Järnväg genom Amazonas?

Jag prenumererade på Vagabond i många år, men fick efter ett tag ge upp då jag fick reseabstinens. Men, under denna tid läste jag en artikel som fascinerade mig mycket. Den handlade om en järnväg som ska gå rakt igenom Amazonas, i princip från kust till kust om jag minns rätt. Järnvägen stannade i små, små byar längs vägen.. Är det någon som vet någon om denna järnväg eller kanske till och med minns artikeln och vet var man kan få tag på den? Tacksam för alla tips.. //Johan

skulle lätt kunna hänga på..

Hej Johan, Nej, det finns ingen järnväg genom Amazonas. Det kändaste järnvägsprojektet "Madeira-Mamoré Railway" som den amerikanske industrimannen Percival Farquhar byggde mellan c:a 1910 - 1940. Den låg i delstaten Rondônia. Järnvägen byggdes för att transportera järnmalm. Det var ett i raden av alla äventyrliga projekt för att tämja Amazonas och dra nytta av rikedomarna där. Alla har gått åt skogen. Ett annat känt projekt är Henry Fords grundande av "Fordlândia" - en gummiplantage med tillhörande fabrik, som var tänkt att förse bilarna med däck. I anslutning till fabriken byggdes en hel stad - Belterra - enligt amerikansk modell med affärer, biograf och sjukvård. Sedan skeppades de amerikanska arbetarna dit. Spökstaden finns kvar och ligger längs floden Tapajós. Under 1970-talet ville militärjuntan bygga "Rodovia Transamazônica", eller the Transamazonian Highway. Denna gick söder om floden. Man kom ungefär halvvägs och i realiteten var det en brandgata uthuggen ur djungeln. Den används inte (tror aldrig den användes) och är numera igenväxt på många ställen. Man hade även planer på att bygga en liknande väg norr om floden: från Macapá i Amapá hela vägen in i delstaten Roraima. Detta var ett projekt som syftade till att underlätta militära truppförflyttningar i området. Over & Out MCE

tack för infon! Intressant! Jag skrev till redaktören på Vagabond, och som du säger så går det ingen järnväg genom amazonas. Dock hittade han artikeln som jag läste, och järnvägen går i Brasilien. Klipper in hela artikeln här nedan. Mycket nöje... PARANÁ/VAGABOND Tjejen på sätet framför mig har dragit ned fönstret och sticker ut huvudet varje gång tåget kör över någon av stålbroarna. - Kolla! Vi är bara för högt uppe. Kolla! Hon ställer sig på tå med axlarna utanför tågvagnen och tittar ner i dalgången. Hennes kompis vet inte vad hon ska ta sig till. Hon känner till olycksstatistiken. Att efter bron kommer tunneln. Men kompisen vägrar att lyssna. Inte förrän konduktören kommer och drar henne i tröjan släpper hon taget och sätter sig. - Jag vet inte hur många det är som förolyckats. Men det är många. Förr var det minst ett par olyckor varje sommar, berättar konduktören och stänger fönstret. När han började jobba på järnvägen i slutet av sjuttiotalet kallades tåget för Cachaçaexpressen, döpt efter det förödande brasilianska sockerrörsbrännvinet. - Du kunde riktigt lukta dig till det. Till slut fick vi förbjuda drickandet ombord. Men då ställde sig folk mellan vagnarna i stället. Olyckorna blev än värre. Idag är de flesta dödsolyckorna i området relaterade till bergsklättringen. Förra året föll en lärare från New York tjugo meter ner i en ravin. Det tog räddningsmanskapet trettiosex timmar att nå honom. 29-åringen fick hissas upp i bår. Naturreservatet Serra do Mar som sprider sig ända ned till kusten är svåråtkomligt, men lockande. Tåget löper in i en tunnel och jag lutar mig tillbaks i sätet. Det tystnar i vagnen medan mörkret sluter sig. Endast rälsens skarvar hörs. ²Konstigt att de inte tänder belysningen², tänker jag. ²Inte ens nödbelysningen². Det känns läskigt. Som att färdas i en spöktunnel där varje överraskning kommer att bli på riktigt. Vid nästa krök saktar tåget ned. Den daggstänkta djungeln blänker förbi i morgonsolen. Det är dags för första stoppet. Bergstationen Marumbi. Här utgår vandringsleden mot ett av Brasiliens högsta berg. Några inhemska klättrare slänger ut sin utrustning och stiger av. Jag stannar kvar ombord och kollar in den övergivna stationsbyggnaden. Byggd 1910. Samma år som min farmor föddes. Kvällen innan har jag suttit på en trevlig restaurang i det italienska immigrantkvarteret Santa Felicidade vid utfarten från den brasilianska miljonstaden Curitiba. Jag käkade en pasta som jag svär på att man skulle fått leta sig trött efter i Italien idag. En ²agnoletti vicenza² med gröna färska vindruvor, valnötter och en tjock, tjock härlig ostsås. Till middagen drack vi en Foggio Alla Badiola. Ett medelfylligt rödvin från Toscana med en förvånansvärt kort men rymlig eftersmak. Det var ändå det bästa vinet jag hittills fått i Brasilien. Sydamerikas största land har inte mycket till vinkultur att erbjuda. Jag satt där och försökte tänka klart. Bara ett par timmar tidigare hade jag tagit emot samtalet från Sverige. Det kvittar hur rustad eller förberedd man är. Att ta emot ett dödsbesked på telefon är alltid en chock. Att ta emot det utomlands är än värre. Jag sjönk ihop och kände ingen gräns för min sorg. Anders, mitt ressällskap, gjorde vad han kunde för att trösta. Men det fanns inte mycket att göra. Det var detta jag varit rädd för. När jag tog adjö av min farmor inför mitt halvår i Brasilien kände jag på mig att något skulle kunna hända henne. Nittiotvå år har respekt med sig. Jag stod vid hissen på Limhamnsvägen och vände mig om en sista gång. Hon stod i dörren och vinkade. ²Vi ses till sommaren², sa hon och stängde igen dörren. Det blev det sista jag såg av henne. Nu sitter jag på Djungelexpressen i Brasilien och det är långt hem. Tåget rullar in i den sjunde tunneln och vi börjar närma oss den högsta punkten under resan. Luften känns friskare och den kompakta gröna massan har övergått till mossklädda träd och buskar. Från fönstret har jag sett de tre topparna som utgör Marumbi. Det har också blivit svalare. Tjejen som tidigare stack ut huvudet så fort hon kom över någon av stålbroarna har lugnat sig och sitter nu och njuter av utsikten. Konduktören var ganska taskig mot henne. Han tvingade henne att läsa högt från varningsskylten som sitter ovanför varje fönster. ²Du kan förorsaka olycka genom att placera huvud, händer eller andra kroppsdelar utanför fönstret. Bevara det som är ditt². Inte heller denna gången tänds någon belysning. Jag börjar tycka det är spännande och tänker på en historia som en känd serietecknare från Arlöv berättade en gång. Han var på resa i Latinamerika och skulle åka Silvertåget mellan Chile och Bolivia. Från hamnstaden Arica vid Stilla havskusten till den bolivianska huvudstaden. Elva timmar skulle resan ta. Den högsta punkten var General Lagos på 4 247 meter över havet. Han var spänd inför färden och satte sig i sista vagnen. Efter några timmar kom den första tunneln. ²Konstigt att de inte tänder belysningen², tänkte han. Det blev beckmörkt i kupén och snart kunde han känna hur olika händer sökte genom hans kläder och packning. Han höll på att bli tokig i mörkret. I nästa tunnel tog han tag i en hand som kommit åt hans penningbälte och höll kvar. Han skulle identifiera tjuven, tänkte han. När tåget väl kom ut ur tunneln hade den skyldige slitit sig och alla satt som vanligt igen i sina säten. Min polare blev förbannad och önskade att han hade haft några av sina spritpennor med sig. Ett svart kryss på varje hand som rört honom hade varit ett bra bevis. Längre fram växlar tåget in på ett sidospår. Det är dags för dagens första möte. Ett dovt muller hörs, sedan syns den svarta rökpelaren. Ett diesellok tuggar sig fram med tjugoåtta tomma godsvagnar på släp. Det har varit nere och lämnat sojabönor i Paranaguá. Lokförarna tutar och hälsar varandra. Tidigare var de kollegor. De skildes åt när tågtrafiken privatiserades för några år sedan och gods- och passagerartrafiken delades upp i två bolag. - De tjänar lite mer. Annars tycker jag det är lugnare att köra passagerare. Det var jobbigt att hantera godset. När det var bråttom kunde vi ibland koppla på fyrtio lastade vagnar. Idiotiskt. Speciellt när vi hade farligt gods i lasset. För mig är det här lättare. Som att spela kort, säger Benedicto och drar i snöret till kompressorhornet. Jag står kvar med honom i förarhytten när vi når Santuário do Cadeado. En vältilltagen bergavsats breder ut sig. I mitten finns det lilla kapellet och skylten med alla namnen. Listan är ganska lång. Ändå var det endast de omkomna ingenjörerna som skrevs upp. Rallarna, som mestadels bestod av nyanlända sicilianare, dog längs rälsen i glömska. Femton år tog det att bygga en av Latinamerikas djärvaste järnvägar. Först slet de engelska ingenjörerna med djungeln, sedan med berget. Till slut gav de upp och åkte hem. Projektet var för riskfyllt. I stället blev det den unge färgade Rebouças från Bahia, den brasilianske kejsarens hovingenjör, som fick ta över äventyret att binda samman Atlantkusten med Paranás högland. Han lät importera ett antal större stålbroar från Belgien och lyckades därmed korta sträckningen avsevärt. De högsta passen undvek han genom att spränga sig genom berget. Efter tio års slit, trettio broar och tretton tunnlar kunde Rebouças äntligen inviga den 112 kilometer långa järnvägen. Den enda som saknades vid ceremonin var Dom Pedro II. Två år tidigare hade Brasilien blivit republik. Benedicto stannar loket och det är fritt fram att stiga av. Jag går uppför trappan till minnesplatsen och skänker rallarna en tanke. Sedan går jag tillbaks och ställer mig vid räcket. ²Vale dos Perdidos², ²De försvunnas dal², breder ut sig nedanför mig. Det är vackert men kallt i skuggan. Vi har nått toppen. När portugiser och andra européer koloniserade Latinamerika under 1600-talet täcktes hela Brasiliens kust av en bred korridor regnskog. Mata Atlântica hette den. Skogen var tjugo miljoner år äldre och hade en större biologisk mångfald än hela Amazonasbäckenet. Efterhand som kolonisatörerna etablerade sina kaffe- och sockerplantager minskades skogen. Sista dödstöten fick den atlantiska regnskogen på femtio- och sextiotalet när mahogny och jakaranda blev populära träslag i Nordeuropa. Den svenska motorsågstillverkaren Husqvarna etablerade sig i landet och efter några decennier var den sista biten regnskog omvandlad till soffmöbler i skandinaviska vardagsrum. I dag finns endast två procent av den ursprungliga skogen kvar. En av de få bevarade fickorna längs kusten färdas jag genom just nu. Det går snabbt. Berget planar ut och det är nästan bara raksträcka kvar. De mossklädda träden har vi passerat för mer än en timme sedan och nu skiftar landskapet snabbt karaktär. På båda sidor om spåret börjar urskogen sluta sig och jag sitter som klistrad vid rutan. Jag vill se om jag kan få syn på något djur eller något annat spännande som lever här. Det går inte. Benedicto har lagt i högsta växeln. Jag får en hastig tanke och tittar efter konduktören. Han står i andra vagnen och snackar med kollegan. De dricker mate och ser väldigt glada ut. Tjejen framför mig har somnat och de andra passagerarna ser inte heller ut att bry sig. En gång till kollar jag konduktören innan jag reser mig upp. Försiktigt tar jag tag i spännena och lossar dem. Sedan drar jag ned fönstret. Vinden slår mot mig. Den är fuktig och varm. Nästan tjock. Nyfiket sticker jag ut huvudet och låter vinden ta tag i håret. Rälsens dunkande hörs starkare och inga tunnlar är i sikte. Det enda jag möter är regnskog. - Det är alltså detta som är Djungelexpressen, tänker jag och andas in. En doft av djungel och diesel sveper in i vagnen. I flera år har jag sparat ett gammalt tidningsklipp om Djungelexpressen och tänkt: Den ska jag åka någon gång. Förrförra året var jag på gång, men kom aldrig loss. Nu är jag äntligen här och den atlantiska regnskogen är så nära att jag kan sticka ut händerna och känna bladen. Några kilometer längre ned, på perrongen i Morretes, står ett gäng kvinnor laddade till tänderna med räfflade banankrisp, rivna kokoskakor och friterad sötpotatis. De sträcker upp sina varor mot fönstren. En del erbjuder också smaksatt, eller rättare sagt, färglagt cachaçabrännvin. Smaken går det inte att göra mycket åt med det brännvinet. Anders och jag tittar på varandra. Vi ser ut att ha samma fråga i skallen. ²Ska vi hoppa av?². Vi vet att det är bara två och en halv mil kvar till slutstationen Paranaguá. Att vi är där inom en timme och att vi är inbokade på ett hotell. Men det kvittar. Morretes kolonialkåkar lockar. Vi sliter ned packningen från hyllan och stiger ut i hettan. Kvinnorna överfaller oss med sitt naturgodis och vi tittar oss omkring. Ditåt! Med rappa steg tar vi oss över det gamla torget och ställer oss och tittar in i en sliten bar med trägolv. Byns drönare sitter uppradade vid disken. - Här samlas krafterna, berättar barägaren glatt och öppnar frysboxen. Han tar upp en sextiocentiliters ölflaska och häller upp vars ett glas till oss. Jag lägger märke till barens gedigna cigarettutbud. Inte en sort jag känner igen. - De är från Paraguay. Prova, skrattar en av de mest förfriskade gästerna. Jag köper ett paket smuggelcigaretter och bjuder laget runt. Morretes är en härlig by. Vi bestämmer oss för att stanna en natt och hittar ett mysigt hotell vid floden. På kvällen äter vi grillad fisk på verandan med den lilla forsen rinnande under oss. Det är bra. Det porlande vattnet håller moskiterna borta. Nästa eftermiddag anländer vi till den historiska kaffehamnen Paranaguá. Solen steker och inte en människa är ute. Vi går på skuggsidan mot hamnen och letar efter en båt som heter Lua Cheia. Den ska ta oss till ön som alla pratat om på vår resa. Ilha do Mel. Honungsön. På en av bänkarna i träbåten sitter tre norrmän. De är på rundresa i Brasilien och har precis anlänt med Djungelexpressen. I går var de i Foz do Iguaçu vid gränsen till Paraguay och åkte gummibåt under ett av världens vackraste vattenfall. - Den turen måste ni ta. Båten kör bakom fallen. Intill klippväggen. Helt otroligt. Dånet överröstar allt. Lua Cheia lägger ut och efter ett tag puttrar dieselmotorn mig till sömns. När jag vaknar upp en timme senare ser jag topparna av ett mangroveträsk sticka upp i viken. ²Honungsön², undrar jag. ²Inte än², svarar Anders och pekar snett framåt. Två pucklar höjer sig i utkanten av inloppet. På den ena syns en ståtlig fyr. Det är dit vi ska. Några pojkar sitter och metar när en äldre grabb lunkar ut på bryggan och tar emot förtöjningstampen. Det märks att Ilha do Mel är en självsäker ö. Ingen kommer och möter oss. Inte ens utanför hamnkaféet står några och försöker tvinga på oss deras bungalows. Vi tar av oss sandalerna och följer en av de märkta sandstigarna genom tallskogen. På andra sidan ön kommer vi ut på en stor gräsplan. Atlantens saltvatten fläktar in över land och några av öns tonåringar har delat upp i två lag. Långa skuggor faller över planen och jag bestämmer mig för att ta ett bad innan det blir för sent. Sakta går jag ned i vattnet och ställer mig. Vågorna sköljer över benen och jag står kvar ett tag och njuter av Atlanten. ²Vilket hav², tänker jag och andas in. Det varma vattnet svallar över och jag kastar mig i nästa våg. Vad skönt det är att vara för mig själv igen. I några dagar har jag burit på dödsbeskedet. Först tänkte jag avbryta resan och åka hem. Det var min första impuls. Sedan förstod jag att det inte skulle göra något åt saken. Det var bättre jag fullföljde min resa och kom hem med nyladdade batterier. Nu simmar jag ut i Atlanten och tänker på farmor. Det känns fint. Nästan som att jag kan se henne sitta där på sin balkong på andra sidan Atlanten och titta ut över Öresund. Långt, långt bortom horisonten. Det salta vattnet slår upp i ansiktet och jag vänder mig inåt stranden. Eftermiddagsljuset färgar sanden gyllenbrun och det är uppenbart varför ön är döpt till Ilha do Mel. Från havet ser öns stora kulle ut som en stor klick honung. HENRIK JÖNSSON Guide Resa dit Billigast är det med Air France eller British Airways. De flyger varje dag från Arlanda och Kastrup med mellanlandning i Paris, respektive London, för mellan 6 000 och 7 000 kronor, exklusive skatt, beroende på säsong. Air France flyger direkt till Rio de Janeiro, medan British Airways mellanlandar i São Paulo. Inrikesflyg till Curitiba avgår från båda Rio och São Paulo och kan bokas i Sverige. Väljer man att köpa Varigs flygpass med fem enkelresor kan man dessutom passa på att se andra platser i Brasilien för en billig peng. Resa runt Om man redan är i Brasilien är det enklast att ta inrikesflyget till Curitiba Det finns ett flertal dagliga direktavgångar från både Rio de Janeiro eller São Paulo att välja mellan och flygtiden är lite mer än en timme. Billigast är det inhemska lågprisbolaget Gol, voegol.com.br <voegol.com.br> , där man kan få en tur och retur för 1 200 kr. Varig kostar det dubbla. Buss från São Paulo kostar 150 kr och tar sex timmar. Från Rio tar bussresan tolv timmar och kostar 300 kr. Bo Curitiba är en av Brasiliens mest välmående städer och har ett enormt hotellutbud att välja mellan. Det luftiga och trevliga Victoria Villa är fyrstjärnigt och ligger nära centralstationen på Avenida Sete de Setembro 2448, tel 0055-41-324 78 78. En natt i dubbelrum kostar 500 kr. Hotel O¹Hara är ett snäpp ned i klass men ligger i en vacker kolonialbyggnad med utsikt över Praça Santos Andrade. Det kostar 250 kr för ett dubbelrum och ligger på Rua 15 de Novembre, tel 0055-41-232 6044. I Morretes finns det inte lika många hotell att välja mellan. Vi hade det bra på Hotel Nhundiaquara, Rua das Flores, tel 0055-41-462 12 28, för 150 kr natten per rum. På Ilha do Mel rekommenderas Recanto Tropical, ett karibisk träbygge i bästa bungalowstil, 60 kr per natt och person. Ligger vid Praia das Conchas, tel 0055-41-426 80 54. Äta I centrala Curitiba finns det inte många roliga restauranger. Bäst är den tyska tyrolerrestaurangen Schwarzwald med långa träbord och musik på helgerna. Ett tokigt Bayern i Brasilien. Rua Claudino dos Santos 63. Annars äter man bäst utanför staden. I stadsdelen Santa Felicidade ligger Madalosso som är den första italienska restaurangen som byggdes i Brasilien. I dag består den av nio salonger och är världens andra största restaurang med en kapacitet på 4 600 gäster när alla är igång samtidigt. Bäst av salongerna är ²Velho² i ursprungsbyggnaden på andra sidan Avenida Manoel Ribas. Längre ned på gatan ligger utmärkta Famiglia Fandanelli som erbjuder klassisk italiensk husmanskost. En trerätters går på 200 kr med vin och konjak. Vill man komma på en bra fiskrestaurang är Peixe Frito ett bra ställe med en enorm fisk- och skaldjursbuffé för 100 kr. Ligger också i Santa Felicidade. Nöjen För att vara en brasilianska miljonstad har Curitiba ett ganska tråkigt nattliv. Det enda stället där det kan hetta till är vid torget Largo da Ordem eller kring Relógio das Flores. Annars är den moderna industristaden väldigt död för att vara brasiliansk. Staden har däremot ett bra kulturliv och var med till sista omgången i uttagningen om var det planerade Guggenheim-museet i Latinamerika skulle ligga. Sedermera vann Rio de Janeiro, men Curitiba blev Latinamerikas kulturhuvudstad för 2003. Stadens moderna kulturhus ligger på Rua Claudino dos Santos. Djungelexpressen Serra Verde Express, som Djungelexpressen heter på portugisiska, avgår varje morgon från centralstationen i Curitiba. Det finns två tåg att välja med, det vanliga konventionella tåget ²Classe Popular² som avgår 08.00 varje morgon, och det lyxigare turisttåget ²Litorina² som avgår 09.00 och gör ett antal stopp längs vägen. Under lågsäsong går dock turisttåget bara om helgerna. En enkel med det vanliga tåget kostar 60 kronor. Turisttåget kostar 225 kronor men då ingår mat, dryck och guidning på fyra språk. Resan till hamnstaden Paranaguá tar cirka tre timmar. serraverdeexpress.com.br <serraverdeexpress.com.br> Utflykter Delstaten Paraná är en av Brasiliens rikaste med en infrastruktur som påminner om Europa. Vägarna är bra och det kan vara en god idé att hyra bil och köra runt. Foz do Igauçu, ett av världens vackraste och bredast vattenfall, ligger åtta timmars bilresa från Curitiba. När man väl är där kan man även passa på att gå över gränserna till Paraguay och Argentina. OBS! bilförsäkringen täcker inte om man kör in i Paraguay. En annan trevlig utflykt är att åka till stränderna i den vackra delstaten Santa Catarina söder om Paraná. Badorterna Itajaí och Camboriú ligger fyra timmar från Curitiba och är två semesterparadis där argentinarna levde i överflöd innan krisen överföll dem. Florianópolis och ön Ilha do Santa Catarina med ett hundratal stränder är också ett intressant utflyktsmål. För mer upplysningar ta kontakt med turistkontoret i Curitiba, Rua Deputado Mário de Barros 1290, tel 0055-41-245 72 73. Internet Allmänna information på engelska om Brasilien och Paraná kan man få på braziliantourism.com.br <braziliantourism.com.br> . En bra sida om Curitiba, med engelsk översättning, är curitiba.pr.gov.br <curitiba.pr.gov.br> . För den som kan portugisiska är delstatens officiella hemsida pr.gov.br/… <pr.gov.br/…> väldigt bra. Vill man veta mer om Santa Catarina kan man testa sc.gov.br <sc.gov.br> . Bästa guiden till vattenfallen finns på fozdoiguacu.pr.gov.br/… <fozdoiguacu.pr.gov.br/…> . För att komma i kontakt med ekoturism och bergsklättring pröva geocities.com/gaiabrasil/en/… <geocities.com/gaiabrasil/en/…> Guider Lonely Planets stora guide ²Brazil² är nyligen uppdaterad och har ett bra, kompakt kapitel om Paraná och Santa Catarina. HENRIK JÖNSSON Snabbfakta Brasilien Yta: 8 511 965 (halva Sydamerikas yta) Huvudstad: Brasília Landsnummer: 55, riktnummer Curitiba 41 Invånarantal: 174 miljoner, Curitiba 1,6 milj Språk: Portugisiska Visum: Nej Bästa tid att resa: Mellan december och mars är det högsäsong med mycket folk i vagnarna. Vill man ha det lugnare är det bättre att åka någon gång mellan april och november. Valuta: Real, förkortas BRL. En real är tre kr Tidsskillnad: - 4 timmar Statsskick: Republik med den före detta skoputsaren Lula som president

OK Johan, Jag är en besserwisser i vanliga fall, men när när jag läser artikeln ovan förvandlas jag till en livsfarlig Messerschmitt! Vi svenskar har för ovana att kalla all tät skog som ligger söder om Malmö för djungel. Antagligen för att intala oss själva att vår resa är ett riktigt äventyr. Eller är det jag som inte har förstått att djungel betyder skogsdunge utanför Sverige? För mig betyder djungel något i stil med "tropisk tätbeväxt ofta svårframkomlig skog". Portugisiskans "Serra verde" betyder ungefär "Gröna bergen". När man tittar på bilderna från järnvägslinjens hemsida stämmer ju detta bra - tåget går genom bergiga trakter med träd på. Vad det skulle ha med djungel att göra förstår jag inte. Det är bara en slarvig/okunnig skribents vilja att göra något mediokert lite intressantare. Djungel säljer! Något som ledde dig rejält på villovägar. Han är iofs inte ensam detta. Läste om en lista över de farligaste städerna i världen på Vagabonds sida. Rio ligger tydligen på plats nr 2. I texten om Rio kan man läsa att man beslutade att bygga en ny huvudstad "i djungeln". Alla som har varit i Brasília vet att området den ligger i är så torrt att man var tvungen att anlägga en konstgjord sjö i anslutning till staden. Detta främst för att fukta luften för stadens invånare. Knappast nödvändigt i en djungel. Eller det kanske bara är så att djungel har kommit att betyda "jävligt otillgängligt område"? Hursomhelst, Curitiba ligger inte direkt i några djungeltrakter. Volvo har sin lastbilsfabrik i Curitiba och staden räknas tillsammans med Ribeirão Preto (i delstaten São Paulo) som Brasiliens modernaste. Curitiba är bl.a. känt för att man experimenterar kraftigt avseende byggnation av infrastruktur. Något som gör att folk från hela världen åker dit på studiebesök. Over & Out /Baron von Better-Shit