Peace Memorial Ceremony i Hiroshima

De tittar upp mot skyn och ser ett vitt streck på den klarblå himlen.

Klockan är kvart över åtta, datumet är den 6:e augusti 1945, flyglarmet är avblåst, ändå glider ett plan fram i luften. Sekunder senare händer det, världens första atombomb detonerar. De tittar upp mot skyn och ser ett vitt streck på den klarblåa himlen. Klockan är kvart över åtta, datumet är den 6:e augusti 1945, flyglarmet är avblåst, ändå glider ett plan fram i luften. Sekunder senare händer det, världens första atombomb detonerar.

Människorna som nyss tittade upp mot skyn upplever ljuset och sedan ett plötsligt mörker. De som vaknar upp igen gör det i ett kaos, och i en hetta bortom allt de tidigare upplevt. Människors fingrar smälter, det hänger sjok med hud från deras kroppar och glassplitter är insprängt djupt i deras hud. Stora delar av Hiroshima manglas med marken. Kilometer från hypocentret (den punkt där bomben detonerade) slåss hus till marken, människor som oskyddat stod ute i det vackra sommarvädret efterlämnar vita porösa benhögar efter sig. Allt som finns kvar av kvinnan som satt på bankens stentrappa är skuggan av hennes kropp som inpräntats i stenen av den 5000 gradiga hettan. Banken är en stenhög, och inte ett ljud hörs ifrån högen, högen som sekunder tidigare var arbetsplats åt en stor grupp med människor.

Jag går mot the Peace Memorial Park i sällskap med en grupp av studenter och lärare från ett tiotal länder. Vår väg kantas av barn som delar ut blommor. Det är tidigt på morgonen, vi har vädret med oss, moln, ändå är det runt 25-30 grader. Japanerna hälsar oss välkomna, ger oss en handduk för att torka svetten med, erbjuder oss vatten, delar ut hörlurar för engelsk översättning och visar oss till våra platser. Vi sätter oss ner och väntar på att ceremonin ska börja.

The Peace Memorial Park i Hiroshima, Japan, sträcker ut sig omkring oss. T-bron, riktmärket för vart atombomben skulle släppas ligger en liten bit bort, och vi är omringad av grönska och just idag en andaktighet. Kvällen innan promenerade vi igenom den tysta parken, stannade vid the A-Dome, en av få ”överlevande” byggnader från atombombens detonation och försökte ta in händelsen som för alltid kom att påverka Hiroshima och världen.

Regnet faller, svarta droppar som bränner sönder de klädtrasor folk fortfarande bär hängandes från sina kroppar. Människor kastar sig ut från vart de än sökt skydd, sträcker händerna mot skyn, skyn som några timmar tidigare var blå, och nu är mörk. De försöker samla vattnet i sina händer och föra det mot munnen. Men vattnet bränner som knivar mot deras illa brända hud och vattnet slinker igenom den massa som en gång var deras fingrar.

De söker sig mot floden. Kastar sig i vattnet, väntar på svalkan som aldrig kommer, trängs bland tusentals människor som alla tänkt samma sak, en del levande, andra numera döda. En kvinnas rygg är mönstrad av kimonon hon hade på sig. Färgen reagerade olika av hettan som brände bort håret från hennes kropp och orsakade att hennes rygg nu pryds av svarta inbrända fjärilar och röda köttsår.

Varje år hålls en minnesceremoni den 6:e augusti i the Peace Memorial Park, Hiroshima. Det finns sittplatser som går att reservera i förväg, men majoriteten av japanerna som kommer dit står upp vid sidorna och även en stor mängd turister. Det hålls tal utav Hiroshimas borgmästare, i år var även Japans dåvarande President Abe och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon där och talade. Men mäktigast är chanserna att träffa människor som överlevde, att få höra deras berättelser om vad som faktiskt hände på marken då atombomben detonerade.

Vi strosar genom parken som är fylld av människor. Leende människor som frågar vart vi kommer ifrån, skolbarn som intervjuar oss på knagglig engelska och med blyga leenden, barn som koncentrerat viker fredstranor och som stolta hänger upp dem vid barnens minnesmonument. Det talas om ”the spirit of Hiroshima”, att aldrig glömma, men att förlåta och se till att Hiroshima och Nagasaki ska bli de sista platserna som någonsin upplevt skräcken och förödelsen av atombomber.

Vi går genom parken, förbi museet som vittnar om den 6:e augusti 1945, men även om de som fortfarande idag kämpar med eftereffekterna, emotionella såväl som fysiska. Cancer härjar i människokroppar som fortfarande ibland trycker ut glasbitar ur huden, eller vars naglar växer kolsvarta och häftigt blöder då de bryts av.
 
Ändå är det inte det som är det bestående intrycket av Hiroshima och the Peace Memorial Ceremony, utan folket, dess vänlighet och förhoppning om att en dag ska vi alla leva i en värld i fred, om människornas förmåga att förlåta och att välkomna alla att ta del i ”the Spirit of Hiroshima”.

Jag lämnar inte platsen som bevittnat så mycket ont med sorg, utan med ett hopp, ett hopp om att ”the Spirit of Hiroshima” ska spridas ut över världen.