Vulkanen Etna – med magma som mål

Sicilien hyser en av Europas mest spännande utflykter, den aktiva vulkanen Etna. Johan låter oss åka med på en fascinerande resa och skildrar sina föreställningar om Etna.

Många anser att maffian har ett hårt grepp om ön och styr dess invånare med en järnhand. Jag anser att ön istället står under ett annat styre, nämligen vulkanerna. Etna och Stromboli är några vulkaner som de senaste åren haft flera stora utbrott och orsakat väldiga konsekvenser. Detta leder till att den allmänna uppfattningen är hopp blandat med missnöje. För samtidigt som platser behöver stängas ned får stora områden ett upplyft i form av näring från vulkanerna. När sicilianarna ibland behöver flytta på sig till förmån för vulkanernas vilja så anländer turister motsatt väg, likt mig själv, för att kunna se dess orsak.
 
Att enbart befinna sig på Sicilien är för mig ett privilegium. Ön kan liknas vid en vacker målning fylld av vinodlingar, branta klippor, sandstränder, charmiga småbyar och historiska lämningar från bland annat romare, greker och fenicier. ”Medelhavets hjärta”, som ön kallas, är jämförbart med Västra Götaland i yta och har cirka fem miljoner invånare med en riklig tillgång på aktiviteter. Jag har landat i Palermo och sätter mig i en buss där skylten i framrutan avslöjar dagens destination, ”vulkanen Etna”, ett av det främsta ön har att erbjuda. Bussen skakar igång och vi börjar med vår första strapats, att långsamt tränga oss ur morgontrafikens fäste.

Plötsligt är det som att vända blad och nå ett nytt kapitel. Palermos gråa tristess är som förbytt och landskapen öppnar sig framför mina ögon. Vi rullar på motorvägen Buon Fornello som betyder bra ugn och fick sitt namn av att dalarna brukade vara en väldigt produktiv plats för växter. Till och med sockerrör kunde odlas tack vare att araberna inrättade vattensystem i de frodiga sluttningarna. Jag fantiserar mig bort och försöker forma en bild av detta i mitt huvud men något stör mig. Ena sidan av bussen fylls av en stark gul färg. Det är blomman Ferlia, en växt djurlivet har skonat, inte med avsikten att låta mig ha en underbar utsikt utan av den enkla anledningen att den är giftig. Vi passerar flera pastafabriker och ett otal ängar fyllda av durumvete, eller duro-duro fält, som de lokalt kallas.
 
Strax blir det mörkt utanför mitt fönster. Jag försöker se vad som undanhåller min vy och märker att vi nått Enna, Italiens högsta provinshuvudstad. Uppe på platån är det en klar dag möjligt att se Siciliens tre kuster med Tyrrenska, Joniska liksom Medelhavet. Det är även ovanpå denna platå som en viktig historisk händelse utspelade sig enligt den grekiska mytologin:

Marken skakade. Det var guden Demeter som skrek ut sin förtvivlan från Ennas platå. En förtvivlan som grundade sig i att Hades hade förövat hennes dotter till underjorden. Zeus kom då till undsättning och tillsammans kom de överens om att Demeter skulle få ha sin dotter ena halvan av året och Hades andra halvan. När dottern var med modern ovan jord rådde grönska, sol och värme. När dottern däremot tvingades vara med Hades sörjde Demeter till den grad att allt liv började upphöra och omgivningen blev mörk och kall.

En vacker historia som för min del gör det fullt förståeligt att människor förr hade dessa sägner som trossatser för att kunna förklara naturförändringarna.
 
Min utsikt har återigen växlat, jag har nu nått området kring Etna. Den allmänna inställningen att vulkanen enbart består av själva toppen eller delen där lavan vräker sig fram är inte helt riktig. Istället är det ett helt bergsystem som utgör Etna och ger större delen av ön näring. Området här får fyra gånger så mycket nederbörd som resten av ön och leder till att det berömda Etnavinet kan framställas liksom att 80 procent av Italiens citrusfrukter härrör från detta område.
 

Vi rullar nu in i nationalparken Etna, en park som fick sin status så sent som år 1989. Själva bergets bildande dateras däremot så långt tillbaka som över 700 000 år sedan. Det är emellertid inte bara nationalparken som ändrat vulkanens utseende. Tack vare Etnas aktiva status har lavan från eruptionerna höjt vulkanen till dagens höjd på över 3 300 meter över havet. Toppen var en gång ännu högre, närmare 4 000 meter över havet men under en kraftig explosion sprack kärnan och leder till att det mesta av lavan numera rinner nedför den nordöstra sidan.

När jag nu börjar närma mig märker jag att jag är påverkad och slås av en speciell känsla. Men det är inte höjden, utan snarare är det en skräckblandad förtjusning spetsad med en vördnad till detta massiva bergsområde som sprider sig i min kropp. Jag har fått höra att i dag är det möjligt för berget att få ett utbrott! Vi kommer dock att befinna oss på bergets sydsida, utom räckhåll sett till de vanliga eruptionerna men min känsla är inte lätt att skaka av och adrenalinet pumpar vidare runt i min kropp.
 
Jag inser att jag befinner mig i en geologs dröm där vi människor får stå till Etnas förfogande och inte tvärtom. Min omnejd har återigen förändrats. Vi rullar över den lilla ån som tidigare var en stor flod men tryckts undan av lavan från alla eruptioner. Utanför mitt fönster är det inte längre lika ljust. Vi har åkt i ett par timmar men det är inte mörkret som har gjort påhälsning. Istället märker jag ett skifte på såväl underlag som vegetation.

Träden trivs inte på den här höjden men ett fåtal växter känner sig fortfarande välkomna. Marken och till och med asfalten har antagits en mörkare nyans till följd av Etnas utbrott.  Likaså byggnaderna har fått anpassa sig. Taken är inte så platta som på många andra platser på Sicilien, istället liknar dem våra svenska hustak för att kunna anpassa sig till vulkanen och allt som följer i dess väg. I min väg tittar ett märkligt hus fram och jag betraktar det noga.

Jag kan enbart se en del av huset, resten har lavan slukat glupskt och behållit för sig själv. Med ständiga erosioner ödeläggs områden och hela byar tvingas flytta. Detta åskådliggörs när vi passerar en nybyggd kyrka och senare några stugor som är gjorda på svarta stenar från Etna. Det börjar bli kallt och jag hör vinden susa förbi utanför bussen. Vi dyker in i ett molntäcke. När det strax därpå stillsamt upplöses framträder Rifugio Sapnienza. Det innebär att vi är nu på 1900 meters höjd och bussen har nått sitt mål varpå vi parkerar.  
 

Även om detta är en mötesplats för alla typer av turister och lokala invånare är det ingen slätstruken plats. Härifrån kan man ta sig på en äventyrsfull flerdagarsutflykt upp på berget med en licensierad guide, besöka lavagrottor eller åka skidor. Även mer bekvämligheter såsom en marknad och ett flertal restauranger förekommer här. Jag ser att det till och med finns hotell för att kunna övernatta på. Jag väljer att ta linbanan längre upp mot toppen.

Ett par minuter senare och 48 € lättare har jag bevittnat skidbacken som fångar mitt intresse. Jag väljer dock att lägga pengarna på annat. Jag hyr vantar, mössa och en tjock jacka för att pälsa på mig ytterligare och det visar sig vara en bra investering. Min färd uppåt fortsätter och jag äntrar en jeep modell äldre. En kvart senare når jag högsta toppen för dagen. Röken från Etna tillåter mig inte längre att se klart, jag famlar huttrandes ur jeepen och börjar promenera. Mina tankar går till flera av antikens celebriteter som sägs ha kastat sig i vulkanen. Bland annat Pythagoras lärjunge Empedokles där Etna efter hans självmord spottade ut en av hans sandaler.
 
Jag vandrar vidare och marken under mig ryker, under dagen jag har upplevt flera händelser men samma speciella känsla inom mig består. Sikten går från klarhet till klarhet och vulkanens krater är nu åskådlig. Mycket riktigt verkar det ha ett utbrott, i alla fall ryker Etna kraftig men inget större muller hörs. Jag möter en guide som förklarar flera av mina frågor om de fenomenen som försiggår i vulkanen. Det verkar inte vara någon större eruption utan mest rök som täcker skyn.

Med tiden smälter jag mina intryck och beger mig nedåt för att hoppa på en av de uppskattade vandringslederna. Innan jag gör det böjer jag mig ned och stoppar på mig en sten som minne. Normalt får man inte ta med sig souvenirer från nationalparker men på Etna är det accepterat av den enkla anledningen att vulkanen ständigt producerar nytt. Jag ser nöjt på den lilla stenen som nyss rykte men känns väldigt kall. Jag hoppar på en av jeeparna, fortfarande huttrandes men nu flera intryck rikare.

Väl nere och tillbaka vid Rifugio Sapnienza beger jag mig på en av de längre vandringslederna. Det är en underbar utsikt. Jag ser ned över detta egendomliga berg där varje liten kulle är ett eget utbrott från Etna. Vulkanen har klätt sig i olika nyanser. Denna förklädnad kommer an på vilken blandning som kokas inne i Etna och som sedan serveras på sluttningarna. Jag försöker separera hur lavaströmmarna förpassas nedför berget.

Jag urskiljer bland annat det som kallas ”tvillingbergen” vilket bildades vid det stora utbrottet år 1669 och ödelade staden Catania. Tvillingbergen står numer kvar såsom ett naturligt monument och minne till staden. Längre ned, blottandes under solen, ser jag den numera moderna staden Catania. Jag fantiserar om vilken rätt ur det Sicilianska köket jag ska avnjuta. Desserten behöver jag emellertid inte oroa mig om. Då det sägs att glassen första gången prövades på Etnas sluttningar är ett besök på en Gelateria självklar. Bortom Catania och det Joniska havet anas Italiens fastland och en uppsjö av möjligheter når mitt sinne. Jag hör mig själv uttala de bevingade orden; La Dolce Vita.
 
Avslutningsvis kan jag bara konstatera att ta sig från Palermo till vulkanen Etna är en verklig upplevelse. Den myllrande staden Palermo övergår i ett vackert Sicilianskt landskap och slutar med den aktiva vulkanen Etna. En vulkan som är aktiv men inte farlig att närma sig utan snarare en fröjd för kropp och själ.