Kryssning i Karibien – Islandhopping med världens största båt

Uppdatering – världens största fartyg
Världens kryssningsbåtar blir bara större och större och artikeln nedan handlar om Royal Caribbeans kryssningsfartyg Freedom of the Seas. Ett fartyg som fortfarande är bland de större men på senare år har det kommit större båtar. Royal Caribbean har lanserat i ordningen: Oasis of The Seas, Allure of the Seas, Harmony of the Seas och Symphony of the Seas. Dessa fartyg är alla liknade stora men varje nytt skepp som kommer ut är marginellt större.

Freedom of the Seas - världens näst största kryssningsfartygJohanna var i Karibien första gången 2003, när hon tillsammans med en vän tog sig till Little Corn Island utanför Nicaraguas kust. Ön är hem åt ett hundratal invånare, själva sov de i en trähydda, ensamma på en vindpinad strand. I år har Johanna upplevt Karibien igen, men på ett helt annorlunda sätt – genom en kryssning. En vecka full av upplevelser och spännande erfarenheter, inlindade i en lyxigt bekväm förpackning.

Det är en söndag i maj. Vi har just tagit oss från Miami till Port Canaveral på Floridas kust, inte långt från Kennedy Space Center där USA skjuter upp raketer till rymden. På vägen har vi sett krokodiler i mangroveträsken precis invid vägen – ”All natural!”, tycker vår chaufför. Och nu ska vi plötsligt kliva ombord på den mest gigantiska båt vi någonsin sett, vi, och 4000 andra passagerare.

Freedom of the Seas visar sig förstås vara helt enorm, på mer än ett sätt. Utan att på något sätt hinna med allt ser vi flera pooler, klättervägg på skorstenen, löpbana runt däcket, ett gym, bio, minigolfbana, skridskobana, en stor teater med shower under kvällarna, ett kapell där några gifter sig redan första dagen, en basketplan, en vågmaskin där man kan surfa, bubbelpooler – varav två svävar 34 meter över havsvattnet, utanpå båten – ett bibliotek, och massor av restauranger och caféer och barer.

Totalt är det 15 däck att utforska. Vi blir alldeles matta den första timmen, min kille och jag, vi vet inte vart man tar vägen riktigt. Diskret försöker vi spana lite på de andra, de som verkar vana vid kryssningar. På däck fem inomhus är en paradgata uppbyggd, med caféer, butiker och pubar, som en riktig gata i en stad. Det känns absurt. Men så är det också världens näst största kryssningsfartyg.
 
Vi ägnar de första timmarna åt att fråga ”men är det här också gratis?” så fort någon vill bjuda oss på något, men ja, det är ju gratis. Det är ju det som är grejen. Allt ingår, och nu ska vi bara vara här och gotta oss. Tanken sjunker långsamt ner, och i takt med det tränger sig våra leenden upp till öronen.
 
Det här kommer bli en skön vecka.

Vi springer barfota över heltäckningsmattan som glada barn på väg upp till poolen på däck elva, och plötsligt får jag syn på den. Den som jag läst om ska finnas, men inte vågat hoppas på. Mjukglassmaskinen vid poolkanten. Snart sitter vi med varsin jätteglass med choklad- och vaniljsmak med tårna doppade i det varma vattnet. Det bästa är att man kan hämta en till om man vill, precis som man kan med de spanska tapasdelikatesserna, pizzorna och bakelserna i caféet. På något sätt känns det som höjden av lyx, att kunna peka på cheesecake, double chocolate brownies eller blåbärspaj och bara få. Hur mycket man vill.

 Hela dag två kryssar vi fram genom det blå havet och det känns bra att ha gott om tid att ”lära” sig båten. Det behövs, vi är inte i närheten av att hinna kika på allt.
 

Morgonen därpå kommer vi fram till vårt första stopp – Haiti. I gryningen närmar vi oss en mystisk, bergig och grön ö inlindad i vit dimma. Medan jag springer min invanda halvtimme på ett av många, många löpband i båtens stora gym, kan jag genom panoramafönstren betrakta hur vår enorma båt under förvånansvärt lite krångel vänder sig runt och anlägger en i jämförelsen minimal brygga.
 
Så är vi på Haiti. Samma Haiti som några månader tidigare drabbades av den värsta jordbävningen i landets historia med ofattbar förödelse som följd. Stora delar av huvudstaden Port-au-Prince totalförstördes, 222 000 människor miste livet och fortfarande bor fler än en miljon i tältläger under mycket svåra förhållanden.
 
Av detta ser vi mycket lite. Vi har kommit till en liten halvö som tillhör Royal Caribbean, och här är sanden finkornig och hängmattor uppspända mellan palmstammarna på stranden. Det är oerhört hur väl människor lyckas sprida ut sig – trots att flera tusen människor ska gå av båten blir det inte någon kö, och långtifrån trångt på stränderna.

Det dåliga samvetet över att vi ligger och läser böcker i halvskuggan medan människor lider svårt på andra sidan ön skapar en klump i halsen, och efter att jag gått iväg och pratat med några locals om jordbävningen gråter jag några små tårar i förtvivlan. Det är jag dock ganska ensam om, de flesta käkar sina hamburgare som vore det deras sista mål mat.
 
Det ska dock sägas att Royal Caribbean skänkt ganska stora summor pengar till Haiti efter katastrofen, och vi såg med egna ögon hur man lastade av stora mängder förnödenheter från båten. Dessutom sade politikerna på Haiti tidigt att det värsta som kan hända är att turisterna slutar komma. Vi försöker att tänka på det.
 
Haiti blir en upplevelse som sätter sig.
 

Dagen därpå kommer vi till Ocho Rios, Jamaica. Första intrycket är att alla, alla ser ut precis som Bob Marley. De ser mer ut som Bob Marley än vad Bob Marley själv gjorde känns det som. Över huvud taget är allt väldigt mycket rasta – överallt spelas reggae, localsen tvättar sina dreads i vattenfallen som rinner ner från de lummiga bergen och folk försöker sälja rökbara substanser till oss fem minuter efter att vi gått av båten.

Snabbt hittar vi en man som kallar sig Marvellous Marvin, som tar oss runt en hel dag för en kostnad motsvarande en kort taxiresa hemma i Göteborg. Marvellous Marvin visar oss ”det riktiga Jamaica” säger han, vi åker till byar uppe i bergen och till ett vattenfall dit turisterna inte kommer. Det är oerhört vackert.

Naturligtvis hinner vi inte ”se Jamaica” på tio timmar, men för att vara här under ett så pass kort stopp känner vi verkligen att vi kommer så nära det bara går.
 
Generellt rekommenderar vi verkligen att fixa aktiviteterna på resmålen själva. Royal Caribbean tar ut bra med pengar när man på förhand bokar utflykter med dem. Det är säkerligen väldigt bekvämt, men vår erfarenhet är att det går lika bra – om inte bättre – att hitta egna alternativ.
 

Dock finns det såklart aktiviteter som kan vara svåra att boka in på egen hand. På Grand Cayman, den största av Caymanöarna, ska vi dagen efter Jamaica iväg på vår enda förbokade tur, som förutom snorkling på korallrev också inkluderar ”Sting Ray City”. Det är en sandbank mitt i havet där det plötsligt blir grunt vatten och kryllar av stora stingrockor.

Vi får bada med dem, hålla dem och märkligt nog är de nyfikna på människor. De hoppar upp på en och suger gärna tag i ett finger eller två om man råkar sträcka ut något. Snorkla gjorde vi sedan på ett korallrev i närheten, där djupet på ena sidan av revet var tre meter, och på andra sidan flera kilometer. Mäktigt. Cayman Islands, vet vi nu, har mycket mer att erbjuda än bankkonton till de rika människorna. Ögruppen består av tre vackra men platta öar i havet med vatten så blått så blått så blått.
 
Det är lustigt hur snabbt man kan vänja sig vid en så märklig vardag som den man har på ett kryssningsfartyg. Varje dag när vi kommer tillbaka efter en dag av upplevelser får vi superb mat och dessutom kvällsunderhållning i form av musikaler, stand-up comedy, trollerishower och olika dansnummer.
 
Maten visar sig vara en väldigt stor del av kryssningen. När som helst på dygnet kan man få sig en munsbit, man kan till och med få den levererad till sin hytt, sitt så kallade ”stateroom”. Lunchen består av en gigantisk buffé med mat från jordens alla hörn, och givetvis 20 desserter att välja bland. Vi förundras varje dag över att maten aldrig tar slut och det aldrig blir kö. Det här har de gjort förut, det märks löjligt väl.

Middagssalen där vi äter på kvällarna ser ut precis som i Titanic, med guld, kristaller, dubbeltrappa med en livepianist vid svart flygel. Maten? Version gourmet, förstås. Vi har samma servitör hela veckan, Leslie från Jamaica. Leslie har kanske det största leende jag någonsin sett, och han svarar ”lovely!” på det allra mesta vi säger.

En kväll är det plötsligt ”Captains Dinner”, och då har vissa klätt upp sig i smoking och galaklänning. Andra kör på med jeans och t-shirt, vilket verkar helt okej. Över huvud taget känns det som att affärsidén är att alla ska känna sig bekväma. Och bekväm känner man sig. Rutinen är inte svår att vänja sig vid – varenda morgon äter vi ljuvlig frukost med utsikt över vattnet, packar ihop våra pinaler och kliver av båten, varje dag på en ny destination, i ett nytt land.
 
Det sista stoppet vi gör är på Cozumel, en ö utanför Yucátan i Mexiko. Det här är de ”riktiga” kryssningsresenärernas paradis, det är här de uppmanas handla sina diamanter och klockor och smycken. Överallt i de små butikerna bjuds det på gratis tequila. Den här destinationen är den som känns överlägset mest turistig av de fyra, försäljarna pockar på vår uppmärksamhet överallt och eftersom vädret är lite lurigt orkar vi inte åka iväg någon längre sträcka. Istället sätter vi oss på en bar över vattnet, där man kan hoppa i och bada när som helst. Vi dricker Margharitas och käkar Calamares och går sedan tillbaka till båten där solstolarna och eftermiddagsfikat väntar.

Efter Mexiko får vi en lördag på havet då vi bara slappar vid poolen. Vädret är kanon, en bra bit över 30 grader varmt, och det är faktiskt riktigt skönt att bara få vara kvar på båten en sista dag. Konstigt nog är en kryssningssemester betydligt mer aktiv än vad man väntar sig – och det enbart på ett positivt sätt. Den som vill lata sig kan göra det i kvadrat, men det finns faktiskt enormt mycket att göra och se även för den som vill fylla upplevelsebehovet varje dag.
 
En del förutfattade meningar om kryssningar bekräftades dock verkligen under vår resa. Ja, man äter nästan hela tiden, och ja, det känns nästan onödigt lyxigt ibland. Och ja, ganska många passagerare är feta, dock långt ifrån alla. Och visst är det sådär amerikansk-käckt och vräkigt många gånger, med galna tävlingar vid poolen, men de är ganska roliga att betrakta.

Andra saker är inte alls som vi trodde från början. Exempelvis var fördomen att det bara skulle vara pensionärer som åker på kryssning så fel den kunde bli. Visst såg vi ett och annat äldre sällskap, men framför allt kryllade det av unga par, småbarnsfamiljer, familjer med tonåriga barn, kompisgäng och unga par på smekmånad. Jag läste någonstans att medelåldern var 37 år, vilket säkert stämmer.
 
Med andra ord inte en enda amerikansk blingblingpensionär i blått hår i sikte någonstans.

Information till dig som vill kryssa
Intresset för kryssningssemestrar ökar enormt snabbt och det finns mängder av olika kryssningar att välja mellan i Karibien, Medelhavet och Alaska, för att nämna några exempel.
 
Priserna varierar naturligtvis, de beror på resans längd, hur fin hytt du vill ha, vart båten ska åka och när på året. Som prisexempel kan dock nämnas att vi betalade 6400 kronor per person. Då var vi borta i sju nätter, åkte runt i västra Karibien i maj, och bodde i en av de billigare hytterna utan balkong. 
 
I priset ingår allting utom två saker: alkoholhaltiga drycker och utflykter på resmålen. Kostnaderna för dessa reglerar du förstås själv. Drinkar och öl på båten var inte särskilt dyra (cirka 50 kronor för en stor drink, 35 för en öl) men många gör nog av med mer än de tänkt sig eftersom man bara drar sitt kort, sin nyckel till rummet, som betalning överallt.

Vi gjorde kryssningen som en del av en längre USA-resa, men ska man ”bara” kryssa finns det gott om prispaket som även inkluderar flyg och övriga transporter.

4 kommentarer på Kryssning i Karibien – Islandhopping med världens största båt

  1. Johanna Lagerfors

    Hej Mattias!
    Lite svårt att svara på din fråga efter att bara ha varit på Jamaica i en dag, men folk vi träffade på var väldigt trevliga! Dock tror jag att kriminaliteten är väldigt hög på Jamaica, framför allt i Kingston.

Svara till