TA DET LUGNT i Tarutao national park, del II

Nu är John åter tillbaka med spännande läsning. Ni är säkert många som väntat på fortsättningen av TA DET LUGNT i Tarutao national park, del I, men nu behöver ni inte vänta längre. Slå er ner på en skön, ostörd plats och läs om äventyrets fortskridning. Tyvärr får ni dock vänta ytterligare på slutklämmen då det kommer en del III.

Solen gick upp och med den människorna. Först av alla verkade ändå tuppen ha vaknat, en stor kaxig best som gol allt vad den orkade hela förmiddagen. Det lilla hus som doftade av välkryddad mat var strandens restaurang och där åt man frukost, lunch och middag. Huset fungerade som en knutpunkt för vildmarkslägret.

Darwin hade visserligen med sig ett litet stormkök där han stekte en del märkliga saker, men ganska ofta satte han sig i restaurangen för att  avnjuta en tallrik färsk ananas eller stekt ris med grönsaker och fisk.

Maten var enkel, billig och som den alltid är i Thailand – god. Iskall dryck fanns i en stor frysbox som kunde inhandlas för bara några kronor, ett obetydligt pris för en så effektiv och välsmakande törstsläckare. Inget griskött serverades eftersom folk i de södra delarna av Thailand är muslimer (av någon mystisk anledning fanns det visserligen griskött vid högkvarteret). Hade man tur kunde man få cashewnötter, men detta hände inte varje måltid. Det fick betraktas som en lyxvara. Darwin, som var uppe först av alla, satt i restaurangen och smaskade i sig sin frukost. Hela tiden hade han kokosnötsklubban vid sig och då och då smekte han den lätt som om det var en liten hundvalp, hans käraste ägodel.
 
”People tend to come here for the beaches, not knowing that the whole island is worth exploring. It is, a very special island”, sa han med ett av hans utpräglade gåtfulla leenden, omöjligt för varje mänsklig varelse att tolka. Precis så var Darwin – svårtolkad. Han gav intrycket av att vara ett outgrundligt mysterium, och var nog väl medveten om detta att döma av hans tankfulla uttalanden, och när man betraktade honom fick man känslan av att man endast såg en liten del av hans person, som om hans taniga mänskliga gestalt bara var toppen av ett enormt isberg. Med lite tålamod så skulle nog tiden själv visa vad hans syfte på denna ö egentligen var. Och är det något man har gott om på Koh Tarutao så är det just tid. 
 
Efter frukosten kom en liten sopbil som hämtade sopor från vildmarkslägret. Det var den som såg till att denna fantastiska ö var snyggare och renare än troligtvis någon annan ö i Thailand. Den motbjudande lukten av ruttna ägg som var så påtagligt närvarande över delar av betongghettot på Phi Phi islands var aldrig närvarande här, vilket gjorde varje andetag till ren njutning. Allt tack vare parkförvaltning som, vilket redan konstaterats av hypokondrikern, förvaltade ön på ett utomordentligt vis.
 

 
Natten bjöd som tidigare påpekats på ovanligt lite sömn men det gjorde egentligen föga eftersom dagarna på Koh Tarutao ändå spenderades i viloläge, likt en TV som står på standby. Stranden fortsatte sin impopulära vardag även denna dag men verkade inte lida av det. Inga fimpar, glasflaskor eller plastföremål av något slag kunde ses på stranden vilket självklart gjorde att den mådde mycket bra, trots sin ensamhet. Detta visade stranden också på sitt egna vis, genom att i den skyddande lagunen böja sig till en glad mun, likt ett lysande leende av konstant välbehag. I hypokondrikerns ögon tycktes leendet ännu bredare och ännu mer lysande denna morgon än under gårdagen. Kanske berodde det på solljuset, eller på att hans egna leende växt under natten och det var det han såg reflekteras i den skinande sanden.
 
Förr i tiden hade pirater och fångar rört sig obehindrat på stranden som på den tiden inte alls var glad utan bitter och förrädisk. Stranden tillät hajar att simma in i lagunen som då och då slukade illasinnade, oförsiktiga pirater. Det hände ibland att någon fånge, som lyckats fly från det omänskliga lidandet i ett av öns fångläger, kom springande ut ur djungeln bakom stranden. När han så tillslut fick syn på havets glittrande horisont, som i hans ögon var den ultimata gestaltningen av frihet, fullkomligen exploderade fångens hjärta av lycka. Men just när han tog de första kliven på stranden för att sedan slänga sig i havet och simma mot friheten blev han överraskad av krokodiler som lurade bland buskarna.

Han stupade på mållinjen. Detta var sannerligen en tragisk tid i öns historia. Men piraterna, fångarna, hajarna och krokodilerna tillhörde numera endast det förflutna och allt som fanns kvar var ett ohyggligt mörkt minne.
 
När man kommer till en plats som Koh Tarutao, där byggande av resorts är förbjudet av nationalparkens lagar, anländer man till en ö, och inte till någon turistort som råkar ligga på en ö. Skillnaden kan ibland tyckas hårfin men är i själva verket enorm. Till en oexploaterad ö, som Koh Tarutao, anländer man utan förväntningar och utan att ställa krav på standard, komfort, uppassning, utbud eller liknande. Man omsluts istället av öns natur, dess enkelhet och lär sig fort att allt annat än det allra nödvändigaste är överflödigt. Livet på de övriga öarna i Tarutao national marine park går i samma anda. Det finns dock ett undantag. Koh Lipe är den enda ön i nationalparken där byggande av privatägda resorts är tillåtna. Detta har lett till att ön blivit den överlägset mest välbesökta av alla öarna i Tarutao national park, med vissa ofrånkomliga konsekvenser. Kontrasten mellan Koh Lipe och Koh Tarutao kunde inte varit mer talande. Den säger allt – svart på vitt.
 
>När man besöker Koh Lipe slås man visserligen av öns oemotståndliga skönhet och klara vatten (ännu klarare är på Koh Tarutao och därför bättre för snorkling) men man slås också av de kommentarer som fälls om öns utveckling. Bara för ett år sen var Koh Lipe helt annorlunda – betydligt färre turister, mycket renare, mindre bebyggelse, trevligare lokalbefolkning och så vidare i all oändlighet. Billigare var det också.
 
Precis som överallt annars i Thailand så berättar besökare om hur mycket bättre det var förr vilket frambringar känslan av att ha kommit för sent, något som helt naturligt gör att man känner sig en aning stressad. På Koh Lipe är man visserligen avkopplad, och det är verkligen en oerhört vacker ö, men det är ändå en sådan plats där man vägrar betala fullt pris för tvätten om den inte blivit tillräckligt ren.

På en sån ö är man aldrig avkopplad på riktigt. Åtminstone inte från sig själv. När stanken av ruttna ägg dessutom börjar leta sig in i näsborrarna, och något som faktiskt börjar likna ett ghetto snarare än ett paradis börjar växa fram så vet man att tåget har gått. På Koh Tarutao är situationen annorlunda. Dit är man aldrig försenad, eftersom all tid är oväsentlig. Där kan man inte heller klaga på att tvätten inte blivit ren, eftersom ingen tvättar åt dig. Trots det faktum att handtvättande av kläder kan vara en av de tråkigaste sysselsättningarna som finns, så är det ens självständighet som gör ett besök där så unikt, så minnesvärt och på lång sikt – så oerhört avkopplande. Frågar man där någon om ön förändrats de senaste åren (och det fanns många att fråga, de flesta verkade ha varit där förut) så var svaret kortfattat: ”Kanske lite mer folk. Men annars ingenting”.

Svart på vitt.

Medan paret under förmiddagen satt i restaurangen och samtalade med Darwin, som nu gått över till att entusiastiskt berätta om den gången han fångade fjärilar i närheten av Bukittinggi på Sumatra, kom en svensk kvinna fram och frågade om de ville med på ett äventyr. Det var ett äventyr som skulle ge en inblick i öns omtalade, otäcka förflutna. Ett äventyr, som hon så målande uttryckte det – ”inte bara skulle kunna leda till en oväntad och plågsam död” utan även skulle kunna få själen att djupt inne i den ogenomträngliga djungeln gå vilse och förtäras av den förbannelse som vilat över ön så länge, och kanske fortfarande gjorde. Resan skulle gå till ett av öns övergivna fångläger, djupt inne i dess mörka hjärta. Självklart ville de hänga på.
 
När man anordnar sådana resor till någon av öns sevärdheter kan man hyra in sig på en liten bil som kör omkring för att ta sig dit. Mycket användbar är bilen, eftersom Koh Tarutao är en ganska stor ö. Största delen består visserligen av tät djungel och små berg, det högsta knappt tusen meter högt, men ett fåtal vägar är byggda som länkar samman bland annat den västra sidan med den östra. Ju fler personer man lyckas få med i bilen, desto billigare blir det per person.
 
Gruppen som skulle iväg denna vackra dag bestod av sex förväntansfulla människor. De satt samlade på gräset bredvid restaurangen där de väntade med outtröttligt tålamod på den lilla bilen, som tog lång tid på sig att dyka upp. En av de vänliga Thailändarna i restaurangen ringde då och då någon för att fråga var bilen höll hus, och varje gång lät han meddela att ”snart, snart” skulle den vara här. Han försökte le men en osäker rörelse av överläppen visade att sanningen var av annat slag. Uppenbarligen var den alldeles för hård för att sägas ocensurerad, så därför ändrade han lite på den. En lögn var väl det egentligen inte, utan han slog istället in sanningen i ett litet paket av typisk asiatisk optimism (eller kanske omtanke) och levererade den således i en mer tilltalande form som så många tenderar att göra i denna underbara del av världen.
 
I väntan på bilen fick hypokondrikern höra historier om fallande kokosnötter som varje år dödade människor runtom jordens tropiska länder och på sitt hypokondriskt förebyggande sätt satte han sig därför på säkert avstånd ifrån varje potentiell fara av den sorten. Och mycket riktigt, som ett tecken från livet självt, föll en kokosnöt från ett träd i närheten och slog med en dov duns i marken – skoningslöst, hårt, och med en slags föraktfull okänslighet mot allt det som kunde tänkas finnas på den drabbade platsen. Ett litet svart kryp befann sig olyckligtvis nog under trädet, som krossades av den okänsliga kokosnöten i små små bitar. Men eftersom det var just ett litet svart kryp så var det ingen som sörjde.

Allra minst hypokondrikern, som tackade sig själv för att det inte var han själv som blivit träffad. Han log ett osympatiskt leende som hos en självgod överviktig politiker, vilket snart utvecklades till ett ondskefullt hånskratt som han släppte fram med full kraft utan minsta tanke på det lilla krypets eventuella anhöriga.
 
Plötsligt lade sig ett mörker över vildmarkslägret, som om någon hastigt dragit ner en ridå framför solen. Vinden tilltog. Kokosnötsträden svajade i vinden och började tappa kokosnötter lika okontrollerat som ett amerikanskt bombplan fäller bomber vilket olyckligt nog medförde en mindre masslakt av oskyldiga små svarta kryp. Det var en makaber syn. Vilken oerhörd orättvisa! Hypokondrikerns skratt fastnade i halsen, hans självgoda leende suddades ut. Även stranden slutade att le. Då hördes ett brummande ljud, sen en tuta. Bilen hade anlänt.