Frukt och grönt i Western Australia (Kununurra-Broome)

Landskapet som vi färdades igenom var extremt platt och ibland kunde det gå timmar innan vi mötte andra bilister. Vid ett eventuellt möte hälsade alla bilister på varandra -i sann landsbygdsanda- mest för att undkomma en känsla av ensamhet.

Längst vägen poppade det dock ibland (två tillfällen) upp överraskningar i form av så kallade Boab trees som vi utforskade. När vi närmade oss Fitzroy Crossing som låg där Fitzroy River mötte Great Northern Highway vid utkanten av Great Sandy Desert, hade det gått flera timmar sedan vi sett något av intresse. Väl framme vid Geike Gorge utmanade vi ännu en gång ödet och simmade omkring bland de sista sötvttenskrokodilerna som vi såg på vår tripp samt spenderade ett antal timmar klättrandes uppför branta 30-meters bergssluttningar, denna gång dock med avsaknad av dödsångest och asiatiska turister.

I Northern Territory (NT) blev röd sand en del av vardagen. Vi tillbringade ett oändligt antal timmar att köra genom röd sand, campa i röd sand, vandra i röd sand, andas röd sand och alltid känna ett extra lager på huden bestående av -just det- röd sand. Efter ett tag accepterade jag dock att det så gott som aldrig fanns dusch tillgängligt. Jag föredrog nästan att inte duscha eftersom skylten utanför duschkabiner påpekade att det var viktigt att man duschade med boots på samt behöll lyset släkt. Att duscha med lyset på innebar att man lockade till sig insekter, som grodor mumsade i sig och grodorna i sin tur drog till sig ormar och det skulle ta minst en timma för the flying doctors att komma till undsättning.

Detta var naturligtvis under förutsättning att man hade en radio tillgänglig, så att man efter det potentiella ormbettet kunde slänga sig på mikrofonen och skrika ”Victor Charlie Charlie, come in” och ett par timmar senare vakna upp på ett lyxsjukhus i Coopers Crossing. Vi hade tyvärr ingen radio, och att duscha med packningens enda vandrarboots i mörker kan inte rekommenderas. När vi en sen kväll i Northern Territory åkte förbi en duschkabin sviktade dock mitt omdöme och för ett kort ögonblick tänkte jag att det skulle kännas värdigt att vara ren.

Jag beslutade mig för att ta en kalldusch i mörkret iförd mina bruna vandrarboots, som för övrigt var täckta av röd sand. Mörkret hindrade förvisso nya insekter att söka sig till kabinen, men det var svårare att kunna se och undkomma den myrstack som redan hade sitt bo på duschen. När vi närmade oss gänsen till Western Australia kändes det som ett litet plus att vi nu lämnade obygden och att jag förhoppningsvis i fortsättningen skulle slippa bli täckt av myror och röd sand.
 
Naturligtvis skulle vi campa redan första natten västerut, eftersom Chris hade sett ut en bra free campsite någonstans i småstaden Kununurra. Vi visste dock inte vad som skulle finnas tillgängligt i staden, så vi kände att det var säkrast att köpa på oss lite proviant bestående av mango, vattenmelon, bananer, äpplen och päron innan vi passerade gräsen. När vi skulle köra över gränsen var det knappt att jag fick plats i baksätet, eftersom vår kylväska och all frukt tog upp en inte oväsentlig del av utrymmet.
 
Med den gassande solen i ansiktet hade jag nästan slumrat till. Om kretsarna i min iPod inte hade smält i det 45-gradiga handsfacket mitt ute i ödemarken, hade jag säkert sovit djupt till tonerna av Coldplays X&Y när vi passerade gräsen. Nu kunde jag dock inte undgå gränsvakten som stack in sitt huvud genom fönstret och muttrade något ohörbart om att vi hade mycket frukt i bilen och att det var strängeligen förbjudet att föra över frukt från Northern Territory till Western Australia.

Han passade dessutom på att slänga in lite information om att giftiga paddor setts cirkulera i området och att turister säkert var källan till allt ont. Efter moget övervägande erkände vi att vi hade frukt med oss, eftersom vi inte ville riskera att totalförstöra floran och faunan i Western Australia, men vi kunde inte erinra oss om att vi sett några giftiga paddor snoka omkring i närheten av vår packning. Jag tog mig en mango och en bit vattenmelon och beslutade mig därefter för att jag nu fått nog av frukt.

Mina vapendragare Chris och Paul var dock fast beslutna om att ingen frukt skulle gå till spillo och att det nu var ett ypperligt tillfälle att få veckans vitamin kick. Två vattenmeloner, tre mangos, fyra äpplen och två päron senare var det dock dags att bege sig av. Smått illamående av all frukt och av tanken på att viss frukt hade gått till spillo, styrde Chris bilen västerut.  
 
Kununurra visade sig vara en trevlig liten ort, där det fanns gott om farmer som sålde frukt, speciellt mangos och bananer. Skyltar i området ville få oss att köpa frukt till ofattbara priser och en farm hade ett ypperligt erbjudande som innefattade fruit-all you can eat $10. Vi simmade i den lokala floden, campade bredvid, köpte en mangosmoothie på fruktrean och begav oss därefter iväg söderut för att köra de 25 milen till Turkey Creek. Vi stannade till vid ett roadhouse vid Turkey Creek där vi hade bokat en helikopter tur till Purnululu National Park och Bungle Bungles.
 
Vi kunde ha hyrt en 4WD och åkt genom nationalparken i två dagar för att sedan komma fram till Bungle Bungles, vilket är stora orangesvarta, bikupsliknande sandstensformationer, berg, grottor och avgrunder som sträcker sig över ett större område i den 45 000 hektar stora nationalparken. Eftersom ingen av oss tidigare åkt helikopter, och eftersom Paul genom säkra källor hade hört att det var bäst att se Bungle Bungle från ovan, föll beslutet naturligt på en helikopterfärd.

Från helikoptern kunde vi igen se lite av den inte helt obekanta röda sanden, men vi kunde även beskåda de mycket speciella bergsformationerna och avgrunderna. Helikoptern gick mycket lågt ner och vi fick se allt på mycket nära håll. Turen varade i 45 minuter och det var endast de första tio minuterna som jag spekulerade över sambandet risk för kraschlandning och tid för the flying doctors att ta sig till Purnululu National Park. Resterande flygtid fascinerades jag över landskapet och fotograferade ivrigt, samtidigt som piloten frågade en vitnande Paul om han hade problem med åksjuka. Piloten berättade dessutom att det var först på 80-talet som turister började besöka nationalparken, eftersom endast aboriginals haft tillgång till parken tidigare.
 
Efter Bungle Bungles hade vi som mål att smidigast möjligt ta oss sydväst till Broome över Fitzroy Crossing och Geike Gorge i Kimberley-regionen. Vi tillbringade en stor del av vår tid i bilen, och Paul såg mycket nöjd ut då det äntligen spelades fransk techno, då min iPod såg ut att vara bortom all räddning. Eftersom mina medresenärer dömt ut mig som chaufför, hade jag hittills endast kört 800 meter i Kakadu National Park och därefter blivit placerad tryggt i baksätet, utom räckhåll från gaspedal och ratt.

Jag poängterade dock för chaufförerna att i Sverige körde vi minsann högertrafik och att jag var van vid att köra en manuell bil, och att det därutav uppkommit vissa svårigheter. Detta var jag noga med att inte upprepa allt för många gånger, eftersom jag efter en stund fann mig väl tillrätta bak i bilen och då Chris påpekade att det borde vara lättare att köra en automatväxlad bil.
 
Landskapet som vi färdades igenom var extremt platt och ibland kunde det gå timmar innan vi mötte andra bilister. Vid ett eventuellt möte hälsade alla bilister på varandra -i sann landsbygdsanda- mest för att undkomma en känsla av ensamhet. Längst vägen poppade det dock ibland (två tillfällen) upp överraskningar i form av så kallade Boab trees som vi utforskade.

När vi närmade oss Fitzroy Crossing som låg där Fitzroy River mötte Great Northern Highway vid utkanten av Great Sandy Desert, hade det gått flera timmar sedan vi sett något av intresse. Väl framme vid Geike Gorge utmanade vi ännu en gång ödet och simmade omkring bland de sista sötvttenskrokodilerna som vi såg på vår tripp samt spenderade ett antal timmar klättrandes uppför branta 30-meters bergssluttningar, denna gång dock med avsaknad av dödsångest och asiatiska turister.
 
När vi var framme i Broome begrundade vi det faktum att vår roadtripp hade gjort oss till vana klättrare. Passande nog anlände vi till Broome samtidigt som The Shinju Matsuri Festival var i full gång. Broome var en multikulturell liten stad, vilket lokalinvånarna firade genom att anordna en cirkus, sätta upp öltält och matstationer, samt organisera en miniparad där stadens alla ursprung och kulturer fanns representerade. Vi hade trots incidenten vid gränsen åter igen fått upp ögonen för frukt och intog en banansmoothie, samtidigt som vi solade oss i gräset och tittade på barn som dansade omkring i färgglada folkdräkter.
 

Vi stationerade oss och vårt tält vid Cable beach, så att vi kunde titta på solnedgången över Indiska Oceanen på kvällarna och ha surf tävlingar på dagarna. Eftersom jag tidigare gått på surfskola i Byron Bay, surfat på Bali och spenderat ett avsevärt antal timmar på stränderna i Sydney, stod jag som segrare i samtliga deltävlingar. Chris mumlade något om att min surfbräda var bättre och Paul påstod att han föredrog bodyboards. Efter det hade vi en diskussion om att den gemensamma budgeten i fortsättningen inte skulle spenderas på surfing, utan endast på mat (exempelvis frukt) och bensin.
 
I Broome kunde vi ta fina bilder nattetid, eftersom vi -naturligtvis utan någon som helst planering- även lyckats komma lägligt till tiden för fullmåne. Vi hörde ett rykte om att det skulle vara något alldeles spektakulärt att se fullmånen vid Town Beach. Vi kunde beskåda hur månen avspeglade sig i vattnet och bildade vad lokalinvånarna sade vara en slags trappa upp till månen. Detta var mycket vackert, även om vi inte kunde urskilja den påstådda trappan.
 
Vi spenderade ett par dagar i Broome där vi åkte till ett pärlmuseum samt begrundade något som skulle föreställa 130 miljoner år gamla dinosauriefotspår. Vi lyckades även komma i rätt tid till den enda tiden på året då lågvattnet var så extremt lågt att vi kunde vada ut ett hundratal meter och titta på ett gammalt flygvrak som normalt sett låg under vattenytan.

Detta hade varit trevligt och intressant om det inte vore för alla konstiga maskliknande varelser som ålade omkring i vattnet, samt att klockan var fem på morgonen och det regnade. På det hela taget trivdes vi dock väldigt bra i Broome och tillbringade ett par dagar utöver vad som var planerat, eftersom vi hade haft så bra timing till alla minnesvärda event. Efter ett par underbara dagar i Broome var det nu dock dags att åka vidare till Exmouth via 80 Mile Beach, långt bort från öken och röd sand i Northern Territory till stränder och grönare områden i Western Australia.