Ett annorlunda projektarbete

Johanna gav sig iväg tillsammans med sin vän Sofia på vad som skulle bli den mest spännande resan i deras liv. De åkte till Nicaragua, Centralamerikas fattigaste land, för att hjälpa funktionshindrade barn.

Idén väcktes när vi skulle göra ett projektarbete under vårt sista år på gymnasiet. De flesta elever skriver ett arbete om något de tycker är intressant och sen är det bra med det. Men vi ville göra något större. Något viktigare.Vi jobbar med barn med olika typer av funktionshinder på Ågrenska i Göteborg, och kom fram till att vi på något sätt ville starta ett projekt för att hjälpa dessa barn i utlandet.

Vi bestämde oss för att göra en insamling, och valde just Nicaragua av flera olika anledningar. Det är ett extremt fattigt land, och det är en demokrati som kämpar för att återfå sin självkänsla.Vår dröm sedan länge om att resa och volontärarbeta väcktes snabbt till liv och vi började fundera på möjligheterna att själva åka dit.

Vi sökte pengar, slet dag och natt under en tid och det gav resultat. Vi fick så mycket pengar att vi kunde åka till Nicaragua en knapp månad och dessutom ta med oss vår spansklärare Eva Thorson. Det blev en resa vi aldrig kommer glömma.

En egen leksaksbil
Den första byn vi besöker är Estelí, en färgstark och charmig by i landets nordvästra delar. Vi besöker två olika handikappcenter och skolor här, och har med oss nära 200 kilo leksaker, kläder, handikapphjälpmedel och skolmaterial från Sverige.

Det första stället vi kommer till är Los Pipitos som är ett handikappcenter i byn. Här har man relativt mycket resurser. Vi är där tillsammans med en grupp beteendestörda pojkar i 12-årsåldern. De får varsin leksaksbil och ett kramdjur, och lyckan i deras ögon värmer mig fortfarande när jag tänker på det. Visst är gåvorna bara en punktinsats som hjälper på kort sikt, men jag tror absolut att det betydde mycket för de här pojkarna att få en alldeles egen leksak. Många av dem hade aldrig tidigare haft det.

Vi besöker även Escuela Especial, en skola för handikappade barn. Här har man många olika klasser och skolbarn i alla åldrar. En klass med döva barn leker ute på skolgården när vi kommer. Vi känner igen en av pojkarna från Los Pipitos, Aldrin. Han är dövstum och nästintill blind, men när vi går fram och fattar hans hand känner han igen oss och blir till sig av lycka. Han håller fortfarande hårt i kramdjuret som är en späckhuggare.

Vant oss vid livet
Vi har redan vant oss vid livet i Nicaragua. Vi bor hos en fantastiskt vänlig familj, som lagar mat till oss varje dag. Bönor och ris, tre gånger om dagen. Vi är aldrig rena, men det spelar liksom ingen roll. Inte här. När det väl finns vatten får vi passa oss i duschen; överallt hänger avklippta elledningar. Vi är uppe tidigt varje morgon, tuppen på andra sidan väggen gal konstant om nätterna. På morgonen går vi ut till bakgården. Dottern klättrar genast upp i ett träd och plockar guyaba-frukter åt oss. ”Då lever ni längre” säger hon med ett soligt leende.

Efter några dagar lämnar vi Estelí för Dario, en mindre och betydligt fattigare by. Här bor de flesta människorna i skjul och gatorna är knaggliga av berg, sand och stenar. Vi bor hemma hos Cristina Flores Castrillo och Bienvenido Vasquez, ett fantastiskt engagerat par som själv har en handikappad son. Han är förlamad och blind, och i ungefär samma ålder som Sofia och mig. Paret har, mycket på grund av sonens handikapp, engagerat sig i handikappfrågor och Cristina driver nu ett litet handikappcenter. Också det heter Los Pipitos.

Hon har jobbat i många år med att ena föräldrar, stärka deras gemenskap. ”Att jobba tillsammans mot målen är vår enda chans” menar hon. Man får inte hjälp från någon annan. Sedan landet bytte regering har hennes man varit arbetslös. Han var tidigare borgmästare men får nu inget jobb. I samma veva drog man in det lilla, lilla statliga bidrag som fanns till förmån för de handikappade.

Handikappcentret Los Pipitos
Cristina tar med oss till Los Pipitos där barnen sitter på plaststolar längs väggarna i ett litet rum. Allting består av grå cement. Barnen saknar bänkar, böcker och pennor, de har i princip ingenting. Ändå är det fantastiskt för många barn att få komma hit.

De flesta personerna med funktionshinder sitter i hemmen, gömda för allmänheten. Vi får följa med Cristina hem till fattiga familjer med handikappade barn. Det allra starkaste mötet är med två gravt spastiskt CP-skadade flickor, som bor tillsammans med sin mamma i matsalen på ett ålderdomshem i byn. Deras hem förstördes i en naturkatastrof (orkanen Mitch) och nu har de ingen annan stans att ta vägen.

Flickorna, som är 15 och 16 år gamla, sitter i varsin rullstol av tvinnade plastband. Vi ser att deras kroppar sjunkit ihop och förstår att revbenen snart kommer klämma på viktiga organ inuti magen. Deras bror med samma sjukdom har redan dött. Mamman ser ung men sliten ut. Hennes liv går ut på att ta hand om flickorna, och de kan inte få någon hjälp alls från annat håll. Vi önskar att vi haft med oss fler hjälpmedel som kunnat hjälpa familjen i deras vardagliga kamp.

Många möten
Under resans gång blir det många möten som detta. Vi kommer i kontakt med flera handikappcenter, bland annat besöker vi ett som ligger i Granada, längre söderut i landet. Vi möts av en engagerad kvinna som gärna visar upp skolan och låter oss vara med på lektionerna. Det är första dagen på terminen, några barn är nya och hade aldrig tidigare varit i närheten av en skola. Resurserna är även här minimala, det finns ett enda klassrum och där sitter både barn och vuxna tillsammans, och alla har olika svårigheter.

Det är döva och funktionshindrade, utvecklingsstörda och beteendestörda personer som ska få precis samma undervisning. Både vuxna människor och små, små barn. Vi har svårt att förstå hur de lyckas bedriva någon undervisning alls. Ändå är detta en helt fantastisk möjlighet för de här människorna. Alternativet för dem är att hamna på gatan. När de är över 15 år finns ingen hjälp alls att tillgå från staten. Skolan drivs ideellt av den spanska kvinnan, lokalerna får hon låna gratis av en präst. Numera kan man inte längre servera skollunch, och av den anledningen inte heller ha eftermiddagslektioner. Därför har eleverna nu lektioner mellan klockan åtta och klockan tio. Därefter måste de hjälpa till att tillverka olika hantverk som sedan säljs för att ge skolan någon form av inkomst.

Förändra människors liv
Efter tre veckor i Nicaragua har vi fått så mycket intryck att vi knappt kan urskilja allt. Vi har mött människor som alla haft saker att berätta, och vi har verkligen fått ta del av den nicaraguanska kulturen. Lokalbussarna, maten, marknaderna, fattigdomen, dammet, djuren, människorna: allt har vi tagit till våra hjärtan!Projektet har blivit otroligt lyckat, efter vår hemkomst anordnade vi en insamlingsdag på vårt gymnasium. Vi fick ihop dryga 40.000 kronor på en enda dag. Det är pengar som ska gå till de olika handikappcenter vi besökte. Dessutom har vi lyckats ordna ett hjälpmedel till de CP-skadade flickorna i Darío. Hjälpmedlet ska ge dem bättre stöd och träning och kommer förhoppningsvis att göra att deras kroppar inte behöver sjunka ihop så mycket. Kanske kan de lära sig stå upp.

En liten del av pengarna gick till en skolklass med synskadade barn i byn Pueblo Nuevo. Alla barn fick synundersökningar och glasögon. Vi har också skapat många kontakter mellan människorna i Nicaragua och människor som arbetar med handikappfrågor här i Sverige. Sofia och jag är oerhört glada över det vi åstadkommit, och vi vill visa för alla att man faktiskt kan förändra många människors liv – det enda som krävs är en stark vilja!

Tillägg Februari 2005:
Det är nu precis två år sedan vi var i Nicaragua, men fortfarande tänker vi på landet och alla människor vi mött otroligt ofta. Vi har den senaste tiden haft väldigt mycket kontakt med Cristina i Darío. Hon berättar att de med hjälp av våra pengar nu lyckats bygga en ny lokal till handikappcentret Los Pipitos, och barnen där kan för första gången få skolundervisning. Människorna i byn ska ha en invigningsfest för centret någon gång nu i vår och då ska man döpa byggnaden efter oss, vilket vi känner oss otroligt stolta, hedrade och glada över.
 
Vi drömmer drömmer alltid om att åka tillbaka till Nicaragua och möta detta fantastiska land en andra gång. Vi vill prata med alla människor vi lärt känna, krama alla barn, se det nya centret i Darío. En dag ska vi se till att det bli verklighet!