Två skotska specialiteter

Cilla som studerade en termin i Aberdeen, Skottland, berättar i denna artikel om två skotska specialiteter, nämligen friterad Mars och Haggis…

I det lilla samhället Stonehaven längs med Skottlands östra kust ligger ett litet, till synes anspråkslöst, café. Fasaden är nött och väl innanför dörrarna finner man ett mycket begränsat antal sittplatser. Istället domineras lokalen av en lång disk som under lysrörsbelysning avslöjar flera stora fritöser. Bakom disken står en kraftig kvinna i övre medelåldern och ler.
 
Hon betraktar oss med tränade ögon medan vi läser menytavlan och samtidigt diskuterar på svenska, som om hon redan vet vad vi kommer att beställa. Med all säkerhet har hon haft många som oss inne på sitt café förut, tillfälliga besökare som kommit för att testa den exotiska specialiteten som caféet är känd för och anser sig själva vara uppfinnare till – friterad Mars. Ja, det innebär precis vad det låter som. En chokladbit av typen Mars doppad i tjock frityrsmet som sedan friteras i het olja i några minuter.

Vi är de enda gästerna på caféet (vilken kan bero på att klockan är halv elva på förmiddagen) och medan vi väntar läser jag på diplomen på väggarna. Många vittnar om priser som vunnits just för den friterade chokladbiten. När vår beställning är klar och vi serveras varsin friterad Mars i varsin papptallrik ser det inte speciellt aptitligt ut. Men till min förvåning smakar det, trots att det är precis så flottigt som det låter, otroligt gott.
 
Jag passar på att fråga kvinnan om friterad Mars avnjuts av fler än turister, om lokalbefolkningen faktiskt äter denna goda men oh så onyttiga delikatess. Hon säger att så är fallet och att speciellt skolbarnen gillar det. De kommer in på lunchen och beställer en friterad Mars med pommes frites till. I samma ögonblick som hon uttalar de orden inser jag behovet av Jamie Olivers försök att förändra den brittiska skolmaten.
 
När vi lämnar caféet och går mot torget är vi mätta och på rask väg in i vad min vän Rickard brukar kalla en fettkoma. Parallellt med min nyfunna insikt om att en hel friterad Mars kanske är lite för mycket så här tidigt på förmiddagen, finner jag att min tankar vandrar och fastnar vid den människa som först kom på att fritera en Mars. Tappades den i frityrsmeten eller var det ett medvetet försök att skapa något nytt? Jag borde ha frågat kvinnan på caféet. Och – om man kan fritera Mars borde man ju kunna fritera andra, godare, chokladbitar…
 
Havregryn, lök och kryddor. Så långt låter det nästan som vilket recept som helst. Lägg sedan till hjärta, lever och lungor från ett får och koka alltsammans i en fårmage i cirka en timme. Då har du Skottlands nationalrätt – haggis. Det låter inte så lockande, eller hur? Rätten är dock populär och serveras på många restauranger och pubar. När, var och vem som ”uppfann” haggis verkar vara lite oklart (jag har både läst och frågat infödda skottar) men den har funnits med länge och skottarna är stolta över sin haggis.

Jag måste dock erkänna att jag, under min termin i Skottland, aldrig vågade testa. Delvis beror detta på att jag är ganska kräsen med mat och för det mesta undviker kött som inte är kyckling. Beslutet att haggis inte var för mig togs definitivt när några vänner var på besök i Aberdeen och en av dem var modig nog att beställa in haggis. Det som låg på tallriken, tillsammans med de traditionella tillbehören potatismos och rotmos, såg helt enkelt inte aptitligt ut. Alls.
 
Att inte testa haggis innebar säkerligen att jag missade en viktig del av den skotska matkulturen och det kanske jag kommer att ångra någon dag. För när allt kommer omkring såg inte friterad Mars heller speciellt aptitretande ut, men visade sig vara en positiv överraskning. Jag måste helt enkelt åka tillbaka till Skottland snart och vara djärv nog att själv testa haggis. Till dess får minnet av skotsk matkultur, kanske något felaktigt, representeras av en underbart god bit av friterad choklad.