I fængelset i Bolivia

Har precis upplevt en av de starkaste, konstigaste och sjukaste saker i mitt liv. Har precis kommit ut efter nagra timmar i Bolivias storsta, mest korrupta och farligaste fangelse. Fangleseturen borjade med att vi kom till ingangen till San Pedro som fangelset heter. Under besokstiden ar ingangen fullproppad med Bolvias varsta mordare, smugglare, valdtaktsman som vantar pa att fa traffa sina anhoriga. De skriker, spelar trummor, trycker sig mot gallret och manga ganger har det hant att fangar smitit ut i staden i kaoset. Tillslut efter att ha ringt nagra telefonsamtal fick vi antligen komma in i fangelset. Efter att vakterna fragat en av fangarna om det var ok att vi kom in utan pass fick vi passera grindarna och visitationen av vakterna. Vi kom in pa nagot som skulle kunna vara ett helt vanligt torg i Bolivia. Fangarnas familjer kan bo tillsammans med brottslingarna inne i fangelset. Sa manga av de 200 barn som bor i fangelset sprang runt och lekte pa torget, medans sma farbroder satt och spelade schack langs med de slitna vaggarna. All rundvandring, plus allt annat, styrs helt av fangarna sjalva. Var otroligt gulliga och trevliga "guide" var en sydafrikan som akt fast for drogsmuggling och var inne pa sitt tredje ar pa San Pedro. Hur fangarna har det i fangelset beror endast pa pengar. Precis som i ett vanligt samhalle koper du mat, lagenhet och ha ett "vanligt" jobb. Ken, var guide, jobbade med att tvatta de andra fangarnas klader vilket han fick ett litet, morkt rum for i fangelset. Ett litet morkt, blott rum utan fonster och toalett kostar ungefar 1400 dollar, medan ett "penthouse" kostade 14 000 dollar. Mannen som bodde i penthouset hade smugglat 4 ton kokain intrangt i nagra flygplan. Fran "torget" i fangelset gick vi upp for en trappa till ett litet rum dar en av fangarna, Francesco bodde. Francesco, en portugis som kunde 6 sprak, akte runt varlden med sin vackra, franska flickvan som han traffat pa en yogakurs i Thailand, akte aven han fast for drogsmuggling och satt inne pa sin sjatte manad i fangelset. Uppe i Francescos rum skottes all "turismverksamhet" och nar vi kom upp satt redan 7 st svinhoga backpackers och vantade pa nasta bestallning; alltsa några linor kokain till. Alla fick satta sig och Ken forklarade for oss hur var tur skulle ga till, innan de som ville fick bestalla vad de kande for.. Ken berattade med stolthet i rosten om deras fina kokain som de sjalva framstallde inne i fangelset. Efter bestallningen borjade rundvandringen; fangelset ar helt uppbyggt som en liten stad med kyrka, biljardrum, sma affarer, gym och massor av sma lagenheter och rum. Det fanns olika avdelningar och standard av rum, beroende pa hur mycket pengar fangarna hade. De fangar som inte skotte sig fick sitta i "The Prison", alltsa ett litet rum utan fonster, i minst 30 och max 60 dagar. Ken, guide hade suttit dar en gang eftersom han hade varit full pa sin fodelsedag. Under 10 av 30 dagar hade han varit helt utan mat. En av avdelningarna kallades for knarkavdelningen. De fangar som satt dar var alla knarkare och hade akt dit for knarkinnehav. Vi fick traffa en kanadensare som akt dit for att ha haft 1 gram kokain pa sig. I hans lilla rum bodde han tillsammans med sin flickvan och deras barn. I Donalds, kanadensaren, sang lag hans flickvan tillsammans med 2 barn och en annan tjej. Bada tjejerna var hoga som hus medan de satt och matade de tva barnen med nappflaska. Vi traffade aven en annan backpacker som sag ut precis som vi, forutom att han var snorpackad, stenad och faktiskt var en av fangarna. Han var i 25-ars aldern och var ute och reste i varlden nar han akte dit for knarkinnehav. Han hade nu suttit i fangelset i 3 manader och hans flickvan i vantar fortfarande pa honom i Brasilien och tror att han bara ar ute och backpackar i Bolivia. Efter att rundvandringen och ha suttit och pratat med nagra av fangarna i nagra timmar var det dags att lamna det har sjuka, stamningsfulla och otroliga stalle. Efter nagra timmar dar kandes det helt naturligt att sitta vid det lilla koksbordet och smaprata, skratta och skoja med man som spenderar varje dag av sitt liv instangda, men anda sa fria. Har inte manga ganger i mitt liv kant en sadan blandning av att vara otroligt radd men samtidigt otroligt fascinerad over hur barn springer runt lyckligt bland droger, alkohol, mordare och andra brottslingar och leker glatt som om det ar det mest naturliga i hela varlden. Sa vi betalade vara 150 Bolivianos var (ca 130 kr) till Francesco och gick ut genom grindarna efter manga kindpussar och kramar med fangarna som manga av dem ar helt fantastiska och intelligenta manniskor, men som har gort mycket eller lite fel i sitt liv och hamnat pa detta sjuka stalle. Lagger till detta pa listan over manga av de upplevelser pa resan som helt fatt mig att andra syn pa livet och fa ett helt annat perspektiv pa hur jag sjalv lever. Kanske gar vi tillbaka imorgon till fodelsedagskalaset vi blev inbjudna till pa fangelset?

Jag var också vid San Pedro under min resa i sydamerika. Precis som Linn säger är det en av de starkaste uppleverserna på hela resan, jag träffade en "helt vanlig" kille från Hollande som hade suttit i fängelset i tre år. Under flera veckor såg jag hans leende varje gång jag blundade. Det var så konstig upplevelse, kändes som att han hade kunnat varit precis vilken backpacker som helst, men nu satt han där på andra sidan murarna. Ett helt annat liv. Vill också rekommendera boken "Marching Powder" som är skriven av engelsmannen som startade med fängelseturerna. Hans historia är helt fantastisk och har en lite annan vinkling än den svenska boken. Rusty Young heter författaren... karin (Lars: jo man kan visst behöva muta sig in där nuföritden, de har blivit mycket strängare med att släppa in backpackers efter böckerna som skrivit och det är inte alls lika vanligt att man bara kan gå dit och komma in som det var förut...)

sorry lars, var lite trött igår när jag skrev inlägget, såg att det redan var utrett angående mutningen...

Lars; Precis som du säger är det en petitess. Men drar du paralellen att du mutar en svarttaxichaffis då du ger en person i maktställning (i detta fall då taxichaffisen som har en bil du vill åka med eller en vakt som har tillgång till ett fängelse du vill besöka)en gåva, i detta fall pengar, så skulle jag vilja kalla det en muta. Denna gåva ger du för att själv dra fördel av deras makt och är ju olagligt. Så ja vi är överens över vad en muta är och jag tycker fortfarande att man kan säga att man mutar sig in i fängelset. Och självklart finns det ju en anledning till fängelset blir en del av "gringospåret" då det, precis som incaleden, är en otrolig och annorlunda upplevelse. Alla vill uppleva det "unika" och "annorlunda", men frågan är vad det egentligen är som är det. Trots mycket turister är fängelset, och kommer förmodligen alltid att vara, unikt då det är det enda fängelset i världen där familjerna får bo tillsammans. Håller verkligen med om att grejen med fängelset blivit väldigt upptrissad och promotat av alla hostel och backpackers precis som incaleden. Jag säger inte att det var överreklamerat, men absolut på vägen att bli det. Att gå runt i fängelset eller framförallt vid iguazufallen eller på incaleden börjar kännas som liseberg i sydamerikansk tappning, vilket är synd. I vilket fall som helst, del av gringospåret eller inte, så är det helt klart en upplevelse jag inte velat missa. Så Lars, om vågar dig in på gringospåret med svenskar och andra så är fängelset helt klart värt det;)

Blev förvånad att det fortfarande är möjligt att komma in i fängelset. Jag var där för ca 15 år sedan, efter det hörde jag att det inte var möjligt längre för att fängelset skulle stänga igen och fångarna flyttas till ett DEA finansierat säkerhetsfängelse. Med tanke på det var dom rädda att turister skulle tas som gisslan för att fångarna var missnöjda med flytten. När jag var där skulle man gå till fängelsegrinden, där skulle man skrika till fångarna att man ville träffa Mike (engelsman dömd till 6 år - droger såklart) därefter tisslades det å tasslades mellan fångar och vakter sedan var man helt plötsligt inne. En stor anledning att besöka fängleset då var möjligheten att ringa billigt och länge. Det var innan alla hade mobiler, inne i fängelset kunde man betala en fånge en spottstyver, i detta fall Mike och ringa vart man ville i Världen och tala väldigt länge. Den tjej som tipsade om fängelset till mig var där enbart för att ringa och gick dit även dan efter för att göra några telefonsamtal. Vet inte vad dom hade för mygel med telefonerna men billigt var det :-)

[quote]Han hade spenderat 70 000 dollar pa knark hittills inne i fangelset pa 6 manader och drog ungefar 4 gram kokain varje dag... [/quote] jag funderar lite på den här ciffran: 1. det borde va svinbilligt med koka i Bolivia så 70 papp $ känns liiite för mkt på 6 månader, 2. om man nu har 70.000 gröna så borde man väl kunna muta sig ut för dem pengarna tycker man??

[quote]Han hade spenderat 70 000 dollar pa knark hittills inne i fangelset pa 6 manader och drog ungefar 4 gram kokain varje dag... [/quote] Det skulle vara ca 800kr/g vilket inte är boliviapriser, stämmer heller inte överens med priserna som näms i boken El Choco. Kostar mindre i Sverige. Så det känns som detta stycket är "taget ur luften". Kan även rekomendera Marching Powder av Rusty Young som handlar om livet i fängelset.

Markus Lutteman som skrev boken ville väl hellre göra en riktigt spännande histora ...en säljande bok än en verklig beskrivning av fängelset och därför utlämnade vissa delar. Själv gillade jag boken skarpt, visst den inte allt för välskriven men jag tycker den är just riktigt spännande och samtidigt en interessant historia om ett annorlunda liv. Jag ser fram emot ett besök på fängelset efter att ha läst boken och jag förstår att andra blir det också. Fängelset är trots allt inte lik något annat vad jag vet om. Har besökt anstalter i andra länder men San Pedro låter helt unikt. Dessutom tror jag inte många skulle våga riskera att vistas bland fångarna på ett liknande fängelse där våldsbrott förekommer dagligen om du inte vet att någon turist varit där före dej. För mej har det ingen betydelse om man behöver muta/inte muta sig in eller om det är med på LP-backpackers "must see-lista". Själv vet jag inte om man kan jämföra upplevelsen San Pedro med Maccu-Piccu och den så kallade inka-leden dit. Linn: Tror du syftade på Amado Pacheco. Han försökte smuggla 4 ton (inte 40 ton) kokain i ett privatflygplan, med blev tagen. ;)

[quote]En stor anledning att besöka fängleset då var möjligheten att ringa billigt och länge. Det var innan alla hade mobiler, inne i fängelset kunde man betala en fånge en spottstyver, i detta fall Mike och ringa vart man ville i Världen och tala väldigt länge. Den tjej som tipsade om fängelset till mig var där enbart för att ringa och gick dit även dan efter för att göra några telefonsamtal. Vet inte vad dom hade för mygel med telefonerna men billigt var det :-)[/quote] Haha, kul. Det där står det faktiskt om i Marching Powder eller El Choco, minns inte. Det var någon turk tror jag som hade koll på teknik och kopplade ihop telefonkablarna utifrån på något sätt så att man kunde ringa hur mycket som helst samtidigt som notan gick någon annanstans. Det där fungerade tydligen ett tag innan bolaget upptäckte att något var fel (man gjorde av med närmare 100 000 kr/mån på telefonsamtal om jag inte missminner mig helt). Där emot har jag inget minne av att det stod att man "sålde" telefonsamtalen till turister. Jag tycker El Choco är betydligt bättre än Marching Powder då den svenska boken tar upp lite mer om landet Bolivia och storyn om Jonas är mer intressant än Thomas. Ska nog faktiskt ta och besöka det där fängelset någon dag. Vågar man ta med systemkameran?

do it! kostar 250 bolivianos just nu i dagslaget va dar for ett par dagar sen! helt klart vart varenda litet ore...! glom inte att ta med cigg och smagodis sa ni kan muta folket med sa ni kan ta kort! linn, GRYMT! utan dig hade jag knappt vetat om det! :D tack sa javla mcket ;)