Nicaragua revisited

År 2003 gjorde Backpackings Johanna en dokumentärfilm i Nicaragua tillsammans med en vän. De startade ett projekt för att hjälpa funktionshindrade barn. Sedan dess har Johanna hållit kontakten med människorna hon träffade i Nicaragua, och eftersom hon fortfarande får många mail och frågor om dem berättar hon nu vad som hänt med dem sedan sist.

Det är 2003. Jag sitter i matsalen på ett ålderdomshem i den lilla byn Darío i Nicaragua, poeten Rubén Daríos hemstad. Jag är här med min kompis Sofia, vi går i gymnasiet och vi har bestämt oss för att ägna vårt projektarbete åt att hjälpa funktionshindrade barn i Nicaragua.

Framför oss sitter en liten familj, en mamma och hennes två döttrar, båda med grava cp-skador sedan födseln. Deras hem förstördes i orkanen Mitch som drabbade Nicaragua 1998, och familjen har ingen annanstans att bo än här: i en vrå på ett ålderdomshem. Med rullstolar som gjorts av linor och ihoplindade remmar, och som nog gör mer skada än nytta på de spastiska flickornas kroppar.

Det finns många utsatta barn i Nicaragua. Vi reste runt i landet i februari månad det här året och besökte en lång rad institutioner och skolor för barn med särskilda behov. Överallt var situationen densamma: enorma behov – inga resurser.

I Darío hittade vi det som slutligen skulle bli fokus för vårt projekt: eldsjälen Cristina Flores Castrillo som driver Los Pipitos, ett dagcenter för barn med särskilda behov. Barn som brukar glömmas bort. På Los Pipitos fanns det kärlek, omtanke, sunda värderingar och en enorm vilja att förändra saker. Men inga pengar. Inga böcker, inga träningsredskap att tala om, bara en liten, liten hylla med leksaker. Och en grop som skulle bli en pool att träna sjukgymnastik i. Pengarna hade tagit slut efter att gropen var grävd.

Lokalen var en cementbox – fyra väggar och ett tak och inte så mycket mer än så.Ändå finns det många som har det värre. Nicaragua är ett av Latinamerikas fattigaste länder och det syns bland annat på de hemlösa ungdomar som bor i städernas parker.

En tid under resan bodde vi i Estelí, en stad i nordvästra delen av landet, och på det lilla torget i stadens mitt stötte vi på ett gäng skoputsarpojkar. De berättade för oss om sina liv, och den som talade mest var Ariel, killen med bandaget. Han sjöng en sång om sin dotter som dött och sedan bad han om en hårsnodd, han behövde den för att hålla ihop bandaget på handen. När vi träffade honom hade han nämligen blivit misshandlad av ett gäng han kände till. Tyvärr var det inte något ovanligt för Ariel. Utmed kinden löpte ett djupt ärr, sviterna efter ett bråk med en machete.

Jag och Sofia gjorde en väldigt amatörmässig men innehållsrik dokumentärfilm som visades för ungdomar i Göteborg när vi kommit hem från Nicaragua. Sedan samlade vi in pengar till Los Pipitos i Darío, där vi visste att de skulle förvaltas väl. Det blev drygt 40 000 kronor.

Det är 2006. Den här gången är jag på genomresa under en drygt tre månader lång vistelse i Latinamerika, och jag kliver av bussen där den stannat intill vägen i Darío. Det är inte direkt en hållplats, men vägen är lite sliten just här så man vet att det är här bussen brukar hämta upp folk på sin resa norrut i landet.

Jag har med mig två kompisar, två som aldrig varit i Nicaragua förut, och precis som förra gången ska vi bo hemma hos Cristina och hennes man Bienvenido. Hans namn betyder förresten välkommen, och det känner man sig verkligen hos dem. Bienvenido har åkt med den skrangliga bussen flera timmar för att möta oss i Managua, för att sedan ta samma buss med oss hela vägen tillbaka igen.

Jag är spänd av förväntan över att få se Los Pipitos igen, centret med alla barnen och föräldrarna. Den här gången finns en helt ny byggnad där barnen kan få skolundervisning, och den är döpt efter oss: JoSoEv. Den är naturligtvis redan i bruk, men barnen och föräldrarna har ändå förberett en ”invigning” eftersom vi kommit dit. De sjunger och dansar och jag får klippa ett band i dörren. Cristina håller tal, jag håller tal. Jag är så rörd av allt det fina att jag knappt får fram några ord mellan tårarna, men jag hoppas att min uppskattning når fram ändå.

Senare på kvällen sitter vi på bakgården i Cristinas lilla hus. Där finns en hängmatta och en liten jordplätt som det odlas grönsaker på. En höna sprätter omkring, eller om det är en tupp. Cristina har en son i tjugoårsåldern som hela tiden avbryter henne i matlagningen, han vill ha uppmärksamhet. Hela tiden. Pavel har varit deprimerad länge och det blir hela tiden sämre, berättar Cristina. Hon har en sorgsen moders smärta i ögonen. Pavel vill en enda sak i livet, han vill bli kär. Han vill gifta sig. Men eftersom han är förlamad från midjan, döv och blind tror han aldrig att det kommer att hända.

Under den första resan i Nicaragua grät jag inte en enda gång. Nu gråter jag för andra gången den här dagen, vid matbordet på bakgården i Cristinas hus. Det känns på något sätt så smärtsamt att komma tillbaka, jag tänker att precis såhär har de haft det sedan sist. Själv kan jag ju åka vidare, fokusera på annat, men för dem är det här själva livet.

En dag åker vi till Estelí för att hitta familjen vi bodde hos där och kanske, kanske också Ariel – han med bandaget och drömmarna och sorgen efter sin dotter. Vi sätter oss på en sådan där gammal avdankad gul amerikansk skolbuss och jag har egentligen inte så mycket att gå på, inser jag. Det finns liksom inga adresser där vår familj bodde, bara beskrivningar. ”Höger efter butiken, fyra hus bort, den orange dörren på vänster sida”.

Jag hittar dörren, men vår familj bor inte kvar där längre. Inte lilla Sami, inte mormodern eller morfadern eller någon som ens känner dem. Vi frågar alla vi ser på gatan, och knackar på vartenda hus. Ingen vet vart familjen tagit vägen. Om jag inte kan hitta dem, hur ska jag då kunna hitta Ariel? Han hade ju inget hem sist jag såg honom. Han hade bara parken. Jag tror inte att jag kan hitta honom, men tar ändå med mina vänner dit. Man vet ju aldrig. 6000 hemlösa barn finns registrerade hos myndigheterna i Nicaragua, men organisationer som arbetar med att försöka hjälpa dessa barn vet att de är många fler, förmodligen flera gånger fler.

Ett tidvis diktatoriskt statsskick, inbördes konflikter och otaliga naturkatastrofer har lett fram till den situationen, och i dag är många av de föräldralösa, hemlösa barnen i tonåren eller strax över, precis som Ariel. Många av dem har själva blivit föräldrar. Många håller till i städernas parker.

När vi kommer fram till Parque central i Estelí så är han där. Där sitter Ariel i en lite för stor tröja och lite längre hår än sist. Han sitter på exakt samma ställe som den där gången tre år tidigare när vi lärde känna honom och hans vänner. Snacka om att jag återfår känslan av att allting bara har fortsatt, dag ut och dag in, på samma sätt som alltid.

Men det är faktiskt mycket som har förändrats. Ariel säger att han slutat sniffa lim och jag tror honom. Han har ett hem nu, han bor ihop med en kompis. Någonstans att ta vägen. Vi köper lite mat i ett av gatustånden i parken och pratar om åren som gått och om drömmen om ett annat liv. Ariel putsar fortfarande skor åt fina män i skjorta som vill bli av med gatudammet från sin businessoutfit, men han tycker att det är helt okej. Det har inte gått lika bra för hans vänner. De flesta slutade aldrig med lim utan började med andra droger. De flesta av dem sitter i fängelse nu.

När vi senare på dagen kliver på bussen för att lämna staden ser jag någon komma trampandes på cykel. Vi är långt ifrån Parque central nu, men det är Ariel som kommer. Han tvärnitar, kliver av cykeln och vinkar. En sista gång liksom. Och så lämnar jag Estelí, igen.

Det är 2010. Jag får mail ibland av Cristina, och ibland chattar vi på Facebook. Hon och Bienvenido har drivit ett litet internetcafé i sitt hus och på så sätt håller hon sig á jour med omvärlden. Cristina skriver om barnen, om Los Pipitos, om den ständiga kampen i att det inte finns några pengar. Om att regeringen aldrig satsar på de handikappade barnen, knappt på några barn alls när hon tänker efter.

Hon berättar att hon skiljt sig från Bienvenido, att dottern Noelia fått en liten son utan att vara gift och att det är svårt i en liten by som Darío. Men hon skriver också att Noelia är stark och att det kommer att bli bra, till slut. Det måste det ju bli. Och det är klart att Noelia är stark, hon är ju sin mammas dotter. Hennes bror Pavel vill fortfarande bara en enda sak i hela världen: att få bli kär och gifta sig.