Bussresan från helvetet

Att ta sig runt med buss är ett vanligt sätt för backpackers att färdas, och bussresan kan givetvis se ut på många sätt. Den kan vara givande och spännande, men även en riktigt obehaglig upplevelse. Det kan bero på allt ifrån dåliga vägar till obekväma stolar, eller som i Saras fall; obehagliga medresenärer.

Dåliga vägar, dubbade filmer på högsta volym och chaufförer med dödslängtan kan göra vilken bussresa som helst till en katastrof, men ibland är det passagerarna som får en att be en stilla bön att bussen snart ska vara framme.

Greyhound bussarna i USA är ökända för att dra till sig allsköns variationer av folk; man vet aldrig vem man kommer att sitta bredvid och det är det som gör det så roligt och intressant. Bussen jag ska ta från Las Vegas till Flagstaff är proppfull. Jag är den sista att som stiger på och jag sätter mig i det enda tomma sätet, bredvid en ung, mörkhyad kvinna. Tvärs över gången från mig sitter en man i 35års åldern med rakat huvud och svarta kängor, och på fönsterplatsen bredvid honom sitter en kille i samma ålder med skägg och keps.

När motorn startar och bussen kör ut från parkeringen hör jag hur de presenterar sig för varandra. Frank (rakat huvud) försöker genast engagera Keith (keps) i en diskussion. Keith verkar inte särskilt intresserad, men Frank bryr sig uppenbarligen inte – Keiths artiga nickar är allt han behöver i form av uppmuntran för att fortsätta sin passionerade monolog.

Precis när jag dåsat till känner jag hur någon rycker i min tröja. Frank ler och tittar förväntansfullt på mig. Det är ingen vänlig, nyfiken blick; det är en hetsig, vi-häller-syra-på-kattungen-och-ser-vad-som-händer blick. Frank frågar vart jag kommer ifrån, och när jag säger det lyser hans ansikte upp. ”Låt mig fråga dig en sak. Tror du på ditt ursprung?” frågar han. Jag inser med ens vad Frank är för en person och vad han är ute efter; mitt första fördomsfulla intryck av Frank, att han såg ut att komma direkt från senaste medlemsmötet med Ku Klux Klan, verkar stämma. Jag har ingen lust att starta en debatt och i ett desperat försök att hålla mig själv så neutral som möjligt säger jag att jag inte förstår vad han menar. Frank är inte dum; han läser mellan raderna och förstår att jag inte är på hans sida. För ett ögonblick ser han ut som jag förolämpat honom personligen och gjort ett oförlåtligt övertramp genom att inte aktivt och öppet hylla mitt ariska ursprung.

Han stirrar på mig en lång stund utan att blinka. Uppenbarligen kommer han fram till att jag inte är värd att tjafsa med och väljer istället att börja trakassera den mörkhyade kvinnan bredvid mig. Han frågar ut henne om vart hon kommer ifrån, vad det är för dialekt hon har, vart hon är på väg. Till en början svarar hon artigt, men tröttnar snart och säger att hon inte är intresserad av att prata mer.

Frank blir djupt förolämpad och den här gången tänker han inte låta det vara. Rösterna höjs en oktav för varje meningsutbyte och snart har bussen förvandlat till ett avsnitt av Jerry Springer.
– Well, excuse me for trying to be nice, bitch!
– Who are you calling a bitch?
– YOU!
– What the hell did I ever do to you? You need to shut your mouth!
– YOU shut up!
– No, YOU shut up!

Och så vidare. Frank är uppenbarligen lätt labil, för att uttrycka det milt, och jag får känslan av att det inte krävs särskilt mycket för att det ska slå slint. Jag sitter mitt emellan honom och kvinnan och risken att bli indragen känns överhängande, så jag höjer volymen på musiken, blundar och låtsas sova. Efter ett tag dör oväsendet ut och jag öppnar försiktigt ögonen för att kolla läget. Kvinnan i sätet bredvid mig stirrar bestämt ut genom fönstret och Frank har nu istället valt att vända sin rastlösa uppmärksamhet mot mannen i sätet framför. Han är kraftigt överviktig och har en keps på sig, en keps som Frank bestämmer sig för att stjäla. Mannen vänder sig förvånat om och tar tillbaka sin keps, men så fort han har satt tillbaka den på sitt huvud tar Frank den igen. Det här fortsätter ett tag och det syns i mannens ansikte att han är förödmjukad och arg, men han försöker spela oberörd.

Efter en stund bestämmer sig Frank för att krydda leken med ett nytt inslag: han böjer sig fram och spänner hela sin arm om mannens hals, som för att strypa honom. Mannen får lätt panik och brottar sig loss, uppenbarligen inte det minsta road, men Frank bara skrattar – ett galet psykopatiskt flin som jag hoppats att jag aldrig skulle få se någon annanstans än på film.

Mannen samlar ihop sina saker och reser sig för att byta sittplats. På väg framåt i bussen vänder han sig om och säger något till Frank – jag hör inte vad; musiken i hörlurarna överröstar allt annat, men att döma av mannens uppgivna ansiktsuttryck så är det inte direkt en komplimang. Franks ansikte förvrids och han flyger upp ifrån stolen. ”WHAT DID YOU JUST SAY TO ME?” skriker han.

Hela bussen håller andan. Mitt hjärta hoppar över ett slag och jag kan inte låta bli att fantisera om rubrikerna i morgondagens tidning – ”BUSSBRÅK RESULTERADE I DÖDSMISSHANDEL MED ARMSTÖD”. Mannen tittar ut genom fönstret från sin nya sittplats och ignorerar Frank totalt, vilket häller tändvätska på elden. Frank gör en ansats som för att kasta sig efter mannen, men Keith är snabb och håller tillbaka honom. ”Ta det lugnt” säger han, ”det är inte värt det”. I några sekunder står Frank alldeles stilla och väger sina val. Det enda som hörs är hans aggressiva flåsande och bussens monotona brummande. Till slut sätter sig Frank ner igen, muttrandes för sig själv.

Jag sitter på helspänn ett tag och undrar vad som ska hända härnäst, men till min stora förvåning är nästa ljud jag hör från Frank en snarkning. Han har gjort oss alla en stor tjänst och somnat. Efter en stund är det äntligen dags för mig att gå av och jag lämnar tacksamt bussresan från helvetet bakom mig.