En resa till hjärtat av Kina

I en avlägsen del av Kina långt ner i sydväst finner man sjön Lugu Hu. Vid första anblicken slogs John av vattnets glittrande djupblå färg och de gröna, bergiga omgivningarna som tillsammans med en klar himmel bildar en närmast obeskrivligt vacker syn. Men detta natursköna område, som än så länge är outforskat av turister, har mer som lockar än vackra vyer. I trakten bor Mosuofolket, en av Kinas många minoritetsgrupper, som lever i ett samhälle där kvinnorna är de som bestämmer.

Vi var fyra personer som satte av i nordostlig riktning från Mama Naxi’s guesthouse i Lijiang för en sex timmar lång bussresa. Målet var gränstrakterna mellan Yunnan och Sichuanprovinserna där Kinas renaste sjö, Lugu Hu, väntade. Vägen tillhörde sannolikt en av Kinas sämre men utsikten från fönstret var så fantastisk att vägens standard spelade mindre roll.

Vi blev avsläppta på fel plats och fick lifta sista biten till byn Lige, dit vi ville komma. Byn ligger vid en liten halvö och om man klättrar upp för den lilla kullen längst ut möts man av fladdrande tibetanska böneflaggor och en oslagbar utsikt över den spegelblanka sjön.

Egentligen är det knappt en by längre eftersom man har bestämt sig för att Lige ska moderniseras och kommersialiseras och således riva ner alla gamla hus för att flytta de 80 meter bakåt. På detta vis får de nybyggda hotellen utsikt över sjön. Under mitt besök i december 2006 höll Lige mer eller mindre på att komma igång, hotellen hade börjat byggas men de flesta hade inte öppnat än vilket gjorde byn till en mycket tyst, lugn och skön plats. Väldigt få turister, ja väldigt få människor överhuvudtaget, något som annars är mycket sällsynt i Kina.
 
Bara att få se sjön i sig är väl värt varenda sekund av den obekväma resan men det är närvaron av de många minoritetsgrupperna som gör området så otroligt fascinerande.

En försvarlig del tibetaner bor i byarna omkring sjön men mestadels människor från Naxi, Yi och Mosuo grupperna. Mosuo är troligen den minoritetsgrupp som är allra mest intressant då det är den sista kultur i hela världen som fortfarande lever i ett matriarkatsamhälle, det vill säga ett samhälle som styrs av kvinnorna. Vi kom hit med förhoppningen om att iallafall få en liten glimt av dessa människor men någonting ville oss väl denna vecka och vi fick se betydligt mer än så.

Första dagen i Lige, innan vi ens hade hunnit bekanta oss med omgivningarna så stötte vi av en ren slump på två kinesiska fotografer som tillsammans med två tjejer från Mosuogruppen skulle bege sig upp i bergen som omger sjön. Där hade de för avsikt att besöka en liten by bebodd av människor från just denna minoritetsgrupp, Mosuo. De frågade om vi ville slå följe med dem och vi tvekade inte en sekund.

Vi gav oss av redan morgonen därpå. Resan började med en specialbeställd bil i två timmar på något som inte borde få kallas för väg och sedan vandrade vi i flera timmar genom skog och berg. Den så kallade bilvägen gick genom massor av små oexploaterade fattiga byar, förbi stirrande människor och en obeskrivlig mängd djur. Överallt var det djur – hundar, höns, grisar, hästar och vattenbufflar. Grisarna har en tendens att alltid vilja springa över vägen just framför hjulen på bilarna vilket får en att undra hur många som egentligen överlever fram till själva slakten.

När vi väl lämnat bilen samt de självmordsbenägna grisarna bakom oss och påbörjat vår vandring fick vi sällskap av ett par människor från Yigruppen. Deras mulor hjälpte oss med packningen uppför en brant stigning innan de begav sig av åt ett annat håll in bland dalarna och skogarna, till sin egen by. Yikvinnorna karaktäriseras av att de bär en väldigt märklig hatt som ser ut som en enorm fyrkant. Den är inte speciellt vacker egentligen men bidrar starkt till att ge karaktär och färg åt bäraren.

Vandringen var magnifik. Den gick till stora delar genom en fridfull, orörd skog på cirka 3000 meters höjd och vi hade ofta en fantastisk utsikt över det bergiga landskapet omkring oss. De flesta bergen var bevuxna med träd och var inte så dramatiskt branta som på många andra håll i världen, men likväl var de oerhört storslagna. Dalarna bredde ut sig i till synes all oändlighet i den soldisiga horisonten.

Torkan som rådde under denna period hade fått den mesta snön att försvinna på de närliggande bergen men långt borta skymtades även högre, snöklädda berg utan träd. Ibland dök det upp stora plana skogsdungar eller uråldriga gigantiska träd där solljuset och skuggorna bildade en magisk stämning. Det var ett enastående naturscenario att befinna sig i men, på grund av höjden, också ansträngande att vandra i.

Till slut nådde vi dalen där byn låg, en aning möra. Vid det här laget hade jag totalt tappat orienteringen. Det jag visste var att byn vi just kommit till heter Lizhoizhou och ligger på 3000 meters höjd i Sichuan provinsen. Vi hade alltså tagit oss från Yunnan till Sichuan till fots. 700 år gammal sa de att den var, bebodd av endast 300 människor från 13 olika familjer, alla från minoritetsgruppen Mosuo.

Byn består av cirka 20 vindpinade oisolerade trähus och ligger på en svagt lutande sluttning omgiven av karga berg. En av familjerna hade kommit på att de kunde tjäna lite pengar på de fåtal turister som  då och då hittar dit. De hade därför byggt ett litet ”inn” där de inkvarterade oss. Byn hade inget rinnande vatten, inga toaletter och elektricitet i endast ett par timmar under natten. Detta är onekligen väldigt enkel standard i européers ögon men för stunden behövde vi ju bara tak över huvudet och några filtar, vilket vi fick.

En stor del av tiden spenderade vi i köket hos den familj vi bodde hos, ett rum som också fungerade som vardagsrum och sovrum. De hade massor av märkliga ting därinne, bl.a. blåsorna från grisar som man hänger upp efter slakten – ett tecken på att familjen är rik. Ju fler blåsor desto rikare. Där fann vi även gårdens hjärta, nämligen den eld som varje dag gav värme och mat åt familjen. Elden var tydligen helig och fick aldrig slockna. De sa att den brunnit sedan urminnes tider.

Vi satt kring elden och samtalade med mormodern i familjen med hjälp av våra kinesiska vänners språkkunskaper. Hon berättade för oss om livet i byn och dess människor. Mormodern utstrålade en unik pondus och kändes väldigt säker på sin ställning i familjen, vilken var allra högst upp i hierarkin. Detta var ju en matriarkiby och den äldsta kvinnan i familjen var den man lyssnade på.

Vi gick omkring i byn och stötte på kvinnor som vävde kläder och handtvättade i byns lilla bäck, män som snickrade på hus, hundar som morrade, grisar som grymtade och byns egna lilla marijuanaförråd som egentligen inte var så litet. Vår 35-åriga holländska färdkamrat blev helt lyrisk när han upptäckte denna guldgruva och nånting tändes i hans ögon. Jag tror han fick lite hemlängtan. 

De barn vi mötte var många men oerhört blyga. De försökte gömma sig i början men slutligen tog nyfikenheten över och det ohämmade stirrandet kunde börja och varade sedan ända fram till läggdags.

Vi träffade även på Millan, flickvän till en av sönerna i vår nya värdfamilj. Millan var en riktig eldsjäl som ursprungligen kom från Hongkong men hade nu tagit ett uppehåll från livet för att måla och jobba som lärare i byn. Hon berättade att endast ett 20-tal utländska turister satt sin fot i byn de senaste åren och att det var tack vare detta låga antal som kulturerna i området fortfarande levde efter sina gamla traditioner i den utsträckning de gjorde. Hon kallades oss pionjärer men spådde samtidigt en ljusare framtid för turismen vid Lugu Hu, med allt vad det innebär.

Efter att ha utforskat det mesta av byn som tedde sig harmonisk men extremt fattig blev vi bjudna på mat och dryck. De slaktade två kycklingar till vår ära plus att vi bjöds på råriven stekt potatis (som verkar vara en lokal specialitet), samt självklart ris. Vi satt ute och åt i den underbart friska och rena luften under en himmel som var så stjärnklar att jag knappt trodde mina ögon. Det var kallt, inte särskilt gott, men minnesvärt! Senare, när det blivit så kolsvart som det bara kan bli långt ute i vildmarken somnade vi, huttrande av kyla, till det avlägsna ljudet av sjungande vargar.

Morgonen därpå möttes vi av kyla, solsken och bakad potatis till frukost tillsammans med en ganska ovälkommen dryck – jakté. Nya kulturer och mat i all ära men om sanningen ska fram så både smakar och luktar det mesta som har med jak att göra riktigt, riktigt illa (förutom yakburgare förstås) med yakté som det odiskutabla bottennappet. Nog för att man ska vara artig när man är på besök i någons hem, men det finns gränser. Jag smyghällde ut téet och drack varmt vatten istället. Efter den kalla natten var det en fröjd att få värma upp kropp och själ framför elden i familjens kök, som fortfarande brann med samma glöd som dagen innan.

Framåt förmiddagen, efter att ha förevigat byn och våra gästvänliga värdar ett otal gånger var det dags att ge sig av tillbaka till Lige. Under gårdagen hade de sagt att man endast kunde ta sig till byn vi befann oss i till fots men nu dök det upp rykten om att det gick att nå den med bil också. Detta gäller visserligen bara under torrperioden, cirka 7 månader om året. Den påstådda vägen skulle nämligen gå över och stundtals mitt i olika floder vilket gör att den endast är körbar när floderna är nästintill uttorkade. Detta lät oerhört exotiskt i våra öron så vi bestämde enhälligt att prova denna äventyrliga väg. Jag satte mig förväntansfullt på flaket av en gammal pickup tillsammans med de kinesiska fotograferna och väntade på att motorn skulle dra igång. Ett rossligt motorvrål senare var vi på väg.

Återigen var vägen inte någon riktig väg. Det var en samling stenar och gropar som råkade bilda ett spår framåt, och det var på det vi körde. Egentligen körde vi inte, vi hoppade, skumpade framåt. Men det som utspelade sig framför mina ögon var så häpnadsväckande att jag knappt kunde tro det. Det var som att ta klivet in i min egen fantasi. Min egna romantiserande bild över den kinesiska landsbygdens natur, människor, liv och kontraster blev plötsligt verklighet. Allting bara dök upp mitt framför ögonen på mig där jag satt bak på flaket, utan något fönster som ett filter mellan mig och verkligheten. Det var som om resan gick in i en ny fas, och jag gled omedvetet in i rollen som en stum betraktare.

Vi färdades genom ett torrt gulbrunt bergslandskap, genom pittoreska minoritetsbyar och dalar, förbi uråldriga tempel, längs med forsar, över fallfärdiga broar och, precis som utlovat – mitt I floder. 
Det var sannerligen en äventyrlig väg, och rolig! Åtskilliga gånger stannade vi för att fotografera det som omgav oss och varje gång berättade Millan, som valt att följa med oss, entusiastiskt om det vi fotade. Hon hade en otrolig kunskap om livet i trakten. Ett 300 år gammalt tempel gav upphov till ett längre stopp där våra troende medpassagerare enligt sed gjorde sina böneritualer framför buddhastatyer.
 
Utanför templet, lutade mot en stenvägg satt fyra små barn. De såg helt övergivna ut och deras hudfärg var identisk med stenväggens slitna, gulbruna färg. De satt där alldeles tysta i sin ensamhet och gjorde absolut ingenting. Barnen var  avvaktande, de såg nästan chockade ut av att se oss.

Jag såg på dem, hänförd. Hela deras närvaro var för mig en gåta. Den kändes märklig och alldeles för uppstyrd för att vara sann. Det var som om de hade placerats dit av någon i syfte att ytterligare spä på känslan av att befinna sig i en fantasivärld. Deras smutsiga ansikten, lortiga händer, loppbitna kläder och otvättade hår fick dem att smälta in i omgivningen på ett nästan skrämmande perfekt vis. Åsynen av de fyra barnen blev till ett av mina starkaste minnen från Kina.
 

Alla nyfikna människor som vi passerade stirrade ögonen ur sig så fort de upptäckte att det satt västerlänningar i bilen, vissa hoppade till av bestörtning. Dessa människor som uteslutande var från olika minoritetsgrupper var så oerhört färgstarka med sina traditionella kläder som de bär till vardags, sina breda leenden och vindpinade, vänliga ansikten. Allting kändes genuint och tidlöst. Jämfört med det turistinvaderade, tillrättalagda Lijiang som är den närmaste större staden var det som att befinna sig hundra år bakåt i tiden. Tideräkningen var lös och gick inte att greppa men var överhuvudtaget oväsentlig då den ju ändå verkade ha stannat.

Min spontana tanke var att vi nu lämnat Kina och rest in i något nytt, okänt och namnlöst. Skillnaden mellan det liv jag nu bevittnade jämfört med det jag tidigare sett i Kina var så ofattbart enorm att det för stunden var omöjligt att kalla alltihop för samma land. Detta var något annat, men vad? En blandning av Burma, Bhutan, Tibet och Laos kanske. Men det fanns ingenting som påminde om just Kina.

Sen slog det mig hur fel jag hade. Det är just detta som är Kina. Man har krigat och bråkat i århundraden och tillslut dragit en gräns kring ett gigantiskt område som man valt att kalla för Mittens rike. Ett område, ett land som egentligen inte borde vara ett, utan flera. Resultat blir en enda stor kontrast av natur, kultur, människor och levnadssätt. Inte undra på att man då ibland blir konfunderad över olikheterna och undrar var man är någonstans.
Jag satt på det hårda, synnerligen obekväma flaket och skumpade, nästan flög framåt.

De Mosuotjejer vi rest med från Lige började sjunga. Tänk om jag haft min gitarr med mig! Det kunde ha blivit något. Luften var ren och sval. Solen värmde, men när vi hamnade i skuggen av ett berg blev det kallt. De kyliga vindarna bar med sig ljud, damm och lukter av djur och mat. En liten pojke kom ridande på sin häst men blev så nervös när han såg oss att han tappade kontrollen och hästen skenade iväg. Han blev generad men log ändå hela tiden, om än något besvärat. Vi mötte två fåraherdar med vandringspinnar, tibetanska mössor och en skock får. De ställde upp sig framför våra kameror på ett tålmodigt sätt, utan att yttra ett endaste ord, och utstrålade en sådan visdom och ett sådant lugn att man kunnat tro att de kände till livets alla hemligheter.

Vi stannade till och blev omkörda av en man som cyklade med  två små barn på pakethållaren. Han log, smått paralyserad av alla kameror som plöstligt flög upp och fortsatte sedan i lugn takt. Varför stressa när tiden ändå står stilla? Försjunken i tankar, betraktande allt som omgav mig tändes ett litet ljus inom mig. Det gick upp för mig att vi befann oss mitt i hjärtat av Kina och jag hade en stark känsla av att jag älskade det.

När vi kom tillbaka till Lige spenderade vi fler dagar vid sjön och njöt ytterligare av den vackra naturen. Vi tog en biltur runt sjön och gick på ännu en vandring. Jag och den numera ständigt påtände holländaren rodde ut på det klara, kalla vattnet en dag och på kvällen åt vi färskt grillat fläskkött med råriven stekt potatis. Vi stormtrivdes. Det fanns mycket att göra men jag lämnade det höga böneflagsprydda berget, som majestätiskt reser sig ovanför Lige, obestiget för att ha någonting kvar som verkligen motiverar mig till att återvända. Jag föreställer mig att utsikten från toppen av detta heliga berg måste vara en av de vackraste synerna i hela Kina och än så länge behöver man inte trängas för att se den.

Sista kvällen i Lige satt vi och grillade över en öppen eld tillsammans med ett glatt gäng från Chengdu. Det dracks, skålades samt åts i stora mängder och stämningen var på topp. Framåt småtimmarna stämde några av Mosuomännen upp i sång, ett ylande som i det starka månljuset förde tankarna tillbaka till vargarnas sång i Lizhoizhou, ännu längre ut i den kinesiska vildmarken. Om jag ändå haft min gitarr med mig! Jag hade fått massor av applåder. Men gitarren hade jag lämnat hos Mama Naxi i Lijiang, i en annan del av Kina.

Sex timmar bort med bil, men hundra år bort i tid.