Uruguay – död pingvin men inga vågor

Martina såg inte parken för skogen, men La Paloma är lyckligtvis inte så stort. Och under lågsäsong får man mil efter mil av sandstrand för sig själv. Med eller utan pingvin.

”Parque Andresito”. Vilken park?! Allt jag ser är skog!

Busstationen i La Paloma ligger gömd. Vi trodde att vi åkt fel, allt vi såg var sand och träd. Vi hade ingen guidebok, bara en lapp där vi antecknat att det skulle finnas ett vandrarhem. I parken. Vi gick runt hela byn innan vi insåg att parken var en del av skogen.

La Paloma är en turistort under högsäsong. Det här var lågsäsong, så tyvärr fick jag inga surflektioner men däremot ett par surfshorts. Det var en väldigt sömnig by och det var alldeles underbart. Vårt vitkalkade vandrarhem låg tio minuter från stränderna. Det fanns uteplats med grill och  hängmatta,stinkande hund och gillestuga. Fullständig lägerkänsla.

Vi ville softa i Paloma. Ta det lugnt, ligga på stranden, cykla en runda, äta några kor. Men vi var ju i Sydamerika. Cyklarna var modell otjänliga(re) och givetvis skulle vi inte cykla på stora, asfalterade vägen. Vi ville cykla längs stranden. Bra plan. Vägen tog slut, sandbankarna tog vid. Och buskarna. Det är något oroande med buskage när man redan träffat på både ormar och skorpioner. När vi väl hittade tillbaka till vägen hittade vi även en svärm bi. Stäng munnen, cykla fort.

”Hemma” igen hade det kommit förstärkning, i form av fler gäster. Jag kan varmt rekommendera La Palomas korv. Och kött. Vi ordnade grillkvällar var kväll. Sju liter sangria, sex kilo kött och nio potatis på nio personer. Mellan trädtopparna skymtade vi vad som förmodligen var en fantastiskt vacker soldnedgång, men vi hann aldrig ner till stranden. Jag såg heller aldrig den döda pingvin det ryktades om, men det kan jag leva utan.

Vi levde billigt, en femtiolapp om dagen. Förutom en grotesk mängd kött satte vi även i oss en imponerande mängd kakor och bakverk från det lokala bageriet. Vi hade arts and craft-class, Nathan lärde oss tillverka smycken av palmblad och hamparep. Will blev kompis med hunden och lyckades få den att bada. Vi hade allsång, tyvärr har jag den på video. Självklart var inte allt rosenrött, som snarkande tanter på kick-off eller myggen som drogs till myggmedlet istället för tvärtom. Och lite annat. Smällar man får ta.