten tur. Vi gled fram på ett glittrande hav och man kunde se koraller och fiskar av regnbågens alla färger bara genom att se ner. Som i ett paradis.

Vi konstaterade snabbt att kajaken fungerade alldeles utmärkt, så kort efter gav vi oss av på den riktiga turen. Min ambition var att paddla runt hela ön. Denna ö är inte så stor så om vi hade fortsatt tur med stiltjen skulle vi hinna tillbaka innan mörkrets inbrott.

Den första biten gick hur fint som helst. Vi gled ljudlöst förbi människor som snorklade i det varma vattnet, ibland dök bungalowbyar och snövita stränder upp mitt i den tropiska växtligheten likt avskilda små laguner. Vi njöt av tystnaden och lugnet. Ibland dök visserligen någon av de smala båtarna upp som transporterar människor och lugnet förbyttes till ett öronbedövande kaos. Båtarna var oftast tomma sånär som på en ung thailändsk man som med sotigt ansikte stod längst bak i ett svart moln av avgaser, där han med hjälp av den dånande motorn försökte navigera fram utan att köra på någon ouppmärksam snorklare. Som mullrande åskmoln drog de fram över ytan, då och då vek de av mot land där solbrända västerlänningar stod uppradade på stränderna med packning och allt, redo att lämna sina bungalows för gott.
 
Vi hade kommit en bra bit ifrån vår utgångspunkt när det började bli besvärligare. Efter att ha tagit oss runt ett par spetsiga klippor tilltog plötsligt vinden.”
 
Mannen stirrade ner i sin tallrik, som han knappt hade rört sen han börjat prata. Restaurangägaren kom fram till bordet och tände ett smalt vitt stearinljus och satte sedan en glaskupa över lågan. Myggor dök upp ur mörkret. Solen var sedan länge borta och hade gett plats för en klotrund måne som emellanåt tittade fram bland molnen för att kasta sitt spöklika vita ljus över sjöns blanka yta och bordet där de satt. I mörkret tycktes stearinljusets fladdrande låga lika effektfull som en härjande skogsbrand.

Ett rött sken föll över de bådas ansikten. Vid åsynen av myggorna tog mannen fram en liten deodorantliknande flaska med en stickande vätska som han smorde in på hela kroppen, innanför och utanför kläderna. Han tog på sig sin långärmade tröja och stoppade in byxorna i strumporna.

”Det kan finnas malaria här”, sa han med ett osäkert leende och räckte fram flaskan till kvinnan mitt emot. ”Lokalbefolkningen påstår att det inte är någon fara, men du vet hur det är. De vill ju inte att man ska åka härifrån. Ta lite”, uppmanade han. Kvinnan skakade avvisande på huvudet och gjorde sedan en gest med handen, för att visa att hon ville höra fortsättningen. Hon hade börjat få upp intresset för mannen och hans historia.

”Vinden överrumplade oss nästan”, fortsatte han i låg ton. Samtidigt gick solen i moln och vattnet som tidigare varit så inbjudande och ofarligt tycktes nu avvisande, kallt, mörkt. Sikten försämrades och färgerna bleknade – det var som om korallerna plötsligt försvunnit och fiskarna flytt för någon stundande okänd fara. En blick ner fick mig att rysa av obehag. Jag paddlade vidare, men fick hålla hårdare i paddeln. Vågorna var betydligt högre nu och de kom på oss rakt framifrån. Mörkt, kallt vatten snuddade vid mina armar varje gång jag tog ett tag med paddeln.

Ibland stänkte det upp i ansiktet på mig och jag kunde känna den salta smaken som vid en kallsup. Smaken av havet. Min flickvän frågade lite osäkert om jag hade allt under kontroll. Självklart hade jag det! Skulle vi vända? Helvete heller! Vi skulle runt ön. Och ärligt talat var det så jag kände. Jag försökte inte bara visa mig orädd, jag var orädd! Jag hade fullständigt glömt bort det hål som den feta thailändskan varnat om tidigare.”
 
Han slutade prata och höjde hastigt blicken. Kvinnan med de vita tänderna kom fram till honom, böjde sig lätt framåt och kysste honom på kinden. Hon sträckte sig mot kvinnan mitt emot honom och skakade hennes hand. Sen vände hon och gick därifrån och försvann bort i mörkret. De andra människorna som suttit längre in mot land hade tystnat och dragit sig tillbaka för natten. Mannen och kvinnan var nu ensamma på bryggan. I mörkret där de satt kring stearinljuset tycktes det som om de var ensamma vid hela sjön. Bortom bryggan bredde sjön ut sig som en svart glänsande matta under månen. Som en tjock olja i den fuktiga luften. Mannen petade i maten och förde långsamt en sked mot munnen, men hejdade sig.
 
”Vi skulle ha vänt”, fortsatte han och lade ifrån sig skeden. ”Nöjet hade ju försvunnit helt tillsammans med solen. Men jag hade ju bestämt mig för att vi skulle paddla runt hela ön och det hade känts som ett stort nederlag att vända. Jag ville se hela ön! Du förstår att ibland blir jag helt uppslukad av tanken på att vara effektiv, att hinna med så mycket som möjligt, se så mycket som möjligt, och … ja, jag antar att eftertänksamhet är viktigt i sådana stunder, för att liksom reda ut vart situationen är på väg. Den här gången hade det i alla fall varit det, med tanke på hur det gick tillslut.
 
Efter en stund nådde vi några klippor som stack upp som knivar ur havet. Vitt skum flög hejdlöst åt alla håll när vågorna bröts mot deras vassa sidor. Vi rundade klipporna och kom ut i den bukt som inrymmer öns största strand. In mot land skymtade kritvit sand under uppdragna båtar och restaurangstolar. Stranden var full av folk. Men den var långt borta. Om vi skulle följa vår planerade rutt längs med land skulle vi behöva ta en tidsödande omväg. Alternativet var att paddla rakt över, till den andra änden av bukten som låg rakt föröver. Du kan ju tänka dig själv vilken väg jag valde. Jag minns det som en storartad idé vid det tillfället.
 
Om någon av alla de människor som befolkade stranden såg ut mot havet vid den tidpunkten skulle de ha sett en ensam kajak som kämpade mot de höga vågorna, som en avlägsen prick långt bort från land.

Troligtvis var det flera av dem som höjde på ögonbrynen, undrandes vilken dåre som lyckats paddla så vilse. Men jag såg inte vad de såg. Jag såg bara framåt. Bortom de rullande vågorna såg jag land, och min blick var fäst rakt föröver lika stadigt som mina händer höll i paddeln. Fortfarande hade jag inte en tanke på hålet i kajaken. Jag hade liksom inte tid att tänka på det. Vi tog oss snabbt ut på öppet vatten och havet var nu så oroligt att jag hade fullt upp med att parera vågorna och hålla oss flytande.

Jag paddlade som om jag kämpade för livet, men motvinden höll oss tillbaka. Det började bli riktigt otäckt. Någonstans där ute i bukten började jag ifrågasätta mitt val av väg och jag minns hur jag kände att situationen började glida mig ur händerna. Att det höll på att gå överstyr. Mitt självförtroende försvagades i takt med att styrkan i mina armar mattades. Du anar inte hur starkt dessa saker hänger ihop i sådana situationer! Men jag höll mina tvivel för mig själv. Min flickvän frågade igen om jag hade allt under kontroll. Den här gången svarade jag inte.”
  
Fortsättning följer i del II