Jakten på den fördömda björnen

Yosemite national park ligger i bergskedjan Sierra Nevada, som löper genom östra Kalifornien. Nationalparken är inte bara populär bland människor – här finns även björnar. Många björnar. Jag tog mig ut i Yosemites vildmark för att finna en av dem.

”Jag ser björnar på daglig basis”, sa Francis i receptionen på Curry village, och han berättade att de ofta rör sig här i trakterna på kvällarna när det är färre människor ute. De brukade tydligen hänga vid picknickborden. Men, fortsatte han, om ni stöter på en björn, spring inte! Gå till attack! Vadå? Sa jag. Nu sa du väl fel? Skulle man inte bara spela död? ”Nej nej, svartbjörnarna här i Sierra Nevada är inte lika farliga som de där otäcka grizzlybjörnarna i Alaska. Framförallt är de mindre än dem. Våra björnar är riktigt snälla och ibland faktiskt lite mesiga. Att spela död är ute, det gäller inte längre. För man bara tillräckligt mycket oväsen och inte visar sig rädd, så sticker de”.
 

 
Francis stod flinandes bakom incheckningsdisken och med dessa ord hälsade han mig och mina vänner välkomna till Curry village, en av de platser där man kan spendera natten i Yosemite national park. Hela receptionen var inredd i vildmarksstil och Francis själv såg ut som en scoutledare. Under hans mörkgröna väst syntes en svart t-shirt med en text som sa ”I am bear-aware”. På väggen bredvid honom rullades en video som visade hur tjuvaktiga björnar tog sig in i bilar i jakt på mat.

Ett av klippen visade hur en stor hane i nattsvart mörker kravlar sig in i en bil via en nedvevad fönsterruta, och snor åt sig en chipspåse. Därefter hoppar han ut igen med sitt byte, men hejdar sig plötsligt. Han har fått korn på något. Eller någon. En sekund senare vänder han sitt huvud rakt mot kameran. Han frustar och tar sats ett ögonblick och sen ser man hur den kraftiga besten kastar sig rakt mot kameramannen i vilt raseri, med chipspåsen mellan tänderna. Ett människoskrik hörs och sedan blir bilden svart. Uppenbarligen var det inte Francis som höll i kameran. Han hade ju gått till motattack.
 
Videon är till för att uppmärksamma besökare i den populära nationalparken om att björnar verkligen är närvarande, och att de inte är blyga. ”Mellan 300-500 björnar finns här i Yosemite, men i hela staten finns över 20 000”, berättade Francis med en sällsam stolthet i rösten. Björnarna har med tiden kommit att bli parkens odiskutabla superstjärnor. Överallt blev man påmind om björnar – de fanns på t-shirts, på kaffemuggar, på kepsar, på vykort, ja på i stort sett allting som gick att köpa i någon av parkens souvenirbutiker. Dessutom fanns de ju i skogarna, bland bergen och vid floderna. I bilarna också, tydligen. Rena hysterin.

Utanför varje tent cabin (en blandning av ett tält och en stuga) i Curry village finns björnsäkra metallådor som är ämnade för förvaring av mat. Liknande anordningar finns även vid starten av många vandringsleder, allt för att undvika att locka till sig björnar. Ingenting som kan tolkas som ätbart får lämnas i vare sig bilen eller tältet. Ingen parfym heller. Inte ens vatten. När mörkret lagt sig över Yosemite dyker de hungriga björnarna upp ur skogarna och då är människolägrens soptunnor och bilar deras främsta måltavlor.

Björnar som blir vana vid människor och deras mat, som egentligen är en onaturlig diet för dem, kan i vissa fall bli ovanligt aggressiva och utgör då ett så stort hot att parkvakterna måste skjuta dem. Nyckeln till att skona björnarna från detta öde är att utbilda och informera turisterna. Deras beteende avgör om björnarna kommer på besök i lägren eller inte. Om de blir skjutna eller inte. Och därför gäller det att vara bear-aware. Hela tiden.
 
Francis kommentar skrämde mig inte lika mycket som det inspirerade mig. Jag började på allvar överväga möjligheten om att få se en björn i det fria, kanske till och med i vårt eget läger. Och det var en tanke som lockade. Naturen i Yosemite är imponerande som den är, men att någonstans i skuggan av granitbergen få möta en lufsande björn skulle verkligen ta andan ur en. Så jag började spana efter björn. Jag tänkte att det kunde vara en intressant liten sidosyssla, något att ägna sig åt på vandringslederna.

Den första vandringen vi gjorde till Nevada falls fängslades jag emellertid så oerhört av naturen att jag ägnade betydligt mer tid åt utsikterna än åt björnarna. En blick här och där var allt jag tog mig tid till. Hela första vandringen var totalt björnfri och jag anade att det hade att göra med antalet människor på leden. I början var leden nämligen synnerligen upptrampad, till och med asfalterad på vissa håll, och grupper av små scouter drev planlöst omkring, högljudda och hela tiden ställandes dumma frågor. Enligt mig var det dem som skrämde bort björnarna. Men jag tog det inte så hårt.

När vi återvände till Curry village på kvällen träffade jag återigen Francis som i sina tunga vandringskängor och mörkgröna väst stod lutad mot en bil och studerade kartor. Han skulle snart ut på en expedition i vildmarken, sa han, och han lovade att den skulle bli ”mycket storslagen”. Han skulle vara borta i en hel månad. Tagit ledigt och allting.
 

Nästa dags vandring var jag mer förväntansfull och hade till och med en kikare med mig. Jag och mina vänner satte av på förmiddagen just som en dimma svept in över Yosemite valley, den berömda dalen med de berömda vattenfallen, där de flesta turister stannar. Vi gick igenom en död skog. Till höger om oss stod kala träd uppradade, spöklika, som om de härjats av en stor eldsvåda. Till vänster skulle vi enligt kartan haft en vidsträckt utsikt över dalens klippor och skog, men allt låg insvept i den grå dimman. Man såg ingenting.
 
Så jag tog tillfället i akt och började se mig omkring mer noggrant efter björnar. Jag började medvetet gå lite långsammare än de andra i mitt sällskap, för att kunna hålla nere ljudnivån och inte skrämma bort björnar som eventuellt fanns i närheten. Det gick ärligt talat inget vidare. Själva syftet försvann ju när de hela tiden envisades med att ropa efter mig att komma ikapp.

Efter någon timmes vandring lämnade vi den döda skogen bakom oss och hamnade i en lövskog, färgsprakande och vacker innan vintern fick löven att falla. Vi vandrade ett tag längs med en uttorkad flod och nådde sedan en bro och gick över. På våren var det tydligen en stark fors. Flera skyltar satt i området som varnade för livsfara om man försökte sig på att vada över. Nu var det bara en bred fåra av stenar och deras polerade yta enda tecknet på forsens styrka.

Jag lyckades tillslut hamna efter mina vänner, medvetet förstås, och kom så småningom ensam ut ur skogen och stannade vid ett brant stup. Jag stod blickandes ut över ett litet vattenfall som rann ner från klippan mitt emot. Ånga svävade långsamt upp från marken. Silhuetten av ett berg kunde urskiljas genom dimridån.
 
Detta var tveklöst björnarnas rike. Men var fanns de? Nu var jag praktiskt taget mitt i naturen och dessutom ensam och tyst som en mus. Om jag inte lyckades se i alla fall en av dem nu, när skulle jag då göra det? Under resten av vandringen blev jag alltmer irriterad över björnarnas frånvaro. Enligt Francis skulle ju björnarna praktiskt taget hoppa upp i famnen på en.

Jag återvände till Curry village förvånansvärt besviken, likt ett barn som blivit bestulen på sitt godis. De små, numera oerhört irriterande scouterna sprang omkring i lägret och sjöng löjliga sånger om hur härligt det var att vara ute i naturen. Jag kände en stark misstro till Francis påstående om att han såg björn på daglig basis. Jag skulle inte hinna se någon björn under mitt korta besök i parken om jag litade på hans ord. Så jag beslutade mig för att ta saken i egna händer.
 
Nästa morgon steg jag upp tidigare än alla andra. I mörkret. Luften var frisk och kall när jag snörde på mig mina kängor och ljudlöst smög ut ur tältet. Jag tog mig till dalens minst besökta vandringsled och just som jag nådde dit syntes de första solstrålarna mot en klippa ovanför mig. Landskapet vaknade i morgonljuset. Vid det här laget hade jag inget annat än björnar på hjärnan. Nu var det ingen liten sidosyssla längre.

Det var jakt. Till synes utan rädsla och något sinne för fara jagade jag nu björn, obeväpnad sånär som på en kamera och en kastrull. Jag skulle slå på kastrullen för att skrämma bort björnen om den kom för nära. Det var Francis tips. Plan B var att spela död. Ensam vandrade jag in i en djungel av skyhöga träd, i skuggan av stupande berg, till tonerna av sjungande fåglar. Naturen var vacker denna soliga höstdag men jag hade inte tid att lägga märke till det. Inte just då. I mina ögon var naturen mest i vägen.


 
Varenda rörelse kunde vara en potentiell björn, och min kikare flög fram så fort jag fick syn på något brunt eller svart. Oftast var det bara buskar som svajade i vinden. Ibland var det en stubbe. Åtskilliga gånger stannade jag mitt på leden för att spana, spetsa öronen, eller så smög jag fram för att kanske lyckas överrumpla en av dem när de satt och vilade. De gånger jag stötte på någon människa på leden viskade jag åt dem att gå tystare. Varför då? sa de alltid. Har du sett någon björn? undrade jag. Svaret blev alltid nej. Just därför, sa jag. Innan de hunnit säga åt mig att björnarna känner av din lukt innan de hör dina fotsteg, och därför alltid har ett försprång, var jag redan borta. Som ett spöke smög jag omkring från det att solen gått upp till det att den började gå ner och mörkret kom åter tillsammans med kylan.
 
Till min oerhörda besvikelse tvingades jag ännu en gång ge upp utan resultat. Vid det här laget var jag helt säker på att det inte fanns några björnar i parken, att allt var lögn, och när jag gick för att leta upp Francis och tala om detta fann jag att han redan gett sig av. På sin expedition. Han hade lämnat en lapp efter sig i receptionen. ”I now walk Into the wild”, löd den. Hans kolleger trodde att han fått citatet från någon bok. Eller film. Hur det än var så såg jag honom aldrig mer.
 
Mitt sällskap undrade förstås var jag varit hela dagen. Jag tror att de var lite oroliga för mitt tillstånd och vad jag skulle ta mig till nästa dag.

De sade att vi var tvungna att lämna parken redan dagen därpå. Det var sen höst och ett snöoväder var tydligen på väg från norr. Och eftersom vi tänkt lämna parken genom dess östra pass, som ligger på högre höjd än Yosemite valley, var vi tvungna att hinna före ovädret innan de hann stänga av vägen. Jag blev omgående tjurig och hävdade att de motarbetade mig och mina planer. Men det visade sig att de hade fakta på sin sida.
 
Oerhört besviken och barnsligt motvillig satte jag mig nästa dag bakom ratten och började styra i riktning mot Tioga road som skulle leda oss ut ur parken och ner till sjön Mono Lake, nära gränsen till Nevada. Vägen gick i genom en allé av tät barrskog, grå berg skymtade över trädkronorna, himlen klar ovanför. Jag höll ett öga på vägen och det andra stadigt fäst mot skogen. ”Be bear-aware” stod det på en skylt vid ett picknickområde som vi passerade. En sjungande scoutgrupp med sin ledare kom gående längs med den annars öde vägen och jag måste erkänna att jag körde lite närmare dem än nödvändigt.
 

 
Innan vi hunnit särskilt långt bort från Curry village såg jag en bil som stod parkerad mitt i vägen.
En man i fiskarhatt stod bredvid och gestikulerade mot oss. Jag saktade ner och parkerade lugnt bakom hans bil. Mannen närmade sig oss smygande med ett så exalterat ansiktsuttryck att jag för en kort stund trodde att han var ute efter mig. Han verkade definitivt galen. Men så öppnade han långsamt munnen och formade – utan ett ljud och mycket omsorgsfullt – ordet ”B E A R” med läpparna, och pekade med hela handen mot en stor trädstam som låg vält på sidan. Mannen höll nu på att spricka av upphetsning. Jag följde handens pekande linje, kisade med ögonen.
 
Döm om min förvåning när jag såg att det var en livs levande björn som gick där, stor och brun och helt oberörd av vår närvaro. Björnen var inte mer än femton meter bort och jag kunde se en lapp med något nummer på som satt fast i örat på björnen. Jag klev långsamt ur bilen, utan att släppa blicken och stod sedan hänförd en lång stund. Björnen hade nu hoppat ner från trädstammen och vandrade stillsamt mot ett picknickområde med bord och stolar. Där fanns ett antal människor och när de alla upptäckte att björnen var på väg rakt mot dem blev det en enda oreda av skrikande och pekande. Björnen fortfarande helt lugn. Vi lämnade bilen mitt i vägen för att följa händelsen.
 

En flodbädd låg just nedanför picknickområdet och en smal bro ledde över till andra sidan. Plötsligt ändrade björnen kurs och satte av mot bron och skrämde livet ur två stackars kvinnor som var på väg över. Panikslagen vände den ena om och lade benen på ryggen. Den andra lade sig ner mitt på bron. Jag antar att hon försökte spela död. Och, tro det eller ej, det fungerade!
 
Björnen ändrade riktning på nytt och gick istället med sina lurviga tassar mot en kvinna som suttit och målat vid några stenar nere vi flodbädden. Kvinnan avlägsnade sig fort och lämnade vägen fri. Nyfiket lufsade björnen fram till kvinnans ryggsäck som hon glömt kvar i all hast där hon suttit med sina penslar. Björnen nosade och slog lätt med tassen på ryggsäcken. Undersökte den.

Vid det här laget hade det blivit en liten folksamling på kanske femton personer som stod utspridda runtom picknickområdet med björnen i centrum. Ett sorl av förväntansfulla röster. Vad skulle djuret hitta på härnäst? Detta var stor underhållning, konstaterade alla. Jag hoppade upp på ett av picknickborden för att få en överblick av hela denna situation som jag ju längtat efter så länge. Kvinnan som suttit och målat hoppade upp på bordet bredvid mig, oroad över sin ryggsäcks öde.
 
Hon berättade att den besökande björnen var en hona och att hennes två ungar väntade på andra sidan flodbädden. Björnen hade tydligen varit här dagen innan också, men inte fått med sig något. Björnar äter ibland upp sig till sin dubbla normala kroppsvikt innan de går i ide för vintern, och den här honan var tydligen inte helt belåten med sin vikt ännu. Hon ville ha mer mat. Människomat. Just som björnen bestämt sig för att bära iväg med sitt byte skrek kvinnan bredvid mig högt: ”Min plånbok”! Hon såg panikslagen på mig. Jag glömde min plånbok i väskan, sa hon.
 
Hon hade ingen lust att bli bestulen på pengar och pass av en björn. Så hon gick till attack. Kvinnan tog en rostfri kastrull från ett stormkök som stod på bordet, hoppade ner på marken och tog några kliv mot björnen som med ryggsäcken mellan tänderna såg förvånat på henne. Kvinnan började slå på kastrullen med en pinne, hon skrek och viftade med armarna. Hon gick ner till flodbädden och fiskade upp vatten i kastrullen och kastade det på björnen. Och först nu blev det någon reaktion. Björnen blev skrämd, släppte ryggsäcken och försökte panikslagen klättra upp för ett träd. Klorna rev upp fåror i trädstammen. Björnen vankade sedan av och an, orolig, och vägrade liksom att acceptera tanken på att inte få med sig något byte denna dag heller.
 
Och det var just då, ståendes på picknickbordet, med björnen tio meter framför mig, som jag insåg att jag letat på fel ställe hela tiden. Björnarna i Yosemite fanns inte på vandringslederna. De fanns här. Vid picknickborden. Francis hade förstås haft rätt och jag log vid tanken på honom där han ensam vandrade bland Yosemites vilda, vackra vidder. Han skulle ha sett mig nu, glad som ett litet barn.

Efter en stund gav björnen upp sin jakt på mat och hoppade besviken ned på flodbädden. Med uppgivna steg vandrade björnen långsamt bortåt och några av åskådarna sprang med kameran runt halsen in i en skogsdunge för att följa henne. Jag gick lugnt efter. Björnhonan vickade på kroppen där hon gick, med huvudet nedsänkt. Ibland stannade hon till och tittade efter oss. Bad om medlidande. Hon gick fram till det lilla vatten som fanns kvar av floden och drack några klunkar. Ett av Yosemites berg kastade sin skugga över flodbädden. Solen lyste matt i flodens orörliga yta. 
 
Plötsligt satte sig björnen ned på marken, vände sig om och kastade en sista hungrig blick bakåt mot oss snåla människor, och grymtade till. Som en lång suck. Därefter försvann hon in bakom en skogsdunge och jag såg henne aldrig mer.
 
Och där slutade jakten. Nedsjunken på en sten satt jag kvar en lång stund och betraktade den vita flodbädden och berget ovanför. Gula och röda löv låg på marken vid mina fötter. Detta var sista dagen innan vintern kom och lade sitt vita täcke över bergen och skogarna. Innan vintervilan. Detta var min sista bild av björnarnas rike. Aldrig har Yosemite varit vackrare i mina ögon.

4 kommentarer på Jakten på den fördömda björnen

  1. Mats Abrahamsson

    Underhållande skrivet. Dessa förbannade scouter 🙂

    Citatet är antagligen från filmen/boken ”Into the Wild”

  2. Joe Thornton

    Väldigt trevlig läsning. Har själv planer på att inom en snar framtid bege mig ut på The Appalachian Trail i öst, där min far för ett fyrtiotal år sedan stötte på en björnfamilj under sin veckolånga vandring genom West Virginia.

  3. Johan Arnberg

    Det undgår mitt förstånd att rubriken inte är ”Rafflande jakt på den för-dömda björnen”. Mysiga bilder förresten.

Svara till