Zanzibar – Fullkomlig avkoppling

Läs även:

Efter sex veckor med ryggsäcken på Tanzanias fastland kändes det som himmelriket för en västerlänning att komma till paradisön Zanzibar. Vi nådde ut till ön, som är en del av Tanzania, efter sex timmar med en Dao-båt i gryningen över Indiska oceanen. Jag skrev om detta i slutet på min artikel om Tanzania, och tänkte bara kort berätta lite om det lilla vi hann uppleva av Zanzibar under den dryga vecka vi var där.

Ön Zanzibar är känd för att odla och exportera kryddor. Ingen besökare missar att Freddie Mercery (som var sångare i Queen) föddes och levde sina två första år på ön. På fastlandet ligger en stad som heter Bagamoyo. Namnet betyder ”Lämna din själ här”. Den grymma historien är att slavar som skulle skeppas ut i världen skulle lämna sin själ i staden innan de gick ombord på en båt som ledde till det nya slavlivet. Om man inte lämnade sin själ så skulle man aldrig överleva. Många slavar ”förvarades” eller gömdes på Zanzibar innan det bar av vidare ut i världen. På ön talar man främst swahili och engelska. Zanzibar är helt beroende av sin turism, och priserna är betydligt högre än om man reser runt på fastlandet. Boende finns för 10USD och uppåt och är oftast fräscht och fint.

Vi märker genast att zanzibarbor har mer pengar än fastlänningar i Tanzania. En och annan västerlänning kommer dundrande i någon vräkig hyrbil eller på en vrålande motorcykel. En obehaglig charterkänsla infinner sig. Efter att ha blivit avsläppta så nära Kendwa Rocks man kan komma med dala-dalan så har vi en tjugominuterspromenad framför oss. Vi blir överlyckliga då vi får sällskap av en kille som är anställd på Kendwa – han bär nämligen på nya toalettsitsar. Riktiga, vita, nya och rena ringar. Lyx! Väl framme på Kendwa Rocks får vi välja mellan att hyra en bungalow för 40USD per person och dygn eller en beach banda för 10USD. Vi väljer en banda, eftersom vi knappt förstår vad skillnaden är. Vi är otroligt hungriga och utmattade efter att ha suttit på en gungande dao-båt hela natten och i gryningen.

När vi natten till denna dag gick ombord på dao-båten hade vi bara stjärnornas sken till vår hjälp, eftersom byn helt saknade el. Fantastiskt mysigt med en by där ingen tycks tala engelska och där stearinljusen försöker komplettera fotogenlampornas misslyckande med att lysa upp omgivningen. En dusch i regnvatten som hämtas med en skopa ur en tunna. På dao-båtens däck trängs sockersäckar med halvsovande tanzanianer, men det är för mörkt för att med ögonen avgöra vad som var vad. Vi får helt enkelt känna oss fram försiktigt med tårna. När vi äntligen hittar en sittplats på golvet så kan vi till och med ligga, om än  i en krampaktig ställning, och försöka sova om jag sticker ner fötterna i ett hål på däcket. Annars får vi inte plats.

Mitt i natten känner jag hur någon slickar på mina fötter där nere. Dessa slick visar sig lyckligtvis inte utföras av någon människa utan av en get som snällt och stilla står där nere och reser på Indiska oceanen. Gryningen är fantastisk. Det visar sig nu när det börjar bli lite ljusare att däcket är fyllt av ett sextiotal tanzanianer, varav endast en tycktes kunna ytterst lite engelska. De andra tittar på wazungosarna och pratar lågmäld swahili med varandra. Annars är det knäpptyst, bortsett från mastens plågade knak.

Att sitta där i gryningen under en himmel som är rosa och blå på samma gång, utan att se land åt något håll – något jag aldrig kommer glömma. Framåt niotiden på morgonen är vi framme – får vi hoppas. Hur ska vi kunna veta att detta verkligen är Zanzibar? Vi får hoppa i där vattnet är så djupt att vi knappt lyckas vada. Vi tappar naturligtvis en av väskorna som vi bär på axeln, och förstör mobiltelefonen och badar pass, pengar och flygbiljetter. Mitt ressällskap ägnar senare eftermiddagen åt att försöka torka prylarna på tvättlinan och över ett stearinljus.

Detta först efter att vi har vadat iland tillsammans med en kille och hans två bräkande getter. Vi hinner inte långt upp i den djungelliknande skogen förrän två män, som utger sig för att vara soldater, stoppar oss. De ska förstås ha pengar. Det pratas om stämplar i pass och dylikt. Vi har som väl är hört om dessa ”soldater” tidigare, och betalar ingenting. Efter att ha dragit någon version om att vi blev avlurade alla pengar på båten släpps vi iväg.

Killen med getterna pratar inte engelska, men guidar oss upp till sitt hus där han tycker att vi ska hänga våra kläder på tork innan vi åker vidare. Det tar någon kvart innan vi lyckas få honom att förstå att det går så bra att soltorka. Vi hade förmodligen vimsat omkring i den där skogen än idag om han inte hade visat oss upp till en röd lavasandsväg varifrån vi kunde ta en dala-dala vidare.

Nåväl, nu är vi på Kendwa Rocks och har slängt av oss väskorna i en banda. Genomsvettiga, blöta av vadningen några timmar tidigare, trötta och genomstekta av zenitsolen. Innan vi gör något annat går vi ner till restaurangen som ligger på den vita stranden mellan bandan och Indiska oceanen. När vi totalt utmattade och väldigt hungriga beställer in varsin fiskfylld chapata med en Kilimanjaro-öl, då är vi så lyckliga att vi (hmm…det kanske bara är jag?) nästan håller på att börja grina.

Vi har kommit till himmelriket. Sluttuggat på benig kyckling och potatisklyftor eller stekt fisk och ris. Restaurangen har en egen dj som spelar musik dagarna i ända. Vi har knappt hört västerländsk musik sedan vi stod på Arlanda. Inga böneutrop väcker oss klockan 06 på morgonen längre.

Rastakillarna som driver det lilla samhället, både hotellverksamheten och restaurangen, är helt galna i de vita flickorna. Min reskompis blir fullkomligt attackerad av dessa rastakillar som inte drar sig för att gå fram och börja smeka henne över ryggen samtidigt som de presenterar sig själva. Helt ofattbart för de flesta svenska killar, men det går uppenbarligen hem hos vissa charmade svenska flickor som kanske inte är så vana vid den här uppmärksamheten hemma (syftar inte på min reskamrat).

Vi tillbringar flera dagar här och anledningen till att vi lämnar paradiset är faktiskt att killarna helt enkelt blir för mycket. Vi bemödar oss inte ens med att säga hejdå till de närgångna människorna vi har lärt känna här. I Sverige hade tröskeln för sexuella trakasserier passerats för längesen, men här finns inga gränser.

Många små saker bidrar tillsammans till de stora skillnaderna mot vad vi är vana vid i Sverige. När man möter en ny person, vare sig man är på fastlandet eller på Zanzibar, så rabblar man artigt alla de eviga hälsningsfraserna samtidigt som man helt naturligt gör massa olika handslag i en given följd. Därefter blir det mycket besvärande för en integritetstänkande svensk – under större inledningen av samtalet står man nära varandra och håller kvar handslaget.

Man vänjer sig, men i början känns det väldigt konstigt att stå hand i hand när man konverserar med en främling. De ständiga strömavbrotten, man vet aldrig hur lång tid det ska ta tills elen kommer tillbaka. I Sverige har vi ett sött decimeterhögt staket som visar att man inte ska beträda gräsmattan. I Tanzania fyller en rostig taggtråd samma funktion. Beväpnade vakter som står utanför bankens entré på natten. Är man vakt har man ju vapen…annars är man ju ingen riktig vakt. Så resonerar även många strandvakter.

Vi har fått höra att det ska vara bättre dyk på östra sidan av ön och börjar bege oss dit. Vi får också veta att det inte är något problem att min reskompis har glömt sitt dykcertifikat i Sverige. Bussarna har ingen tidtabell, så vi sitter på en altan i det lilla samhället Mkwujuni och väntar i ungefär två timmar på en buss som kan ta oss vidare någonstans i närheten av Matemwe.

Där ska vi leta upp Muhammed, som ska tillhandahålla boende för 10USD/natt, vilket är billigt för att vara på Zanzibar. Vi hittar Muhammed, men han har fullt i sin lilla stugby. Men han känner en annan Muhammed, och erbjuder sig att köra oss de fem minutrarna på motorcykel dit. Det ska ta ungefär fem minuter.

Har du provat att cykla i sand? Skulle du vilja prova att åka motorcykel med en okänd människa, i full fart i fem minuter på stranden? Det går bra, vi är ju uppenbarligen odödliga som har överlevt den här resan såhär långt. Väl framme hos Muhammed II så börjar det bli dags att äta igen.

Muhammed II klarar inte språket så bra:
– Do you have any food?
– Fruit?
– No, food.
– Fruit?
– No, food…shakula? (mat, på swahili)
– Aaaaah! (Muhammed II skiner upp som en sol, men blir snabbt allvarlig igen):
– No.

När vi just ska börja promenera tillbaka till Muhammed I för att äta så kommer Muhammed II med två kokosnötter som han tydligen har plockat ner. Han hugger itu dem och vi dricker sliskig kokosmjölk och äter kokos på altanen. Det visar sig att Muhammed II, som vi inte kan kommunicera med, har för avsikt att hänga på altanen under hela vår vistelse i huset. Dag som natt. Vi förstår fortfarande inte om han vaktade oss eller om han bara flydde sin hemska fru som bodde en bit upp på fastlandet. Kanske en kombination.

Från den svalkande skuggan på altanen ser vi inget annat än havet och hör inget annat än vågor och syrsor. Fönstren består enbart av myggnät, så vi njuter av dessa fantastiskt sövande ljud på nätterna. Jag minns hur jag i Moshi som vanligt vaknade ett par timmar före min reskompis. Då låg jag och lyssnade på ljudet av sopkvastar, märkliga hackspettsljud, tunga järngrindar som öppnas och stängs, folk som rullar klumpiga vagnar och startar motorcyklar. Men här hos Muhammed II finns absolut ingenting.

På kvällen går vi bort till Muhammed I för att äta. Där träffar vi ett tyskt par som vi pratar med. Det är otroligt skönt att prata engelska obehindrat med en västerlänning under en sån här resa. Efter ett tag frågar vi vad de jobbar med hemma i Tyskland, och det visar sig att mannen är läkare. Specialist på ”tropical deceases”. Hur stor flax får man ha? Våra tankar om att leta upp en läkare i bushen, en läkare som vi inte vet om vi kan lita på, läggs på is. När vi förklarar symptomen så säger läkaren omedelbart:
-Ni knaprar Lariam va? Sluta med det omedelbart. Och det blir ingen dykning för er, tänk om du får ett sånt där anfall på 18 meters djup?

Det blir snorkling för vår del istället. Visst, snorkling är ju alltid snorkling, men vi blir inte jätteimponerade av de här vattnen och djurlivet. Så det kanske är lika bra att vi inte slösade pengar på dyra dyk?
Vi träffar ett par engelska tjejer som vi lärde känna tidigare på Kendwa Rocks. När vi skildes åt på andra sidan ön använde jag en skön hejdåfras som tanzanianerna använder ibland: ”Om gud vill så ses vi igen.” En mer avslappnad variant till ”Men du, vi måste byta nummer, så går vi och tar en öl nån dag.

Tjejerna berättar att när jag sa det så visste de att vi skulle ses igen, så det var väldigt kul att springa på varann på andra sidan ön. Vi har nu hittat Matemwehotellet som kostar 100USD/natt. Vi bor fem minuter från hotellet, men använder det otroligt mysiga hotellets bekvämligheter. Ändå är vi mer nöjda med vårt eget hus med vår egen altan och vår egen Muhammed II.

Efter några avkopplande dagar på Matemwe åker vi raka spåret ner till Stone town, den största staden på ön. Vi tar in hos en indier som har ett litet hostel. Vi prutar ner priset till 7USD/natt och är överlyckliga att för första gången ha en tv på rummet. Detta passar bra då mitt ressällskap ju inte mår bra och helst vilar på rummet. Stone town känns mest som ett turistjippo med souvenirer och jobbiga försäljare som vägrar lämna en trots att man rakt ut säger:
– Please, leave us alone.

Den magiskt vita staden känns inte det minsta magisk, vi är bara uttråkade och börjar längta hem. Vi åker iväg på en vad vi tidigare har avfärdat som en töntig turistfälla: En kryddtur. Detta visar sig vara ett lyckat drag, vi går i trädgårdar och tittar på växter och ser hur de växer innan de ligger fint förpackade på Konsum. Jag hade till exempel ingen aning om att all peppar kommer från samma buske – grön, vit, röd eller svart. Det handlar bara om när man skördar och hur högt upp på busken kornen växer. Jag visste inte heller att kanel är bark (vilket tydligen är allmänbildning) eller att en palm som träffas av blixten blir knorrig som en korkskruv.

När det är dags att lämna Zanzibar börjar vi faktiskt längta hem. Att komma hit från fastlandet kändes som att åka till Gran Canaria. Men jag skulle absolut inte avråda någon från att åka hit, det känns nog oerhört exotiskt och spännande om man kommer direkt från de svenska skogarna. Det är ett billigt att leva här och stränderna är fantastiska. Vill man inte undvika extremt parningsbenägna rastakillar utan hämningar så rekommenderas Kendwa Rocks varmt. Matemwe är snäppet lugnare och Stone town var för mig en stor flopp. Men det har jag aldrig hört någon annan säga, så jag kan ha lidit av tillfällig sinnesförvirring.

Dagen för avfärd tänker vi ta och åka någon av de ordinära färjelinjerna. Förvånansvärt nog är vi de enda vita på båten som ska avgå exakt klockan 22. Det är tydligen mycket viktigt att vi är där i tid. Och för en gångs skull så hålls en tid i Tanzania – båten går prick 22. Hundra meter ut från kajen åtminstone. Där stannar den och står stilla i minst en kvart med påslagen motor. Man sitter som i ett flygplan, stolsrader med gångar mellan. Folk sover och vi verkar vara de enda som undrar vad som egentligen pågår.

Jag går fram till en kille som pratar hjälplig engelska och en oerhört förvirrad konversation uppstår:
– Ursäkta, vet du vad det är för problem?
– Problem?
– Ja, varför åker vi inte?
– Vi måste följa tabellen.
– Ja…men båten skulle ju avgå 22?
– Det gjorde den.
– Men varför står vi still då?
– Vi måste följa tabellen.

Ännu mer förvirrad går jag tillbaka till min stol och sätter mig. Efter närmare en timme börjar båten åka, och åtta gungiga och sömnlösa timmar senare är vi mycket riktigt framme i Dar es Salaam. Helt enligt tabellen. Jag fattar inget, och den som kan förklara det här för mig får ett stort tack. Har det med tidvattnet att göra? Eller tröga byråkratiska regler som säger att båten inte får ligga vid kajen efter 22 men ej heller får anlända i nästa kaj före 07? Hjälp…

Vi tillbringar några dagar i Dar es Salaam och försöker hitta de där prylarna som vi har velat köpa under hela resan men inte kunnat släpa runt på. Flip-flops för 5kr, duschdraperi, schackspel, backgammon, tuffa kuddar, presenter – ofta i form av en Kanga, Africafé, Konyagi (tanzanianskt gin), trummor, kryddor, Sportsman-cigaretter…pengarna är slut och vi lyckas bara köpa hälften av vad vi hade tänkt oss.

Jag försöker resultatlöst få kontakt med Mpelo och hans tiomannakör som jag träffade när de var i Sverige. De var i min musikstudio och spelade in med sin kör Amani kwa vijana (ungdomar för fred). Vi går för att dubbelkolla att något flygplan har för avsikt flyga hem oss till Sverige igen, och damen bakom disken ber oss visa upp våra biljetter.

Dessa har som bekant badat i Indiska Oceanen och hängt på tork, legat i en svettig magväska då vi har jagat ficktjuvar vid Victoriasjön, följt med på tågresor genom hela landet, varit på safari i Ngorogoro och Lake Manyara…de är inte helt vackra längre.

Kvinnan bakom disken gapar och frågar:
– What…what has happened to your tickets?
– Everything…svarar vi trött.

Jag firar min födelsedag på Addis Abebas flygplats och i luften med fullkomligt underbar – helt sagolik flygplansmat. Aldrig mer ska jag klaga på flygplansmaten.

12 kommentarer på Zanzibar – Fullkomlig avkoppling

  1. Sandra Kanstad

    Hihi.. det hær var kul å læsa! Min mamma ær i Kenya nu, skall till Zanzibar om någon vecka eller så. Det var fint att høra lite från någon som har varit dær…

  2. Arne Söderlind

    Kul,har nyss varit där själv…
    kan bara instämma,helt
    fantastiskt,åk dit och upplev själv…

  3. Urban

    Verkligen välskrivet! Jag var på Zanzibar 96 och tyckte det var otroligt vackert. Om jag inte missminner kostade login 10 dollar även på den tiden

  4. martina

    Jag och en kompis ska göra examensarbete i bagamoyo om två månader och tänkte oss en tid på zanzibar. Jaha då vet man vart man skall åka, Kendwa Rocks, eller också inte…!!! he he

  5. Lotta

    TACK för tipset på resfeber om din artikel!! Verkligen kul att läsa! Vi ska nog trivas… Lotta & Jenny

  6. Micke Elm

    Fantastiskt rolig läsning! Jag planerar att hälsa på en kompis i Tanzania till sommaren, och han har rekommenderat att vi åker till Zanzibar…och nu finns det ingen återvändo! 🙂

  7. Lovisa

    Otroligt reflekterande och målande beskrivning av din resa..! längtar ännu mer efter min egen resa till Tanzania nu. 🙂

  8. Tina Berg

    Gud vad jag har skrattat när jag läst mig genom alla era upptåg! Otroligt rolig beskrivning! Jag hamnade här av en slump då jag planerar en resa till Uganda och bergsgorillorna, som jag seda tänkt avsluta på Zanzibar och så lite Kenya innan.
    Hälsningar Tina! 🙂

Svara till