Kokospalmer och korallrev – vardag på Salomonöarna

I serien om svenskar boende utomlands har turen kommit till en av Backpackings egna medlemmar, Ann Lindvall. För många svenskar är Salomonöarna en vit fläck på kartan där det ligger i västra Stilla Havet, strax öster om Nya Guinea. Många av öarna här, som Tonga och Fiji, har varit tvungna att ge upp sin enskilda kulturella själ för att beveka så väl kolonisatörer som turister, men Ann ger bilden av ett land bortom västvärldens fingrar – ”det är som salomonit jag lever”.

Ann Lindvall föddes i en arbetarfamilj i ett litet samhälle i Mellansverige men har bott största delen av sitt liv i Lund. Hon har varit verksam som lite av varje, men alltid haft språk som ett av sina stora intressen. 1998 doktorerade hon i allmän språkvetenskap vid Lunds Universitet och genom åren har hon arbetat både som lärare i svenska som andraspråk och varit verksam som författare. Men Anns liv utmärks kanske än mer av resandet. Hittills har hon hunnit besöka 58 länder. Samoa har en särskild plats i Anns hjärta och favoritlandet är Salomonöarna där hon är bosatt sedan ett år tillbaka.
 
Ann, berätta om vad som inspirerade dig att flytta till Salomonöarna.Jag hade rest runt i Söderhavet ett antal år, men bara i Polynesien. Nu kvarstod Melanesien, så jag besökte Vanuatu, Nya Kaledonien och Salomonöarna. Det var en otrolig upplevelse. Jag har skrivit om det i min senaste bok Korallbältet – resor i Melanesien och Mikronesien som är utgiven på Mekong Bokförlag.  Salomonöarna var det land jag kände mig mest hemma i. Jag reste runt till andra länder i regionen men återvände hela tiden dit och till huvudstaden Honiara. Där kände jag en ro jag aldrig förut känt. Jag förstod att detta var platsen for mig. Jag var förtvivlad när jag definitivt var tvungen att lämna landet. Sista veckan – så typiskt – träffade jag en man, Robert. Ingen av oss trodde det skulle hålla ända till jag kom tillbaka, men det gjorde det faktiskt. När jag kom tillbaka flyttade vi ihop, och sedan gifte vi oss. Så nu har jag dubbla anledningar att bo här. Men som sagt, jag hade redan innan vi träffades valt mitt land, eller ska man säga att landet valt mig?

Hur ser din vardag ut? Hur är det att leva som svensk på Salomonöarna?[Skratt] Fråga mig hellre hur det är att leva som salomonit, för det är just det jag gör! Jag lever helt i salomonsk omgivning i en förort utanför Honiara. Jag bor i en traditionell så kallad basthydda nästan utan möbler. Den ligger i en lantlig stadsdel, men ändå på gångavstånd från centrum. För att komma dit måste man korsa en flod genom att dra en flotte. I början hade vi grisar, men dem har vi sålt. På tomten finns kokosnötter, bananer, papaya, sallad och sötpotatis. Jag har lärt mig tala pijin som är det allmänna språket, och kan också lite kwaio som Roberts språk heter. Det finns ett 80-tal språk i detta land med 900 öar och 500 000 invånare! Vi har elektricitet men är beroende av solpaneler som är mycket nyckfulla. Det kan bli lite besvärligt att jobba med datorn. Vi lever mycket efter solen, stiger upp klockan sex och lägger oss vid 21-22, efter att ha suttit och pratat med släktingar och grannar i den svarta sammetsnatten.

Robert arbetar tidvis som chaufför. Själv skriver jag på fler böcker om min vardag här. Den senaste är som sagt Kokosbältet och nästa Hemkomsten till Honiara är på väg. Vi umgås mest med Roberts släktingar, hans bror bor här i huset bredvid. Men jag har också egna vänner. Jag går till centrum några gånger i veckan för att handla, göra ärenden, kolla min mejl och liknande. Jag köper grönsaker och fisk på marknaden. Vi har inget kylskåp, så vi måste äta upp maten nästan direkt. Vi hjälps åt med hushållsarbetet, att laga mat, diska, sopa och tvätta. All tvätt sker för hand i rinnande vatten från en pip från berget utanför vårt hus där vi också diskar och duschar. Toaletten är ett hål i marken.

Men jag förstår din fråga om att leva som svensk. Det är klart att jag har ett avvikande utseende. Alla som känner mig har accepterat mig reservationslöst. De är otroligt vänliga, nyfikna och tillmötesgående. I början trodde de inte att jag kunde sköta ett hushåll, saker som att skala potatis, rensa fisk och sköta grisarna. De har troligen fått sin bild av vita människor från australiska såpor. Inne i staden tror många att jag är australier, och de är inte populära på grund av sin storebrorsmentalitet gentemot Salomonöarna. Honiaras expat community vet jag inget om, eftersom jag inte deltar i det. Det finns en hel del vita experter, företagsledare, projektarbetare och volontärer här, men vi har liksom inget gemensamt. Och så kommer det några udda turister, mest backpackers. Då kan det vara roligt att prata lite. Här finns också en stor kinesisk minoritet som härstammar från 1800-talet och som sköter handel och båttrafik.

Vad är enligt dig den vanligaste fördomen om Salomonöarna och salomoniter?Vad beträffar Salomonöarna tror jag att de flesta inte har någon uppfattning alls – de vet inte ens var det ligger. Men vad gäller Söderhavet är fördomarna desto fler. Det har kallats ”världens mest romantiserade världsdel”. En fördom är att livet skulle vara så lättsamt och sorglöst här. Turistreklam talar om en plats som ett paradis bara det finns några kokospalmer. Livet ÄR enklare här än i den industrialiserade världen, allt går i slow motion, men det är också fysiskt hårdare. De som lever i traditionell självhushållning har ett tungt arbete med hushållsarbete, jordbruk och fiske. De som lockas till städerna för att skaffa kontanter riskerar arbetslöshet och svikna drömmar, vilket i sin tur kan leda till sociala problem såsom fylleri och familjemisshandel. Byarna, särskilt i Polynesien, är strängt hierarkiska med de äldres absoluta auktoritet över de yngre. Samoa har världens högsta självmordsfrekvens bland ungdomar! En annan fördom är den sexuella frigjordheten. Det var möjligen sant i gamla dagar.

Europeiska sjöfarare från 1700-talet rapporterade om ”vackra villiga kvinnor”. Sedan dess har uppfattningen spätts på, genom några tvivelaktiga vetenskapliga undersökningar, till exempel av forskaren Margaret Mead. Turistreklamen rider också på detta, särskilt på Tahiti. Men missionärerna på 1800-talet vände på steken och införde en strikt sexualsyn. Kvinnorna förväntas dölja sina kroppar och helst gå i lång sarong, särskilt på Tonga och Samoa. Baddräkt anses opassande. Livet är omgärdat av en mängd regler och förbud. Kyrkverksamheten är stark. Detta gäller mest Polynesien. I Melanesien är det betydligt mer avslappnat. Ogifta mödrars och frånskilda kvinnors situation är till exempel betydligt lättare på Salomonöarna än på Tonga. Ja, som du märker finns det finns mycket att säga om det…

Har du personligen upplevt några kulturkrockar?Om man med kulturkrock menar kulturskillnader som man inte räknat med och som är oförenliga med en själv – nej, det har jag inte. Jag tycker att ordet har blivit lite missbrukat. Jag läste i en tidning om en kvinna från Kalifornien som flyttat till Sverige. Hon sa att den värsta kulturkrocken var det svenska klimatet!

Redan i Sverige umgicks jag med människor från alla länder och religioner och har aldrig upplevt det svenska perspektivet som det enda saliggörande. Jag har också rest och läst mycket och var gammal nog att veta vad jag gav mig in på när jag flyttade hit. Visst finns här skillnader, men de är mest på ytan. Tidsbegreppen är annorlunda, punktlighet är mycket ovanligt. Par visar inte sina känslor offentligt, de går inte hand i hand eller så.Några klavertramp har jag väl gjort, men folk är toleranta om de förstår att det beror på okunnighet. Jag tror att mycket av mänsklig kultur handlar om samma sak, om vanlig hänsyn och respekt. Kultur är inget enhetligt, kultur består av människor som tänker och handlar som individer. Och kultur förändras.

Vad är det bästa med Salomonöarna?Klimatet är underbart. Tropiskt och fuktigt med överväldigande grönska. Folk är underbara. De är otroligt vänliga och avspända. Allt går i en lugn lunk. Det råder stor ärlighet med priser. Man får alltid rätt växel tillbaka, och blir det fel är det oftast åt andra hållet. Inget prutande eller jagande på marknaden, inga ”special tourist prices” eftersom det inte finns några turister. Det må vara ett ”u-land” teknologiskt sett, men rent mellanmänskligt, kommunikativt och socialt är Salomonöarna högt civiliserat. Det finns små fina trådar av artighet och hänsyn när människor träffas som får mig att skämmas som västerlänning.

Tror du att du någonsin kommer att flytta tillbaka till Sverige?Kort och gott: nej, det tror jag inte.

Har du något restips på Salomonöarna som du vill delge Backpackings läsare? Det beror förstås på vad man vill göra. Om man är intresserad av traditionell kultur ska man absolut besöka bergen på ön Malaita där folk lever som de alltid gjort, med sin förkristna religion och utan kläder. Om man är intresserad av vattensport och segling ska man resa till dykparadiset Western Province. Men framför allt ska man beväpna sig med tålamod och pengar. Turistindustrin existerar knappt och allt man vill företa sig är därför dyrt och besvärligt. Jag var ju också turist i början, och några vänner och resbekanta har kommit och hälsat på mig. På så sätt har jag sett turistsidan av Salomonöarna också. Om man bara är intresserad av att softa och ta dagen som den kommer går det också bra. Själv är jag lyckligast när jag sitter på min veranda och tittar ut over floden med kokospalmerna speglande sig i vattnet.