Till Nordkorea, del 1

Gabriellas resa till Nordkorea tar henne till ett land där tiden har stått still. Hon möter ett folk som är både modigt och stolt, men samtidigt så förskrämt och förlamat. Ett land som ser sig som ett av de största, och som inte viker sig i krig, men också ett land som inte kan föda sina egna medborgare och där en besökare inte får röra sig fritt, av rädsla för vad denne ska se.

Mer än 180 000 turister besöker varje år gränsen mellan nord och syd från den sydkoreanska sidan. De tvingas skriva under ett papper att de är medvetna om riskerna med besöket till DMZ, the demilitarized zone, och risker finns det. Två turister har under senare år skjutits ihjäl av nordkoreanska soldater vid gränsen. Besökarna varnas att inte söka ögonkontakt med nordsidans militär som med stenansikten vaktar betongtröskeln bakom vilken en av världens sista totalitära stater börjar. De får inte gestikulera eller peka, eftersom det kan användas som propaganda av nordsidan och de varnas för att göra häftiga rörelser som kan förmå soldaterna att överreagera. När de äntligen släpps fram till de låga barackerna som står uppradade tvärs över gränsen är en del turister så rädda att de gråter vid åsynen av den store satan i norr.

 När jag besökte gränsen från andra sidan, Panmunjom i Nordkorea gavs inga sådana instruktioner. Två soldater klättrade in i vår buss när vi närmade oss betongfundamenten som reser sig över den sista sträckan mot gränsen. Dessa är strategiskt placerade för att kunna sprängas i händelse av ett sydkoreanskt avancemang, och de kommer då att blockera vägen. Den äldre soldaten, som på en direkt fråga förklarar att han är löjtnant, visar på en karta vart vi ska, men kommer i övrigt inte med några förmaningar. Med vår guide som översättare frågar vi vad han anser om att västerländska turister besöker en så väl bevakad och politiskt spänd zon som Panmunjom, men han svarar diplomatiskt att så vitt han förstår är alla besökare i Nordkorea per automatik goda människor.

I den stora byggnaden direkt bakom gränsen pågår ingen febril verksamhet. De flesta soldater sitter och röker. På sydsidan syns ingen. ”Amerikanerna är där inne” säger de och pekar på en byggnad med stor glasfasad några hundra meter bort. Inte heller syns det några turister på sydsidan, möjligen har de andra besökstider. Framför barackerna löper en målad vit linje, passerar vi den skjuts vi deklarerar någon frankt. OK, en restriktion verkar det finnas i alla fall.  I den mittersta av barackerna står ett skrivbord, och längs mitten av bordet löper en kabel. Där går gränsen, och vid samtal de olika parterna emellan möts de från varsin sida. Nu är dörren mot syd låst, och vi tillåts att passera bordet och kliva in i Sydkorea för några minuter.

Så vad gör jag då i Nordkorea? ”Kan man åka dit?” frågar alla jag möter. Ja, det går faktiskt utmärkt, men du tillåts inte resa individuellt. Man får heller inte vara journalist, men att skriva på Backpacking går tydligen bra. Amerikaner tillåts bara under Arirang, de årliga dansspelen. Den nordkoreanska ambassaden är känd för att ta referenser, men mig veterligen ringde ingen mitt jobb. Från resebyrån får vi mycket förmaningar, vi får inte ta med presenter med amerikansk anknytning, inte ha med böcker som beskriver landet, eller visar något av västvärlden. Vi får inte ha kameror med för långt objektiv, och vi får inte ha med några mobiltelefoner.

På flygplatsen i Beijing väntar ett flygplan från Air Koryo som sett bättre dagar, minst sagt. Flygresan gick ändå bra enligt de flesta. Själv var jag åksjuk. Bredvid mig på planet sitter en schweizisk tjej som jobbar med jordbruksfrågor i Nordkorea. På frågan om det inte är jobbigt svarar hon ärligt att det är det. Svårast finner hon det att åka tillbaka efter en längre ledighet, som nu. Det tar tid att arrangera saker, och något som i Europa hade ordnats på en timme tar dagar, och hon följer hela tiden fel rutiner enligt de lokala tjänstemän hon jobbar med.

När vi flyger in över Pyongyang ser vi mest ett jordbrukslandskap, men trots att det är sent i april växer det nästan ingenting. Ett omfattande kanalsystem löper i zickzack genom landskapet, och plötsligt tar vi mark på en enkel asfaltsremsa bland åkrarna. På väg till bussen precis utanför flyget frågar en i gruppen plötsligt en av de många soldater som står på marken, om vi får fota. Till min förvåning rycker han på axlarna och säger att det går väl bra. Utan att ha sett något speciellt vackert motiv tar jag upp kameran och tar uppspelt en bild av flygplatsen bara för att jag får.

Inne på flygplatsen räknar jag till ett fyrtiotal vakter och soldater, men vi blir inte särskilt grundligt genomsökta. Vi blir framvinkade till väskröntgen på bekostnad av de få nordkoreaner som tillåtits resa till Kina. Tillbaka hem har de medfört enorma mängder saker, och jag räknar till ett tjugotal väskor på tre damer. Min väska blir snabbt genomkollad, men inga böcker öppnas eller så. De frågar om våra mobiltelefoner, men dessa har redan samlats ihop. De har emballerats i plast, och vår guide får hämta dem på dagen för vår avresa, och då får vi inte öppna paketet förrän vi har passerat gränsen in i Kina.

Utanför flygplatsen möter vi våra guider. De kallas guider, men det är allmänt känt att minst en av dem är polis. Vi vet inte vem, men vi gissar snart att det är Mr Jang. Han verkar intelligent, är vaksam och hoppar högt i stolen om någon missköter sig och till exempel drar upp kameran på fel ställe. Han är samtidigt den som kan bäst engelska, och han är mycket diplomatisk. Vi vet att vi blir övervakade, men det är inget de erkänner. De ber oss bara hålla oss nära, går vi iväg går de efter. Vi blir ombedda att inte lämna hotellet ensamma, och om vi vill lämna hotellet måste vi först hämta en guide. Anledning är deras genuina omsorg, vi kan gå vilse i staden där inga skyltar är på engelska. Att hotellet reser sig mer än 40 våningar över marken och syns lång väg, och att alla vet att vi som enda västerlänningar inom synhåll givetvis hör dit, det nämns inte. Vi ifrågasätter inte särskilt mycket, för vi vet inte vem som drabbas i slutändan. Det är inte våra guider som har bestämt reglerna, de försöker bara presentera dem så odramatiskt som möjligt medan vi ler överseende.

Hotellet är inte direkt modernt, men ganska imponerande. En enorm byggnad i bästa ryska stil, med en flera våningar hög foajé. Det är mörkt när vi närmar oss, men några sekunder efter att vi har klivit in badar lokalen i ljus. Det är uppenbart att de har tänt för vår skull. Rummen är rena och helt acceptabla, men vi kan inte låta bli att låta blicken leta efter mikrofoner. Vill de har de haft all tid i världen att placera ut dem eftersom de bestämt vilka rum vi ska ha. Vad vi ska prata om som är så spännande vet jag däremot inte.

Innan jag åkte hade jag läst artiklar om helt tomma matsalar som dukades fulla av mat till icke existerande gäster, för att sedan dukas av igen när turisterna gått. Något sådant såg jag inte här. Matsalen var långt ifrån full, men de bord som dukades fylldes också av gäster, och inga bord låtsasdukades. Maten var godkänd, men det var långt ifrån en gourmetresa. En vanlig turistfrukost bestod av söt läsk, te eller kaffe, rostat vitt bröd och yoghurt. Kanske ägg i någon form. En lunch eller middag bestod vanligtvis av kimchi, nationalrätten bestående av inlagd kål, ris, en bit okryddad fisk, eller riven potatis friterad i fett. En sallad som påminde om spenat, groddar, kanske också inlagda svampar i form av musöron. Långt ifrån vad jag är van vid, men säkerligen generösa måltider med nordkoreanska mått mätt, där flera miljoner människor svultit ihjäl under senare år.

Varje år försöker ett stort antal nordkoreaner att lämna sitt hemland och via Kina fly till Sydkorea. Gränsen mot Kina är välbevakad, men mindre bevakad än den mot Sydkorea, och det går att få vakterna att titta åt ett annat håll medan flyktingarna till exempel tar sig över isen på gränsfloden på vintern. De som inte har något att muta med smyger över i skydd av mörkret. De som blir upptäckta blir skjutna eller hamnar i arbetsläger de sällan överlever, och även familjen till de som försöker fly drabbas. Att nå Kina är ingen garanti för frihet, då kinesiska myndigheter skickar tillbaka dem till en relativt säker död om de grips i Kina.

Av detta ser du som turist ingenting, och det är inte troligt att någon kommer att försöka tala med dig om saken. Överhuvudtaget talar de inte med dig så mycket. I mycket för du en envägskonversation, där du frågar och de svarar. De frågar sällan tillbaka, och de efterfrågar inte någon information om hur du har det i ditt hemland eller vad du jobbar med eller vad du kan tänkas tjäna per månad. Det är inte så att de är ointresserade, inser jag sista dagen, då jag får dela kupé med två nordkoreaner på tåget. En pratar lite engelska och jobbar med diplomatiska ärenden. Väl inne i Kina vågar han visa lite nyfikenhet och börjar fråga om Sverige. De är kontrollerade och rädda, ingen vill skilja sig från mängden.

Guiderna kan du givetvis tala med, men det blir ofta en infantil diskussion där du likt ett barn frågar varför, och de orubbligt svarar ”därför”! Kim Il Sung är den store ledaren, och vi kan inte förstå hur mycket de respekterar honom. Alla klär sig likadant utav fri vilja, för att de vill likna sin store ledare. När jag efter resan letar på internet läser jag att många västerländska klädesplagg är förbjudna. Skillnaden mellan den nordkoreanska sidan vid gränsen, och den kinesiska är milsvid. 300 meter över en flod, och du befinner dig plötsligt i ett hav av färgglatt klädda, spralliga tonåringar med mönstrade kläder, dekorerade handväskor och vilda i frisyrer. I Nordkorea gillar man page på unga flickor förklarar Mr Jang. När jag frågar om de måste ha page skrattar han och säger att självklart måste de inte det. Alla har page.