Guide till Highway 1

Highway 1 är troligtvis världens mest berömda kuststräcka. Det är inte bara Kaliforniens spektakulära kust som bidrar till denna väl-förtjänta stjärnstatus, utan även allt det som upplevs vid sidan av vägen.

Längs med den ensliga vägen som slingrar sig utmed kusten mellan Leggett i norr och San Juan Capistrano i söder kan man se ett sydeuropeiskt slott, idylliska stränder, surfare, hippies, filmstjärnor, valar, sjöelefanter och, tro det eller ej – zebror. Den här guiden ger en överblick av vad som väntar.

• Läs mer om tips om att hyra bil i Kalifornien

Introduktion

Highway 1, även känd som the Pacific coast highway, byggdes färdigt 1937 och kom då att bli en av världens vackraste kustvägar. Sträckan mellan Los Angeles och San Francisco är den mest omtalade biten, men vägen fortsätter längs med kusten norrut hela vägen upp till staden Leggett och naturen där är ofta lika vacker. Om man flyger till San Francisco och har en resa inplanerad i norra Kalifornien, och inte har tid att köra hela vägen ner till L.A, så är den norra sträckan ett utmärkt alternativ för att uppleva kusten.

• Fler tips från Highway 1

Den norra sträckan kan avklaras på en dag men två dagar är att rekommendera för den som vill ha tid att stanna och njuta av utsikten. Har man inte tid att köra hela biten mellan Leggett och San Francisco bör man fokusera på sträckan mellan Fort Bragg och Jenner, där man sedan kan svänga av inåt land och ansluta till den betydligt snabbare väg 101.
 
För sträckan mellan Los Angeles och San Francisco rekommenderas tre dagar i bilen då sträckan både är längre och erbjuder fler intressanta stopp. Vill man korta av resan lite kan man starta från Cambria (utan att ha missat alltför mycket) och sluta i Monterey, för att där sedan köra ut på 101:an. På detta vis slipper man en del transportsträckor men får ändå uppleva Highway 1:s absoluta höjdpunkt; området kring Big Sur.
 

Vädret har en tendens att ställa till med problem. Trots att solen väldigt ofta skiner i Kalifornien kan dimman förstöra hela resan om man har otur. Även om himlen är klarblå inåt land kan tjock grå dimma omsluta kustens klippor och helt skymma utsikten över Stilla Havet. Dimman är som allra värst mellan juni och augusti.
 
Bästa tiden att ge sig ut på Highway 1 är troligtvis september och oktober, då de flesta sommarturisterna och den värsta dimman åkt någon annanstans. Även maj är en utmärkt månad. Under vintermånaderna kan stormar få vägen att stängas av för trafik. Mellan december och mars kan man se valar ute till havs på sin årliga migration mellan Alaska och Mexiko. Med lite tur kan man se dem från land, men det går också att ge sig ut på valsafari för en närmare betraktelse. Fort Bragg i norr och Monterey i söder är exempel på städer som erbjuder detta.

Bensin

Bensinen längs med vägen är med amerikanska mått dyr, men med svenska är den mycket överkomlig. Priserna visas i USA alltid i $/gallon. 1 gallon är cirka 3,8 liter. Dollarn i november 2016 står ju väldigt högt nu:1$ = 8,90 SEK. I hela landet ligger bränslepriset just nu på 2,20 $/gallon. Men i Kalifornien och speciellt längs med Highway 1 där det inte finns jättemånga bensinmackar, ligger priset på ca 2,7 gallon/l vilket motsvarar 6,5 SEK/l. Vill ni själva snabbt räkna ut bränslepriset blir det:

• Om priset är 2,2$/gallon dividerar ni med 3,8 och därefter multiplicerar med 8,9 (1$ = 8,90 SEK) vilket ger 5,2 SEK/l.
• Vill ni förenkla ta 2,2$/gallon och dela med 2,3 så får ni priset i SEK/l

Södra sträckan:

Los Angeles – San Francisco
Om man startar i Los Angeles är den första orten av intresse Malibu. Huvudgatan är tråkig och erbjuder endast en liten glimt av villorna som ligger längs med stranden. Här finns dock möjligheter att se filmstjärnor och artister samt en hel del spektakulära hus om man viker av på någon av vägarna som leder inåt land. Med största sannolikhet är allt man ser en låst port och kanske, om man har tur, någons barnflicka.

Mitt tips är att gå in på Jack in the box (bästa hamburgarna i USA?), köpa på sig en bacon n’ cheese combo, gå ut på piren och titta på havet, fiskarna och surfarna.
 
Strax efter Malibu börjar landskapet bli riktigt trevligt och snart når man Zumo beach, en stor strand med volleybollnät och vakttorn. 6$ kostar parkeringen för denna långa, breda och på sommaren välbefolkade strand.

Välj istället nästa strand, La piedra, som dyker upp lite längre fram. Parkeringen kostar 3$ och från den bjuds man på en bedårande utsikt över havet. En brant stig leder sedan ner till stranden som är mycket mysigare, mindre och mer avskild än Zumo beach. Väl värd ett besök, även om man inte har tid att stanna någon längre tid.
 
Vägen mellan La piedra och Oxnard är vacker, men vältrafikerad, och går igenom en del mindre orter och förbi mängder av stränder av skiftande natur. Dock leder den slutligen inåt landet och då börjar en miserabel transportsträcka som är allt annat än vacker.

Oxnard är ett värdelöst ställe. För att ta sig genom denna fruktansvärt fula ort ska man inte följa pilarna mot coastal scenic route om man inte vill komma ner till hamnen och förlora onödig tid i ett groteskt fult platt landskap (lär av mitt misstag, men om ni ändå kör den håll utkik efter nyplockade jordgubbar som säljs utmed vägen). Följ 1:an till 101:an och kör den mot Santa Barbara. 1:an och 101:an går parallellt denna sträcka, där 1:an utgörs av en lite mindre väg ett stenkast närmare havet. 101:an är här att föredra framför 1:an då den går fortare och dessutom ger bättre utsikt över havet, om än väldigt sporadisk.
 
Vid Gaviota lämnar vägen kusten och viker av inåt land. Här finns två val. Antingen följer man 1:an, genom ett kuperat landskap och förbi mindre orter eller så tar man 101:an, motorvägen. 101:an går betydligt snabbare och leder genom vackra kullar och förbi enstaka vingårdar.
 
Cambria är ett utmärkt ställe att spendera natten på. Från L.A tar det cirka fyra timmar av effektiv bilkörning för att ta sig hit. Cambria är en mysig, pittoresk liten stad som till stor del lever på turism. Människorna tycks vara genuint trevliga och en småstadskänsla vilar över staden som är oerhört välbesökt (lite för välbesökt) på sommaren, framförallt av den äldre generationen. Här finns ett antal antikaffärer, gallerior, ekologiska mataffärer (staden verkar vara befolkad av en hel del hippies) och massvis av utsökta restauranger.
 
Robins är av många rekommenderat som stadens bästa restaurang. För en sällsynt god burrito rekommenderas Bonis tacos, som tillagas i en liten vit skåpbil mitt i centrum av en hel Mexikansk familj. Pris från 3,75$. Cambria har, som alla städer i USA, ett generöst utbud av motell. Men priserna är höga. Istället för motell rekommenderar jag varmt Bridgestreet inn – ett mysigt litet vandrarhem i ett vitt gammalt hus bredvid kyrkogården. Vandrarhemmet drivs av en vänlig kvinna som även tar emot volontärarbetare. Priset för en dormbed (finns 6 stycken) är 27$ plus skatt, några dollar mindre om man är Hi hostel medlem. Ett fåtal privatrum finns för 40—70$.
 
När man sedan rullar ut på Highway 1 igen, efter Cambria, börjar vägen bli riktigt magnifik. Det är nu naturen blir precis så fantastisk som ryktet säger – en slags oemotståndlig kombination av Stilla havets ljusblå horisont och kustens spektakulära klippor, dess gamla broar och kontrastrika växtlighet.

Det är där man bjuds på de vackraste vyerna, de finaste stränderna, och det är längs med den sträckan som USA:s mest påkostade privata bostad ligger. Strax söder om detta mästerverk ska man hålla uppsikt inåt land där man, hur märkligt det än kan låta, kan se zebror beta på sluttningarna. Varför då, kan man fråga sig? Svaret finner man på Hearst castle.
 
Hearst castle är imponerande, världsberömt och bör inte missas av någon som är i området. Slottet byggdes av William Randolph Hearst, inspirationsfiguren till filmen Citizen Kane, en man som byggde upp ett tidningsimperium och att döma av hans hus lyckades håva in en hel del pengar. När denna man i ung ålder besökte Europa blev han så fascinerad av kontinentens arkitektur och kultur, framförallt sydeuropeisk, att han senare bestämde sig för att bygga upp en egen liten version av det han såg, i Kalifornien.

Resultatet blev sanslöst lyxigt, påkostat, välgjort och nästan obeskrivligt vackert. Under ett antal år hade herr Hearst även ett privat zoo på sin vidsträckta mark där slottet ligger med djur från jordens alla hörn, bland annat giraffer, zebror och strutsar. De flesta av djuren är nu borta undantaget massvis av kor och zebrorna, som kan ses ifrån Highway 1 strax söder om slottet. Av någon märklig anledning tycks de passa in i det torra, kuperade landskapet och deras förbryllande närvaro får en att nypa sig i armen och undra om man verkligen är kvar i Nordamerika.
 
För att utforska slottet får man hoppa på någon av de fem turer som finns tillgängliga. Priset är 20$ för varje enskild tur, som alla visar olika delar av området. 1:an är den introducerande turen som visar lite av varje, både inomhus och utomhus. Turen inkluderar stopp vid de båda berömda poolerna vilka är minst sagt inbjudande och där bland andra Charlie Chaplin och Clark Gable har badat. Turen tar cirka 1 timme och 40 minuter. Guiderna är synnerligen pålästa och ger en extra dimension till besöket. För den som gillar blommor och växter rekommenderas tur nummer 4, Garden tour, som visar slottets unika trädgård.

Under sommaren är turerna mer frekventa och packade med folk och den stekande solen kan ibland vara olidlig. Hearst castle är öppet för besökare under alla årets dagar utom Thanksgiving (ofta slutet av november), juldagen och nyårsdagen.
 

 
Strax norr om Hearst castle når man Piedras blancas, som är ett näste för en hel koloni av elefantsälar. Precis nedanför parkeringen på några små stränder finner man dessa lustiga djur som, till synes helt utslagna och omåttligt lata, ligger och skvätter sand på varandra. Väl värt ett stopp och ha kameran redo.
 

Därefter slingrar sig vägen längs med den dramatiska kusten. Vägen går allt högre upp och utsikten över Stilla havet och klipporna blir slutligen såpass hänförande att det nästan är farligt – det är svårt att slita blicken från vyerna och utgå från att alla mötande bilar upplever samma sak.

Man passerar många stränder som kanske inte inspirerar till ett dopp (vattnet är kallt) men vars idylliska utformning kommer att etsa sig fast på näthinnan som en exotisk, om än något karg och vindpinad, paradisstrand. Räkna med ett långsamt tempo och en hel del välbesökta parkeringsfickor.
 
Gorda är en by längs med Highway 1 som ibland får lite diss för att vara turistiskt. Ja jo, till viss del. Gorda Spring Resort som ligger längs med vattnet har boende och restaurang, och faktiskt en rejält fin utsikt vöer Stilla Havet. Priset på bensin är rätt högt här och ni hittar nog en skylt som säger något i stil med ”40 miles to next gas station north, 12 miles south” är uppsatt för att rättfärdiga priset. Gorda har även ”Whalewatchers café”, men det känns rätt så mycket som en turistfälla och är knappast prisvärt.

 
Big sur är ett utmärkt och mycket populärt ställe att spendera natten på. Det är denna sträcka som är den mest berömda på hela Highway 1 och därför är priserna rätt höga, men det kompenseras av närheten till det magnifika landskapet. Områdets bebyggelse består i princip av inns, bensinstationer, restauranger och små mataffärer utspridda längs vägen. Deetjeens big sur inn är ett mycket trevligt och mysigt ställe att både sova och äta på. Rummen ligger mellan 120-240$, vilket är standard för området. Bensin i Big sur kostar strax under 5$. Glen oaks ligger en bit norrut och har billigare bensin (4,20). Rum från 150$.
 

Av alla stränder man kör förbi under resan mellan Los Angeles och San Francisco är Pfeiffer beach kanske den allra vackraste men också en av de som är lättast att missa. Det finns ingen skylt med strandens namn på, istället får man hålla utkik efter en skylt på den västra sidan av vägen som säger ”Narrow road, no Rv:s or trailers”. Den dyker upp strax söder om Pfeiffer big sur state park.

Denna smala, ensliga väg slingrar sig nedåt en bra bit (ca 10 minuter) innan den slutar vid strandens parkering, som kostar 5$. Stranden är inte direkt skräddarsydd för badande, tack vare spetsiga klippor och starka strömmar, men naturen är som tagen ur ett vykort. Åtskilliga timmar kan spenderas på denna inspirerande plats, antingen genom att fotografera, sola, klättra, promenera eller, för den som gillar att utmana ödet – surfa.

Strax norr om stranden når man Big sur lodge, där man kan sträcka på benen på någon av de fina vandringslederna som finns tillgängliga. Parkering kostar 8$.
 

 
Den lilla byn Carmel-by-the Sea, eller Carmel som den ofta kallas, är också ett mysigt stopp nära San Fransisco med bara 5000 invånare. Här hittar du charmiga korsvirkeshus som från början byggdes till rika Kalifornien-bor under 1920-talet. Idag är det fortfarande lite av en ”lyxby” så att övernatta här är väl inte helt ekonomiskt men väl värt ett besök. Det tar bara någon timme att gå runt byn, och glöm då inte att åka ner till stranden med den välkända ”The Lone Cypress”. Trädet som står på en avsats har kallats det mest fotograferade trädet i Nordamerika. Clint Eastwood har varit borgmästare här och äger fortfarande någon restaurang i staden (byn).

Är du i närheten av Carmel glöm då heller inte Point Lobos State Reserve söder om Carmel, som är ett naturreservat med hiking och fina vyer. Området upp till China Cove är väldigt fint, men pga av stormar och risk för erosion är parken just nu stängd där, men du kan fortfarande komma till en den av parken. Här kan du hitta mer information.

• Point Lobos hemsida

Om man finner att utbudet av boende omkring Big Sur är lite för kostsamt är Monterey precis det man är ute efter. Sväng av motorvägen vid Muntruse ave så finner man en till synes oändlig gata fylld av motell i alla prisklasser. Knights inn är ett fantastiskt alternativ med trevlig personal och stora fräscha rum. 49$ kostar en King Size bed (för 2 personer). Muntruse ave ligger nära Monterey aquarium som är vida berömt och kommer högt rekommenderat av många.

17 mile drive är en trevlig liten utflykt från Highway 1. Skyltar mot denna välkända väg dyker upp i Monterey men det finns även andra ingångar (se nedan). Inträdet till vägen kostar 10$ (november 2016) och betalas vid någon av portarna, där man också får en karta över området. Spara biljetten för du kan sedan använda vouchern i någon av affärerna längs rutten och betala som med vanliga pengar. Man följer sedan en snitslad bana genom ett löjligt glamoröst område utsmyckat med  lyxhus, en exklusiv golfbana och ständigt grönskande träd. Vägen följer även kusten och är mycket vacker, med många fina punkter där man kan stanna och insupa havsluften. Turen tar cirka 45 minuter om man inte stannar för att äta eller råkar somna på någon av parkbänkarna som står utplacerade utefter vägen. Här kommer du igenom Carmel också. Du passerar också förbi Pebble Beach och Pebble Beach Golf Resort, en välkänd golfbana i USA, som har anordnat US Open flera år. 2019 har de även fått tillbaka US Open efter att inte ha hållt i tävlingen på nio år. Den har även 2015/2016 av tidningen Golf Digest blivit utsedd till #1 America’s Greatest Public Courses.

Det finns fem ingångar till 17 Mile Drive, dessa tre är de vanligaste:

• Highway 1 at Highway 68: Kommer du från Monterey är detta den bästa ingången eller om du redan är på Highway 1
• Pacific Grove Gate: Från Sunset Drive
• Carmel: Betalposten är på San Antonio Ave

Räkna med ca 3 timmar om du ska köra längs med turen, då är det inkluderat lite stopp i Carmel och vid Pebble Beach. Du ser väldigt tydligt att du kör på 17 mile drive både med skyltar och röda linjer i vägen.

Efter Monterey lämnar vägen kusten för ett tag fram till Santa Cruz, där de många filerna och oändligt många bilarna blir en stark kontrast till vägen söderut. Därefter når Highway 1 kusten igen och ett flertal stränder passeras på vägen upp till San Francisco, av vilka några är ”clothing-optional” och därmed en något annorlunda upplevelse.

När man sedan rullar in i San Francisco är de flesta mätta på havsluft, vackra vyer och slingriga vägar, och gläds då åt att få parkera bilen och sträcka lite på benen. Att San Francisco råkar vara en fantastiskt trevlig stad gör inte saken sämre.
  

 

Norra sträckan

Leggett – San Francisco
Den här sträckan är betydligt mindre trafikerad än den södra biten, men naturen är oemotståndlig även här. Färre bilar betyder lugnare tempo och ett lugnt tempo är definitivt något mycket viktigt på Highway 1. Utbudet av restauranger och turistfaciliteter är inte lika stort som på den södra sträckan och ett mindre antal sevärdheter längs vägen gör att blicken fokuseras mer på utsikten över havet än inåt land.

Bensin finns tillgängligt på ett flertal ställen, men en full tank är att rekommendera innan man startar. Naturen här uppe liknar till stor del kusten längre söderut. Utsikten är ständigt spektakulär, och även fast man inte får en riktigt lika bra överblick av landskapet som vid delar av den södra sträckan blir man hela tiden underhållen av storslagna vyer. En solig dag smälter havet och himlens färger ihop till en enda lysande blå nyans, och vid några av kurvorna ser det ut som om vägen leder en rakt upp i himlen.
 
Om man utgår från Leggett är den första orten av intresse Fort Bragg, vilket också är en mycket bra utgångspunkt för resan söderut. För de som varit uppe i Kaliforniens vindistrikt som Mendocino eller Sonoma leder en väg över bergen (Mountain house road) och slutligen genom en mörk, tät skog för att sluta upp vid Highway 1 och Stilla havet. Även för de som rest upp hit för att besöka Mendocino bör överväga att sova i Fort Bragg, då priserna är betydligt lägre. Fort Bragg har en hel del prisvärda motell och de flesta ligger på själva Highway 1 just som man kommit in i staden. Ebb Tide lodge är värt att nämnas, med rena rum och ett stort utomhusbadkar för gästerna.
 
77$ kostar ett dubbelrum, vilket är ett av de bästa prisen i staden. Staden i sig har inte mycket att erbjuda men det finns möjlighet att arrangera valsafari (mellan december och mars) samt att ta en tur på ”skunk train” – en gammal tåglinje som går igenom en urgammal skog och över mängder av broar. Färden söderut ger en försmak av den vackra kusten och leder till distriktets ”huvudstad”, Mendocino.
 
Mendocino är en liten by vid havet som befolkas av många konstnärer, artister och en hel del andra människor med gott om pengar. Det är en vacker, smått idyllisk liten ort med utsikt över havet, just som dess kostnärliga invånare önskar. Något som de med säkerhet inte önskar sig är att få sin sinnesfrid störd vilket de dock råkar ut för varje sommar då staden bokstavligen blir invaderad av turister.

Boende här är dyrt, så Fort Bragg är ett betydligt mer prisvärt alternativ. Man måste vara uppmärksam för att hitta vägen till Mendocino, inga skyltar var uppsatta när jag var där. 
 
På vägen ner söderut efter Mendocino passerar man få riktiga städer, men en del mycket små orter som knappt erbjuder något annat än dyr bensin (fortfarande billig med svenska mått dock).

Point Arena har…ja, bensin, och inte mycket mer än så. Däremot är Point arena Lighthouse väl värt en avstickare för den som vill se fina klippor. Gualala har bensin för 3,60$ och har även ett antal matställen med hyfsade priser. Ocean cove och Fort ross har bensin för cirka 3,70$. Fort Ross är ett övergivet gammalt ryskt fort som blivit återppbyggt. Kan vara värt ett besök. Strax innan man når Jenner dyker en del relativt dyra matställen upp på höger sida, med en fantastisk utsikt över havet.
 
I Jenner finner man bensin för samma pris som i Fort Ross, men också tillgång till mat av den något dyrare klassen. För den som vill äta riktigt billigt rekommenderas Emmas café som ligger på höger sida om man kör söderut, ett mysigt ställe med gott kaffe. Burritos kostar runt 7 dollar och de kommer definitivt att fylla magen, men knappast kittla smaklökarna. Öppet året runt.
 
Vid mynningen av Russian river kan man ofta se en hel koloni av knubbsälar som ligger och latar sig på strandbanken nedanför. En idyllisk syn och väl värt ett stopp. Här finns sedan möjligheten att svänga av inåt land och köra på 101:an, som leder rakt in i San Francisco. Om man fortsätter längs Highway 1 tar det betydligt längre tid, samtidigt som charmen avtar ju längre söderut man kommer i takt med att bebyggelsen ökar. Slutligen ansluter Highway 1 till 101:an och man kör på Golden Gate bron, ett storslaget och värdigt avslut på en oförglömlig resa.
 

Mer om Kalifornien

Upplevelser

Inför resan

Artiklar om Nordamerika