Bilolyckan i Bolivias saltöken

Både guideböcker och resenärer vittnar om att en tur till saltöknen ska vara bättre från Tupiza än Uyuni. Det har berättats, och rapporterats, om flera olyckor och händelser med rattfulla chaufförer från turer som startar i Uyuni.

Eftersom Tupiza inte är lika välbesökt av turister behöver operatörerna där hålla en högre kvalitet. De ”garanterar” att ingen av deras chaufförer dricker, packar inte bilarna överfulla med turister och man får även se mer av naturen om man utgår från Tupiza.

Av några medresenärer i Sucre blev vi rekommenderade en operatör och bestämde oss därför att åka dit. På plats bokade vi en fyra-dagars tur; Tupiza till Uyuni genom berg, öken och salt. En fyrhjulsdriven jeep packades med förnödenheter för de kommande dagarna. Bilen innehöll en guide/chaufför och hans flickvän (kocken), en fransyska, ett argentinskt par och så jag och min syster. Tillsammans skulle vi ta oss upp till 5000 meter över havet.

Bilen tog sig långsamt fram längs de knaggliga grusvägarna i bergen och vi ökade gradvis i höjd. Redan första kvällen avbröt en resenär från en annan grupp på grund av höjdsjuka. Vi stannade i små byar i bergen och sov i stenhus. Bergkylan trängde sig på, trots flera kläd- och filtlager.

Varje dag och varje nytt ögonblick bjöd naturen på sublima vyer över bergen. Färger och nyanser skiftade ständigt och tillförde ett obeskrivligt djup i utsikten. Det var som att allt var nära men ändå långt bort. Ena stunden körde vi förbi gröna plättar där alpackor betade, för att i nästa se olika toner av sandbrunt och i ytterligare nästa stund se sjöar mellan bergen som skiftade i turkosgrönt och speglade bergens konturer.

Vi stannade på flera ställen under de långa dagarna, även om mycket av tiden tillbringades i bilen. Guiden var påläst och berättade historien bakom spökstaden vi passerade, om alla djur vi såg och om naturen runt oss. På avstånd såg vi aktiva vulkaner när vi satt bland gigantiska stenformationer och åt lunch. I det vulkaniska området såg vi på nära håll grå, bubblande lera medan vi höll hårt i mössorna i den starka vinden. Vi mötte upp de andra grupperna och badade i varma källor medan vi väntade på att middagen skulle bli färdig. Och vi såg de ömtåliga sandskulpturerna som formats av vinden och som, enligt guiden, den berömde konstnären Dalí hämtade inspiration ifrån. Ju högre upp vi kom, desto starkare blev trycket över bröstet. Det var tungt att både andas och att röra sig, men resglädjen och nyfikenheten höll i sig.

Den tredje dagen kör guiden rakt över en sandöken som ligger mellan bergsväggarna. På håll ser vi de andra bilarna som kör längs med berget istället. Chauffören säger till oss:
”Så här års brukar vi köra runt istället eftersom det blir så slirigt här.”
Hastigheten han håller är hög. Vi ber honom sakta ner men det gör han inte. Jag och min syster sitter inträngda längst bak i bilen, med endast lite utrymme för benen och väskorna i knäet.

Snart känner vi hur bakdäcken börjar tappa fäste i leran. Bilen kränger fram och tillbaka. Guiden saktar fortfarande inte ner. ”Vi kommer välta”, tänker jag och säger till min syster att hon ska hålla i sig. Sedan går allt fort och i slowmotion på samma gång. Bilen tappar helt fäste i den leriga sanden. Guiden försöker bromsa och vrider runt ratten flera varv, men det gör saken bara värre.

Vi glider. Den tunga jeepen börjar snurra. Den snurrar flera varv på två hjul. Vi håller i oss. Alla är tysta. Ingen så mycket som ens drar efter andan. I två sekunder är allt helt stilla. Sedan välter bilen och landar på högersidan i leran.

Våra säten längst bak är inte fastskruvade och jag får allt över mig; sätet, väskor, syster. Snabbt finner sig argentinaren och öppnar ett fönster som vi hjälps åt att klättra ut genom. När alla är ute klättrar han in igen för att hämta väskor och vattenflaskor.

Vi ser att bilen läcker bensin. Solen står högt på himmelen och bränner på kinderna och får ögonen att svida. Det är varmt och vi är tacksamma för att vi har vatten att dricka. Vi lägger väskorna på ett plastskynke och drar alla grejor vi kan få med oss ett par hundra meter bort från bilen.

Guiden skickar iväg sin gravida flickvän att springa till närmaste by för att hämta hjälp. Vi kan ana byn i horisonten men i öknen blir avståndsuppfattningarna vaga. Efter en stund går även guiden mot byn. Gruppen blir sittandes i solen, en bit från bilen, i tre timmar eller mer. Vi vet inte om vi kan se saker röra sig i fjärran eller om vi inbillar oss. Precis när den skarpa solen och synvillorna börjar bli obehagliga kommer till slut en bil med andra guider och resenärer. Guiderna springer fram till den voltade bilen för att undersöka om den är körbar. De oroar sig mycket och pratar lågmält med varandra så att vi inte ska höra. De ser inte ens åt vårt håll. De andra resenärerna kommer fram till oss för att se att alla är oskadda.

Det ser inte ljust ut, men till slut lyckas de vända tillbaka bilen och avfärdar våra påpekanden om att den läcker bensin och förmodligen inte är körbar (de har gjort någon form av tejp-anordning under huven). Vi forslas in i bilen igen och fortsätter resan i ett dygn till. Chauffören håller fortfarande samma hastighet. Vid ett fåtal tillfällen lyssnar han när vi ber honom att sakta ner.

Resan fortsätter och vi närmar oss saltet. Som på ett öppet hav dyker plötsligt öar upp på den vita marken. Den surrealistiska naturen ger intrycket att vi färdas över oändliga isblock snarare än genom salt. Vi stannar och tar klassiska foton som leker med avstånd och storlek i saltet och känner kornen mellan fingrarna.

Reslusten och nyfikenheten är inte lika tydliga nu. Stämningen är spänd. Gruppen pratar nästan inte med varandra och ingen ler. Turen avslutas i Uyuni med ett besök på en tågkyrkogård, som påminner mer om en ostrukturerad soptipp. Chauffören och hans flickvän lämnar mig och min syster hos en äldre guide som ska köra oss tillbaka till Tupiza längs den livsfarliga ”vägen” i bergen (det finns en väg mellan Uyuni och Tupiza som inte går via öknen).

Färden verkar olidligt lång. Grusvägen slingrar sig som en smal serpentin upp och ner längs bergen med stupet direkt utanför bilen. Vi tittar sällan ut genom fönstret utan sitter tysta med krampaktigt tag runt stolsryggen framför oss. Chauffören frågar flera gånger om vi tycker att hastigheten han håller är lagom. Trots att vägen inte erbjuder någon direkt plats för två fordon i bredd möts vi flera gånger av tunga lastbilar och bussar i hög hastighet.

När mörkret för länge sedan lagt sig kommer vi fram till Tupiza. Levande, men med stora blåmärken över kroppen. Fortfarande i lätt chock börjar vi leta efter ett boende för natten. Dagen efter är det dags att sätta sig i ett nytt fordon för att försöka ta sig över gränsen, till Argentina, och så småningom till ett sjukhus för att röntgas.

Vi fick uppleva spektakulär, nästintill orörd, natur under de fyra dagarna mellan Tupiza och Uyuni. Tack vare många fotografier kan vi bli påminda om detta, låta de minnena bli tydligare och låta minnet av bilen som välte bli allt suddigare.