Bodie ghost town – spökstaden i den vilda västern
Långt ute på prärien i östra Kalifornien ligger ruinerna av vad som en gång var den amerikanska västerns allra mest beryktade stad. Bodie blomstrade under guldruschen i slutet av 1800-talet men övergavs så småningom och förvandlades med tiden till en spökstad. I dag lockar Bodie återigen mängder med besökare. Men den här gången är de inte ute efter guld.
När man red fram över prärien i slutet av 1800-talet kunde man se pistolröken över Bodie på långt håll, och de ständiga vindarna bar fram en doft av krut över det torra landskapet. På den tiden var staden vida känd för sina skjutglada invånare – Bodies ”bad men” – som gladeligen avgjorde dispyter med en pistolduell utanför någon av dess otaliga salooner.
Historien om denna forna guldgrävarstad började år 1859, då William S Bodey upptäckte guld i området norr om Mono Lake i östra Kalifornien. Guldruschen som följde lockade lycksökare från hela landet som i jakt på rikedomar invaderade den lilla staden på prärien. Storhetstiden varade mellan 1878 och 1882, och Bodie hade då på 20 år vuxit från ingenting till Kaliforniens näst största stad med 10 000 invånare. Tidningarna skrev flitigt om de syndiga invånarna som efter dagarna i gruvan spenderade sina pengar på någon, mer eller mindre laglös, saloon eller i stadens Red light district där bordeller kantade gatorna. Mord och våld tillhörde vardagen och det sägs att varje dag dödades minst en man. Det var tveklöst den amerikanska västerns livligaste och mest omtalade stad, och ryktet spred sig snabbt om att detta var ”the wildest camp in the west”.
I dag har pistolröken sedan länge skingrats, krutdoften är bortblåst och guldgruvorna har tystnat för gott. Men mitt ute i ödemarken står spillrorna av staden fortfarande kvar, orörda och övergivna, likt ett tyst minne från det förflutna.
Kyrkans svarta dörrar står på glänt och tillåter dagens besökare att få en glimt av dess gamla träbänkar som prydligt står uppradade i ett led, vända mot en orgel och ett altare. I stadens kvarvarande saloon står flaskor uppradade på den dammiga bardisken, och dagligvaruhandelns hyllor är fortfarande fulla med hundra år gamla konserver. I den gamla skolans klassrum ligger böckerna kvar på bänkarna och svarta tavlan är nedklottrad med matteformler och texter på ålderdomlig engelska.
Åtskilliga kulhål och ett helt århundrade av vind, snö, regn och sol har satt outplånliga spår i de slitna husen, vars spruckna fönster blir som ett filter mellan två världar. Varje hus erbjuder en unik inblick i 1800-talets vardag och det känns som att kika in i rum där tiden har stannat för gott. Att vandra omkring i allt detta är som att försvinna in i en äldre tid där byggnader, skyltar och inredning vittnar om ett annat liv, långt bort ifrån vardagen vi känner i dagens städer. Man vandrar in i berättelsen om Bodie. Berättelsen om den vilda västern.
Vid första anblicken verkar staden nästintill intakt, och dessutom både stor och utspridd. En efter en uppenbarar sig husen på den trädlösa, gulbruna marken, omgivna av lågt växande präriebuskar. Åtskilliga timmar kan spenderas utan att behöva se in i samma fönster två gånger. Men när man vandrar bort från huvudgatan, förbi den övergivna brandstationen och vidare upp på en kulle som överblickar hela den ändlösa prärien märker man att den en gång varit betydligt större.
Långt borta i horisonten skymtar spillrorna av den delen som inte längre står. Egentligen är det bara en bråkdel av den ursprungliga bebyggelsen som finns kvar, som när det begav sig bredde ut sig över ett vidsträckt område. Här fanns allt från kyrkogårdar och fängelser till ett helt eget Chinatown för alla de kinesiska arbetare som bodde i området. Som mest fanns det 65 salooner på den 300 meter långa huvudgatan. Det var en sann metropol, på den tiden.
Efter 1882 började samhället emellertid att tyna bort, mycket tack vare två kraftiga bränder som fick de flesta av husen att brinna ner till grunden. Bodie beboddes sedan från och till ända in på 1940-talet. Omkring 170 hus återstår i dag att beskåda av vad som en gång var Kaliforniens näst största stad. Och endast en saloon.
År 1962 fattades beslut om att det som återstod av staden skulle bli en State Historic Park. En parkförvaltning ansvarar i dag för bevarandet av Bodie som kulturminne och som turistmål.
Mark, den enda ranger som finns på plats, har hand om diverse rundvandringar på sommaren och den utställning som finns om områdets historia. Med osviklig entusiasm informerar han nyfikna besökare om hur just denna spökstad skiljer sig från andra:
”Ingenting här säljs i kommersiella syften. Man finner inga souvenirbutiker, lassotävlingar eller fejkade pistoldueller som i många andra spökstäder i USA. Här finner man endast staden, som den en gång var. Vissa saker är visserligen återskapade i efterhand men vi har aktat oss noga för att göra för mycket”.
Mer behövs faktiskt inte – kulhålen i fasader och husväggar talar sitt tydliga språk. Historien finns redan. Därför kallas Bodie i dag för en av landets bäst bevarade spökstäder.
Mark själv bor i ett hus mitt på huvudgatan och har endast en jättelik hund som sällskap på nätterna, när alla turister lämnat prärien för dagen. ”De flesta tycker att det är lite obehagligt att vara här på nätterna. Det blir lika svart som nere i gruvorna och prärievargarna kan ibland komma ända in bland husen.”
Han framhåller i sina mörkbruna cowboystövlar att det är just då, när staden är alldeles öde, som den är allra mest spännande och stämningsfull, och att det är just parkförvaltningens återhållsamma exploatering som bidrar till dess känsla av autenticitet. Han menar att detta är vilda västern, på riktigt.
Besökare till denna inspirerande plats får räkna med väderförhållanden som vanligtvis inte förknippas med livet i den gyllene staten. På 2500 meters höjd över havet, med Sierra Nevadas vita toppar åt väster och Nevadas prärie åt öster är klimatet nämligen av extrema mått. Bitande kyla och piskande snöstormar karaktäriserar vintern, ofta med de lägsta temperaturerna i hela Kalifornien.
Snöstormar kan ibland göra den ensliga väg som slingrar sig ut i ödemarken och slutligen ända fram till Bodie oframkomlig, och stängs därför av från och till för att bilar inte ska köra fast – vilkets trots allt händer en och annan turist varje år. Under den torra och stekheta sommaren kan otaliga strosande besökare ge intrycket av att staden är levande igen samtidigt som man under hösten eller vintern mycket väl kan vara helt ensam. Och det är då Bodie gör sig som bäst. I alla fall om man frågar Mark.
Trots det skamfilade ryktet var detta en av de mest produktiva regionerna för guldutvinning i hela den amerikanska västern. Under storhetstiden fanns här 30 aktiva gruvor, och dessutom en egen liten smalspårig järnväg. Det var en tid präglad av både välfärd och tillväxt men som ändå främst blev känd för de baksidor som rikedomar ofta för med sig – girighet och våld. William S Bodey fick själv aldrig chansen att uppleva framgångarna för staden som tog hans namn.
Det sägs att han omkom i en snöstorm bara ett år efter att han funnit guld i området. Knappast kunde han väl ana hur historien skulle utvecklas i spåren av hans fynd. På lite över hundra år har Bodie förvandlats från ett eldorado för guldgrävare till ett eldorado för turister, där det i dag är sökandet efter upplevelser som lockar snarare än glimmande guld.
Genom ett omsorgsfullt bevarande av stadens historia lyckas man återskapa en genuin känsla av hur livet kunde se ut för över hundra år sedan i Kalifornien. Resultatet blir att Bodie i dag inte bara är en stämningsfull spökstad och ett betydande minne från den amerikanska historien som är värt att beundras, bevaras och besökas. Det är framförallt en berättelse – berättelsen om den vilda västern. Och den är värd att upplevas.
Mycket intressant läsning!
Där har jag varit, men i Augusti! Bra mycket bättre väder då 🙂
Mycket välskrivet… och intressant.
Ja, vädret var tyvärr inte det allra bästa när jag var där. Men det blev väldigt stämningsfullt ändå, speciellt eftersom snöstormen verkade skrämma bort alla andra besökare!
Spännande och intressant läsning. Jag blir riktigt sugen på att åka dit.
Intressant och välskrivet, varvat med fina bilder.
Vill dit!! 🙂
Tack för en intressant artikel. Ska absolut besöka Bodie när jag åker till Kalifornien i september.