Musikaliska Harlem

Under bluesen och jazzens storhetstid var det till de svartas Harlem man åkte för att höra de bästa ”katterna” spela. Nu för tiden finns det jazzklubbar över hela Manhattan, men Harlem är fortfarande fullt av musik. Lotta bestämde sig för att åka dit en dag och kolla (eller snarare lyssna) in utbudet.

Ska man upptäcka musiken i Harlem finns ingen bättre dag att åka än söndagar. Då slår nämligen kyrkorna upp sina portar och folk strömmar i massor för att höra prästernas livfulla berättelser, men också för att lyssna på och sjunga med i den medryckande gospeln.

I Canaan Baptist Church börjar mässan klockan 11, men mycket tidigare än så ringlar en lång kö av nyfikna turister ut på 116:e gatan. Många väljer att komma med en busstur men det går alldeles utmärkt att bara välja en kyrka och dyka upp. Besökare får vanligtvis sitta på läktaren en våning upp så att de vanliga kyrkobesökarna som ofta tillhör en speciell församling får sina vanliga platser.
 
Jag har tagit på mig lite finare kläder än normalt för jag känner till att för lokalborna är kyrkobesöket något festligt. De flesta av de andra turisterna har klätt sig som vanligt, i jeans och t-shirt. En del har till och med shorts, vilket är på gränsen till respektlöst.
 
Annan blir synen när Harlemborna börjar dyka upp. Männen går i kostym men det är kvinnorna som får all uppmärksamhet med sina starkt färgglada dräkter med matchande stora hattar som ibland har flor eller andra prydnader. Det är ett skådespel att bara titta på dem när de trippar in genom kyrkoportarna.

När alla besökare väl kommit på plats kan mässan börja. Prästen säger bara några ord innan den stora gospelkören kommer in. I Canaans Baptist Church kör de med en helt manlig gospelkör och de är alla klädda i vinröda särkar över kläderna.
 
Det är omöjligt att inte ryckas med av den svängiga sången och musiken. Sångarna tar i från ut i tåspetsarna och man känner att de brinner för det de sjunger om. ”Lord, lord.” Ofta sjunger hela kören i olika stämmor men då och då får nya och gamla förmågor ensamma fatta mikrofonen och visa vad de går för. Och rösterna är det inget fel på. Det är inga hest framviskade psalmer i tveksamma toner som när man besöker kyrkor hemma.

Efter ungefär en halvtimmes sjungande tar prästen över ordet igen och nu blir det prat i över en timme, för här i Harlem är kyrkobesöken långa. Uppe på läktaren är det obeskrivligt varmt och de flesta turisterna droppar av en efter en. Men jag har bestämt mig för att stanna till slutet då sångerna återigen tar över.
 
Det är också intressant att följa själva mässan och vad det pratas om. Man märker att kyrkan har en mycket större del i folks vardagsliv här. Det pratas om de som fyllt år, de som fötts, de i församlingen som är sjuka. Och prästen nämner ett kalas som ska hållas. En speciellt inbjuden präst från en annan församling får också ordet och han pratar om när han var nere i drogträsket men hur han nu räddats från det. Han vågar skämta om knarket och sparar inte på detaljerna om hur hemskt hans liv var.
 
Efter kyrkobesöket går många ut på ”diners” och äter pannkakor eller annan brunchmat. Bara cirka hundra meter från Canaan ligger ”The Famous Jumbo Hamburger Place” och det lilla utrymmet längs den långa disken fylls snabbt av hungriga själar som förutom burgare beställer stekta ägg, mackor och milkshakes. Men eftersom vi ska på en riktig brunch på kända Cotton Club försöker vi spara lite plats till senare.
 
Den legendariska klubben Cotton Club öppnade redan 1920 och var ett av få ställen som höll öppet när alkohol var förbjudet i USA. Här har storheter som Louis Armstrong, Ella Fitzgerald och Nat King Cole uppträtt. Originalklubben stängde för gott 1940 och den byggnaden har rivits men sedan 1978 finns en ny klubb med samma namn som försöker fortsätta underhålla gäster med bra musik inom jazz, blues och gospel.

Söndagsbrunchen ackompanjeras oftast av gospel men stämningen är väldigt annorlunda från det stora kyrkorummet vi precis lämnat. I Cotton Club är belysningen svag och trots att det är mitt på eftermiddagen infinner sig en nattklubbsstämning direkt. Brunchbuffén ställs fram vid tretiden och det är en omfattande blandning av kött, kyckling, sallader, grytor, gratänger och allt man kan tänka sig. När gästerna hunnit njuta en stund av maten sätter husbandet igång. Efter att musikerna och de två körkvinnorna entrat scenen kommer sångerskan, en kort rund kvinna med en ordentlig pipa.
 
Återigen är det mycket religiösa texter men det är förstås det medryckande soundet som är behållningen. Mot slutet av timmen står alla besökare ihoptryckta framför scenen och vrålar ”Joy, joy, joy” i mikrofonen som skickas runt.
 
Omtumlade staplar vi efteråt ut på gatan till gnistrande solsken. Jag har fått tag på en ung Harlembo via mitt nätverk och så här på eftermiddagen är han redo att ta oss till sitt favoritställe. Shrine ligger på Adam Clayton Powell Boulevard som är en förlängning av 7:e Avenyn och nu är vi riktigt långt uppe i Harlem. Jag hade aldrig hittat det här stället själv och är tacksam över att jag fick tag på Eric.
 
Shrine är känt som en plats där man kommer för att lyssna på ”world music” och de har liveband nästan varje dag. Själva stället är mycket trendigare inrett än de flesta andra barer jag sett i Harlem. Väggarna är fulla av skivomslag och roliga planscher och publiken är ung. Den här söndagen är det ett jazzband som lirar på den lilla scenen. Jag beställer in en drink och känner mig otroligt nöjd. Tre riktigt bra musikupplevelser, alla olika på sitt sätt och att få avsluta med jazz på en väldigt lokal bar i Harlem – det känns bara så rätt.

Var den första som kommenterar

Svara till