Som om livet var som en dans

Det började redan när vi klev på bussen i Bangkok och de var överallt, svenskarna. Med sitt blonda, långa hår och med ögonen som blickade ut över alla andra på bussen. De där ögonen som bedömde. Jag gjorde likadant och jag försökte inte ens dölja det.

Vi var på väg mot Koh Phangan och fullmoonpartyt, vi var på väg mot drömmen om frihet och ungdom. Vi var på väg mot Haad Rin och resans höjdpunkt för så många. Jag fnös för mig själv och tänkte att det skulle bli kul att se hur det egentligen går till på Koh Phangan. För själv drömde jag ju inte om att dansa på den där stranden?
 
Samtalsämnet på bussen var självklart på svenskars lite osäkra sätt huruvida man fixat boende eller inte. Om det skulle lösa sig, det var den sjunde februari, nästan en vecka innan festen. Och vi hade inte behövt oroa oss.
 

Väl på Had Rin måste jag än en gång förvånas över att varannan människa vi möter är svensk. Här studsar dialekterna. Jag förvånas över att de är så unga, eller att de ser så unga ut. Jag känner mig gammal men jag är inte mer än tre år äldre än stereotypen; den nittonåriga tjejen från en stad i Sverige med kort jeanskjol och halternecklinne.

Det är hon som super sig full och dansar i bara behån på en stol på stranden om natten. Med sig har hon sin något äldre pojkvän, han som låtit håret växa ut så att det ska fladdra i vinden på stranden. Han går i storblommiga Billabongshorts och bar överkropp och hoppas på att alla egentligen tror att han kommer från Sydney. Men precis som alla andra svenskar pratar han för högt vid fel tillfällen och ser sådär bortkommen ut som bara svenskar kan göra. Han ser så där vilsen ut som jag känner mig. Min kjol slutar vid fotknölarna, mitt linne har ingen urringning, jag är snart 22 år. Är det okej om jag är med ändå?
 
Det är minikjolens och de blommiga shortsens territorium, det känns som att jag inkräktar på deras område. Och jag vet inte varför tanken slår mig men jag känner att jag borde anpassa mig. Men allt jag vill är ju att få uppleva den där festen.
 
Jag har hamnat på stranden där dygnet anpassas efter vilka filmer som visas på restauranterna längs huvudgatan och när det är möjligt att gå och lägga sig för att musiken från barerna är för hög. Jag har kommit till en verklighet som handlar om the Beach, Trainspotting och Mr and Mrs Smith. Jag har kommit till en verklighet som handlar om Bacardi Breezer, whiskeybuckets och stora flaskor med Chang.
 

Så kom den då, fullmånedagen och våran strand förvandlades från att ha varit en strand för sol, bad och lek till att bli ett jättedansgolv. Där riggades högtalare, ljusspel och färgglada vimplar. Där tog kroppsmålarna och mat- och spritstånden sina platser. Vi vandrade över stranden där resortsen drog för sina gallergrindar och upp på huvudgatan där det plötsligt var så mycket folk. Men vi väntade fortfarande, som att vänta på jultomten på julafton eller tolvslaget på nyårsafton. Vi väntade på att det skulle börja.
 
Vi försvann iväg på en förfest i någon bungalow och någonstans började det utan att vi märkte det. Det var människor överallt. Människor målade i neonfärger med blomstergirlanger om halsen. Där var musiken och alla som rörde sig i takt till den. Det var galet och vi dansade och hade kul!
 
Sanden var sådär fuktig och mjuk mot våra bara fötter, musiken dånade, havets vågor rullade, kropparna var varma och månen full. Och vi dansade tills månen bleknade och solen gick upp och tröttheten gjorde sig påmind.
 
Jag kommer på mig själv med att ha kul och att jag inte behöver prata med alla svenskar, det finns ju australiensare, norrmän, israeler och kanadensare. Jag kommer på mig själv med att ha kul och jag undrar varför jag är så förvånad.
 

Egentligen handlar det ju bara om att ha roligt, det handlar om att slippa tänka på morgondagen, om att släppa taget om vardagen, om att våga mista kontrollen. Om så bara för ett par dagar.
 
Det är svenska tjugoåringar överallt för att svenska tjugoåringar har möjlighet att bo hemma hos mamma och pappa, jobba på Ica eller Konsum eller någon annanstans där de betalar bra för de där OB-timmarna som i slutändan blir rätt många. Det är svenska tjugoåringar överallt för att vårt samhälle kräver att vi gör den där resan, att du hittar dig själv och vet vem just du är. Kraven och frågorna är många men svaren kanske går att hitta i botten på den där whiskeybucketen. Ett svar som vi har glömt imorgon. Det är svenska tjugoåringar överallt och jag inser att jag är en av dem, jag inser att jag har roligt. Och jag undrar varför jag skäms så?