Strejk i Bolivia?

Är det någon som är i Bolivia nu och vet hur det är med strejken och grejer? Ska försöka ta mig upp till La Paz från Uyuni ikväll. Vet att det har varit problem mellan Uyuni och Potosi dock..

Kom till La Paz, inga problem. Men imorgon (mandag) ska de utlysa en strejk iaf. Men da hoppas vi att vi ar borta.

Ok, ingen som verkar skriva om bolivia.. Nu ar det iaf ganska mycket blokader, forsokte komma ut fran La Paz innan idag men stenkastare stoppade oss. Har nu kopt den sista biljetten till Puno, hoppas denna bussen ska klara sig igenom. Idag ar det helgdag vilket innebar att det inte ar sa manga demonstrationer men imorgon skulle det tydligen blossa upp igen. Men det ar ju bolivia sa ingen kan vara saker pa nagot..

Ok, lyckades aka ut fran Bolivia. De kastade dock sten pa bussen sa en ruta sprack och en fick stenen i huvudet. Sen fick vi muta de som blockerade. Hade nog tur som kom ut anda..

Vi ar fast i La Paz och nu pa mandag ska det tydligen inte vara sa sakert att vara kvar har. UD rekommenderar alla svenskar att ta sig ut ur La Paz och om mojligt ut ur Bolivia. Men det AR inte mojligt pga. vagblockader. Hmm knivig situation... Vi ska foroska flyga ut sa snart vi kan annars blir vi kvar har..

Men vafan ! ska ju snart ner till bolivia(om ca en månad) vill inte ha någon strejk då! förstör ju alla mina planer! vad tror ni? kommer detta vara något långvarigt?

Det ar ingen som vet hur lange strejken ska halla pa. Forra varade "bara" nagra veckor men i varsta fall kan den planerade militarkuppen bli verklighet och da vet man ju inte alls hur det blir. Till Charlotte sa ar basta tipset att aka i en stor buss (sa man kan muta effektivt) pa natten (minst blockader att muta). Man far nog forsoka nagra ganger. Mandagar ar alltid den mest oroliga dag i Bolivia. Angaende flyg vara alla flyg fullbokade tva veckor framover nar jag kollade, undantaget internationella 1:a-klassbiljetter.

Ojoj, jag som ska resa genom Bolivia i augusti och jag har verkligen inte tid att fastna - måste ta mig från Bogotá, Colombia till Buenos Aires, Argentina på en månad! Kanske ska ta svängen genom Chile då istället för Bolivia... Håll oss gärna uppdaterade, ni som är där!

Givetvis vill man att landet får det befolkningen vill ha, men hoppas det inkluderar möjligheten för oss att åka dit nu om några månader. som sagt: håll oss gärna uppdaterade ni som är i området!

Du måste verkligen älska att åka buss, Annika. Bogotá till Buenos Aires på en månad, bara cirka fem dagar per land, alltså. Varför ska du resa så??? Nog bäst du skippar Bolivia i alla fall. Mycket snabbare genom Chile.

Anders - nja, SÅ mycket älskar jag inte att åka buss egentligen... Grejen är att jag ska jobba på ett läger i Colombia i juli och sen ska jag göra praktik i Argentina som börjar i september, så i augusti måste jag ta mig däremellan. Jag vill helst inte flyga, eftersom jag har några jag skulle vilja hälsa på på vägen, men måste jag så får jag nog lov... Verkar som att det blir Chile i alla fall, synd, för jag vill verkligen åka till Bolivia någon gång.

Så går det när man envisas med att besöka Sydamerikas fattigaste land bara för att bekräfta sina tredjevärlden-fördomar och förverkliga sig själv på egoistisk bekostnad av fattigdomen. Åk till Sydamerika för att shoppa (INTE panflöjter!), gå på fina restauranger billigt (den argentinska sushin slås bara av den japanska, och pastan slås inte av något land, den brasilianska oxfilén är så mör att den kan skäras med sked!) och festa istället för att fotografera slummen och käka marsvin! (Som om det senare skulle vara typiskt för sydamerika, lika typiskt som fårhjärna i Sverige!) Sydamerika är faktiskt så mycket mer än bara det elände och den fattigdom ni så idogt söker!

Nisse!: Det var väldigt vad du propagerar för Sydamerikas rika länder. Jag anser att du har en poäng, att bara åka till ett land för att bekräfta sina fördomar är fel, lika fel som det är att uppskatta fattigdomen för fattigdomens skull, för att det är billigare och mer annorlunda, och därför något exotiskt för oss. Men tänk ett varv till, lika fel att bara resa till de fattigaste länderna, lika fel är det väl att bara resa till de rika? De flesta som skriver i det här forumet rekommenderar Buenos Aires, lika mycket som de rekommenderar Bolivia, de rekommenderar Costa Rica mer än Nicaragua. Fattigdomsexploatörerna som du varnar för anser jag inte finns. Däremot, vill man på allvar uppleva Sydamerika som kontinent, bör man ju se alla delar av det, Rios favelas likaväl som Rios lyxområden? Fattigdomen är trots allt en del av Sydamerika, de politiska striderna är en del av Sydamerika, vägspärrar är en del av Sydamerika. Har man åkt över halva jordklotet vill man nog uppleva alla delar av kontinenten, inte bara sushi och lyxbutiker. Dessutom är turister i fattiga länder ett självändamål, det har visserligen inte bara positiva effekter, men det bidrar dock till ökad förståelse och kanske vilja att hjälpa. Om alla, som du, blundade för de problem som faktiskt finns, hur tror du då att det skulle gå för till exempel SOS barnbyar i Bolivia? Låt folk resa vart de vill, och låt dem forma sina egna åsikter efter deras egna erfarenheter.

Nisse: Precis som Mats Kullander skriver är sydamerika och dess historia samt kultur, mycket mer en historia och en kultur präglat av fattigdom & revolutioner, än av lyxbutiker och fina restauranger.

Suck, ni *behöver* verkligen den där fattigdomen! Jag hoppas iallafall innerligt att den någon dag försvinner helt - att ni får skaffa er andra passioner då tycker jag faktiskt att ni kan ta! Orkar inte repetera mina resonemang o exempel - ni kan läsa mer på backpacking.se/Discussion/… De här åsikterna ni framför får mig att dra mig till minnes ett klassiskt fotografi, från sextiotalet tror jag, på en fet man - amerikan - som vilt fotograferar en hop små barn på gatan någonstans i sydostasien. Han hade slängt en peng på backen, och de fattiga barnen rusade förstås till för att plocka upp pengen. Tyvärr är den attityd som detta återspeglar mycket spridd i backpacker-kretsar idag. Bland rika unga "västerlänning" (också ett vidrigt vi-och-dem-uttryck som flitigt används för att markera skillnaden mellan oss och vildarna) är det alltså poppis att spendera en förmögenhet (som köper ett helt hus i en del av de länderna man reser till) bara för att bekräfta de fördomar man redan har - i Peru ska man äta marsvin och i Bolivia fotografera färgglada fattiga indianer. Och så ska man pruta ner korall-halsbandet från två kronor till en krona med konsekvens att gatuförsäljaren inte kan skicka sina barn till skolan. För att nästa dag gå på SOS barnbyar och vara duktig västerlänning. Vad lär man sig av en sån resa? Jag menar inte alls att man ska blunda för fattigdomsproblemen när man reser i Sydamerika, Sydostasien och Afrika (eller varför inte östeuropa där ett par av länderna ligger under Botwana i UNDP:s årliga levnadsstandard-index, eller Kina vars fabriksarbetare i många fall tjänar mindre är en Senegalesisk ler-"tegel"stens-gjutare). Det jag säger är att vi sydamerikaner blir förbannade på den ensidiga fokuseringen på allt elände i regionen! (medelklass-)Släktingar på besök blir förfärade när de ser svensk TV - "vad tror dem om oss egentligen". Den besvikna blicken jag fick från en karriärist i biståndsbranchen då jag förklarade att man visst har asfalt i Buenos Aires gör mig fundersam - VILL man att det ska vara fattigt, och varför vill man isåfall det? Känner man sig bättre själv då? Förklara för mig. I min mening gör Vingresor en långt mycket bättre gärning för förståelsen mellan världens folk när de lanserar charterresor till Buzios (Brasilien) och Punta del Este (Uruguay), än en backpacker som bara plockar fram kameran när man åker förbi slummen och som letar i timmar i Peru, för att hitta det där stället som enligt LonelyPlanet serverar marsvin (Jag lovar er, av alla vildar i Sydamerika är det en mycket liten del som uppskattar marsvin på tallriken. Men det krossar er världsbild, och det kommer ni inte att tala om för era förskräckta och förtjusta vänner när ni visar fotoalbumet nästa gång). Till t.ex. Buzios o Punta del Este reser hundratusentals brasilianare o argentinare för att turista - vilket kulturellt utbyte när vi kalla nordbor börjar resa dit! För tro't eller ej, men i Sydamerika bor det faktiskt en massa människor som dig och mig, som skulle bli äcklade över att äta peruanskt marsvin eller gotländsk fårhjärna, och som t.o.m. kollar på samma TV-program som oss. Kulturellt förvisso kanske mer lika typ spanjacker o italienare än svenskar. Kul iallafall att en del svenskar reser i denna världsdel och träffar människor i regionen som de faktiskt umgås med och lär känna som jämlikar. Alltför vanligt annars att man på jordenruntresan träffar en massa crazy surfare i Australien och balla israeler som man partar järnet med, för att i Sydamerika leta upp fattige Fabian, 4 år på SOS barnbyar, för att tycka synd om. Kasta inte den där pengen i backen, sluta förnedra folk för att uppfylla era tråkiga fördomar. Och du Ruben, lägg din Nordiska Familjebok från 1939 åt sidan så ska jag berätta. I sydamerika bodde stolta indianbefolkningar när spanjorerna kom på 1400-talet. Visst fanns fattigdom och elände, precis som i Sverige på 1400-talet (krossad värdsbild igen), men andra delar av den förkoloniala kulturen brukar faktiskt lyftas fram som mer betydelsefulla. I Bolivia av idag strejkar folk för att de fått de jä-ligt mycket sämre än situationen på 70-talet t.ex. Samma sak i centralamerika. Här var det faktiskt bättre förr. Mer fakta; Brasilien hyser världens största koloni av japaner utanför Japan. Argentina skickade U-landsbistånd till Sverige under 20-talet. Uruguay kallades sydamerikas Schweiz för sin starka välfärd. I centrala Buenos Aires var det mycket ovanligt att stöta på män utan kostym överhuvudtaget fram till slutet på sextiotalet. Harrods - under femtio år en hel institution i Buenos Aires samhällsliv - blomstrade som mest på det glada 20-talet, och man hade 3 % fattigdom fram till 70-talet. Jag frågade en italienare i en by i norra Italien där alla hade minst en släkting som emigrerat till Brasilien eller Argentina, om varför de utvandrat (på 50-talet). Vi svalt, här fanns ingen mat att äta. I Argentina åt man kött varje dag och det fanns jobb överallt att få. Min argentinske släkting (undre medelklass) skaffade TV tidigare än hans svenska vänner gjorde i Sverige under denna tid. I Bolivia åt man sig mätt varje dag (inte självklart ens i Europa på femtiotalet, fråga min franska släkting som åt ur soporna under denna period), en boliviansk gruvarbetare kunde faktiskt leva på sin lön även om tillbakagången började tidigare i dessa andinska länder (som ej heller utvecklade samma välstånd som i andra delar av sydamerika). Så kom sextio och sjuttiotalets diktaturer och instabilitet och även de bättre ställda länderna fick se standarden sjunka i vissa fall dramatiskt. Folk från den mindre utvecklade landsbygden drog sig in mot städerna utan försörjningsmöjligheter och fattigdomen ökade (har ni sett filmen Guds stad?). Argentina hade samma levnadsstandard som England fram till 1970. Under 1982 föll man under Portugal. Idag ligger man på samma nivå som fattiga Europeiska länder som Litauen och Bulgarien. Och enligt samma källa är levnadsstandarden i huvudstaden Buenos Aires jämförbar med Atens (som ligger långt under Stockholm!). Colombia har erfarit samma svåra fall. Man ligger nu på samma nivå som Ryssland i levnadsvillkor. Så det är en trist inställning att säga att sydamerikas historia bara handlar om fattigdom - kanske var det bistånds-vete från pampas som räddade din morfars far, Ruben? /N

Jag är född i colombia. bott på barnhem i bogotá under min barndom. :) ha ha, du är såå dum i huvudet. du fattar inte att BNP inte är samma sak som ett "folks" levnadsstandard. vet du överhuvudtaget hur många revolutioner som gjordes i Latinamerika mellan åren 1656- 1970? nej. det gör du ej. ha ha. typiskt trist människa är du.